Leve Varjagerna och Ruserna

Svenskarna är en egen folkgrupp, sade Sverigedemokraten segervisst i TV, precis som judarna eller andra folkgrupper. ”Då är det ju fel att blanda oss med andra folkslag som inte hör till oss.”
Påståendena var lättköpta, åhörarna nickade. Där hade man ett kitt man kunde köpa och bära hem, en egen bag som gav ett enkelt verktyg, och som löste alla problem. Stäng bara ute de som inte tillhör oss, och vi skall leva i evig lycka och välgång.

Visst är Svenskarna en egen folkgrupp, en spillra som driver omkring på ett litet nordiskt isflak, en isolerad kulturell rest av Big Bang. Ett folk som blev kvar som en sattelit, när alla andra kulturer hade utvecklats och blandats med varandra.
Vad är det då som är så typiskt för oss Svenskar, är det, det blå blodet som flyter i våra ådror. Det ser ju alla att blodet ser blått ut genom huden. Alla andra har rött blod, men svenskarna har blått blod.
Eller är det skiftnyckeln, vi skruvar den åt höger, kineserna skruvar den åt vänster.
Det är också intressant att vi hade istid här för tiotusen år sedan. Isen täckte då vårt land under hundratusen år. Istäcket var mellan en och tre kilometer tjockt. Tänk att svenskarna levde under så mycket is. Inte undra på att de fortfarande ser frusna och vita ut, ingen sol på så länge.

Om vi inte levde under all denna is, varifrån kom vi då. Var det små frön som blåste hit och slog rot. Lingula svenskfrön, där en gul kallufs tittade upp mellan åkerfräken och förgätmigej.
Nej sanningen är naturligtvis mycket enklare, de indoeuropeiska folken kom vandrande över de torrlagda områdena mellan Tyskland, Danska fastlandet och den skandinaviska halvön, när landisen drog sig tillbaka och vattnet ännu inte helt hade smält av och fyllt ut mellanrummen.

Stenåldersfolk som var samlar och jägarfolk med djuren och havet och växterna som föda.
Kulturer hade då redan utvecklats kring Medelhavet, med Sumererna som kulturens odlare och det moderna samhällets utvecklare, upptäckare av hjulet, matematiken, det moderna rättssystemet och jordbrukets moderna konst, mitt i den då bördiga Indusdalen.
Rötter och vandringar från Indien hade givit området dess liv och livliga expansion för tiotusen år sedan, vilket idag har tagits upp som hypotes i den moderna indiska forskningen.
En kultur som spred sig till Mindre Asien, idag Turkiet, och till svarta havet och idag Iran.
Den litauisk-amerikanska arkeologen Marija Gimbutas presenterade 1956 sin hypotes om en utveckling från den eurasiska stäppen, norr om Svarta havet och med samma spridning över hela det ovan nämnda området kring Nordafrika och Medelhavet.

Idén med de indoeuropeiska folken kopplas samman med de språkstudier som kan härleda fler hundra olika besläktade språk. Många av dessa språk hittar vi då i Sydasien, Indiska halvön, Sydvästasien, den Iranska platån och södra Centralasien, samt Amerika och Australien. De indoeuropeiska språken talas idag av tre miljarder människor i världen.
Den lingvistiske forskaren Frans Bopp, upptäckte också, i början av 1800-talet, att det finns starka kopplingar mellan gammalgrekiska, latin, germanska och fornpersiska. Upptäckten av kopplingen mellan de europeiska språken och det indiska språket gjordes av William Jones som upptäckte de stora likheterna mellan det indiska språket sanskrit, och med grekiska och latin.

Från alla dessa områden började människor spridas, en del norrut i Europa, en blandning av hundratals olika stammar, som sökte sig nya landområden, eller som behövde nya jaktmarker eller bättre bete för sina djur.
Någonstans fanns den mänskliga nyfikenheten, som gjorde att man ville se vad som fanns bakom nästa kulle, eller vad som dolde sig bakom mäktiga berg och väldiga slätter.
Det fanns också bålda sjöfarare som reste längs havens utbredning. Vi vet att Fenicierna, från nuvarande Libanon, gjorde besök på brittiska öarna och Skandinavien, flera tusen år före Kristus. Det är också från den arabiska halvön och Nildeltat som båtarna härstammar, liksom segelkonsten. Dessa folk har också spridit sig från mellanafrikanska områden, där vi vet att de första människorna uppkom, för 3,2 miljoner år sedan, som Australopithecus afarensis, i Etiopien. Där hittade man även Homo Sapiens sapiens, vars ålder kan bestämmas med hjälp av gamla lager av vulkaniskt material, och dateras till 160 000 år tillbaka. Därifrån härstammar alla människor.

Spännande berättelser från sjöfarare gav tankar om skatter och rikedomar. Fenicierna hittade silver i Norge och seglade till Kina. Snart utvecklades en tidig handel, folk bosatte sig också längs med segelleder.
Finland som var svenskt i 700 år, har spännande rötter, där gamla språkliga kopplingar och folksagor kan kopplas till kulturen i Asien och Kaukasus. Vandrande folkstammar har bosatt sig i Ryssland och Finland, och också befolkat norra Sverige, med Samerna och Karelenfinnarna som starka inslag. Nya fynd i Norrland, visar att området var bebott före den senaste istiden.
Varjagerna tillsammans med Ruserna (folk från Roslagen), bosatte sig i Novgorod, och bildade en stor del av Ryska riket, där vikingahövdingen Rurik regerade, tillsammans med finnar och folk från Asien. Vikingarna och Vandalerna, från Uppsalatrakten, seglade till Svarta havet och blandade sig med Perserna, som har en stor uppblandning med Araber, som erövrade Persien, liksom de också erövrade Spanien. Spanjorer seglade till Sydamerika och erövrade dessa områden.
Folk från Baltikum, som var blandningar med Ryssar och slaver, bosatte sig på svenska sidan.
Den stora blandningen med finländsk invandring i hela Sverige, tillsammans med flamländare invandrade till bergslagen och skötte hela bergshanteringen, under 16 och 1700-talet.

Danerna, Saxarna och Frankerna bosatte sig och erövrade brittiska öarna, på tidigt tusental, tillsammans med Kelterna, som var ett folk med bosättningar ned till Medelhavet och dessutom stred länge med Romarna. Detta blandade Danerna (Danskarna) med andra folk Norska vikingar seglade till Skottland och Irland och blandade sig med invandrade folk där, som sedan bosatte sig i Skåne och Blekinge. Tillsammans med Bohuslän, erövrade Sverige dessa från Danmark/Norge, som inte blev svenskt förrän 1658.
Men några renodlade Svenskar har aldrig hittats i världen, bland alla dessa folkstammar.