Svensk husmanskost

Svensk husmanskost

Vi brukar resa en hel del. Det är roligt att resa, man får se och uppleva så mycket, en utblick över landet Sverige. Visst är det vackert på hösten när fortfarande ljumna vindar dröjer sig kvar i en behaglig sensommarvärme.
Det är fortfarande varmt i vattnet och många blommor har tagit över ängsmarkens vildvuxna slättlandskap, när gräset blivit slått, eller vissnat till glesa strån.
Nu kommer istället den livgivande höstens blöta och väcker nytt liv i plantornas slumrande frön och sensommarskott, med prunkande ängsblomster.
En avtagande turistström lämnar också landsvägarnas vildmarker mer öppna för senkomna turisters hugskott. Vi sticker upp som rufsiga tuvor i hagar och kvarlämnade turiststråk, med en nyvaknad glädje över att kunna ta över landets smultronställen.

Apropå smultronställen, så måste man också äta längs våra vägar och i småstäder, där vi blandar oss med spridda middagsflanörer och den arbetande befolkningens återtagna höstjäkt.
Förr var det kaféerna och mjölkbarerna som var ryggraden i den svenska matkulturen, där husmanskosten kunde avnjutas för en spottstyver. Stekt ägg och falukorv blandades med pannbiff med lök och kalops med rödbetor. Rotmos och fläsklägg trängdes med stekt fläsk med löksås. Pensionat och stadshotell tävlade att överbjuda varandra i kalvstek med ångkokt blomkål och smörslungade morötter, eller fläskkotlett med legymer. Grönsaks och fruktfaten sjöng den svenska gästabudstraditionens lov, tillsammans med äppelkaka med vaniljsås och fruktsallad med vispgrädde.

Förväntansfullt spanade vi efter något pålitligt lunchställe, när hungern gjorde sig påmind.
Vi insåg genast att det idag är det ett annat landskap som breder ut sig.
Pizzeriorna stod som spö i backen längs alla bygator. Tajtländska restauranger trängdes med diverse kinesmat, och indonesiska rätter spetsade med Sambal Oelek. Amerikanska hamburgerkedjor stod som rundningsmärken i varje gathörn.
Indiska och pakistanska restauranger ångade ut sitt kurrydoftande budskap om orientaliska upplevelser, som om vi befann oss i den indiska Gangaurfestens högtidliga vårfirande.
Spagetti och pastabarer visar upp sina maskbon av italienska specialiteter, där spiralvridna kopior av italiensk matkonst får hungrande att stilla sitt begär av kolhydrater.
Även förrädiska försök att låta svenskt, som Nisses kök, eller Lisas Restaurang, visade sig servera mexikanska tex mex, marockansk lammgryta eller innehålla alla korianderdoftande ingredienser från någon turkisk bakficka.

Engelska ölstugor trängdes med spanska tappasbarer. Tyska bierstuben och holländska ölkrogar fångade törstiga flanörer på sitt fluster, med biervurst som stående matsedel
Till slut hamnade vi i Håverud, där vi gav upp hoppet om svensk mat, inför thailändska specialiteter kombinerades med möjligheten att vinna en resa till Asien. Vi antog erbjudandet. En resa till Thailand skulle inte göra någon skillnad, där finns ju redan alla svenskar och all den svenska husmanskosten.

Inte hamnade vi i Thailand, inte vet jag heller om någon vann på sitt restaurangbesök, annat än ägaren själv. Istället reste vi till den grekiska ön Samos. Väl där vandrade vi omkring bland typiska grekiska restauranger.
Där blev vi serverade utmärkta köttbullar, grekiska kleftikos, en underbar svensk gryta med dillkött i sötsur sås, härliga kalopsgrytor. Grillade revbensspjäll, fläskkotlett och stekt fläsk med kokt potatis. Äntligen hade vi hittat hem, äntligen hade vi kommit till ett ställe som serverade välkända svenska rätter från det svenska bondesamhället, bara vilsegångna och vinddrivna från sitt ursprung, men väl värda att leta efter.