Nalle-Bloggen
Här kommer de nya tankarna att dyka upp först, innan de hamnar på någon annan av mina sidor. Nya kåserier, resor eller bara något ur ett värkande hjärta.
Avigt eller rätt, allt som inte får rum inom mej, tränger sig ut genom porer eller som livets porlande vårbäckar strömmar kring blommor och stenar. Det spirar och växer bland tistel och gulnat fjolårsgräs.
Vår snabba postbefordran

När danskarna förlorade Halland, Skåne och Blekinge län, och dessutom Bohuslän, vid freden i Roskilde 1658, var det bittert. Det var bördiga län med både jordbruk och en stor handelsflotta i Halland och Bohuslän. Hämndens druvor fick sedan mogna, medan det gnisslades tänder mot svensken.
Efter Karl XII: s nederlag vid Poltava 1709, var Sverige försvagat, hela regementen hade blivit utraderade, och danskarna såg sin möjlighet att ta tillbaka förlorade landområden igen.

Med 15000 man anföll man 1710, länen kring Helsingborg och Skåne och ett blodigt krig startade, vilket slutligen ledde till att ett stort slag utkämpades vid Helsingborg. 
På morgonen 28 februari 1710, formerades de båda arméerna till slagordning. Danskarna hade gått i ställning, med sitt artilleri, på Ringtorpshöjden, som idag ligger mitt inne i staden, medan svenskarna närmade sig från norr, under ledning av Magnus Stenbock. Det var en brokig skara, med många hastigt hoprafsade och dåligt övade soldater.
Slaget blev mycket blodigt, där danskarna förlorade 7,500 man i stupade och sårade och svenskarna 2,800 man.
Sverige lyckades segra, trots ett stort underläge, vid danskarnas inledande invasion av landet. Segern utgjorde också den segdragna finalen på ett sekels bittra kamp mot arvfienden Danmark, och var därför också en historisk milstolpe i Sveriges historia, och vår kamp för ett eget land.

En fantastisk seger, Sverige var åter räddat och ett bud skulle sändas till Stockholm. Stenbock kallade till sig sin adjutant, ryttmästaren Henrik Hammarberg, som fick det viktiga uppdraget,
den 28: februari, förmodligen på kvällen.
På sin häst rusade han fram med det viktiga brevet, till kungen och till Sveriges riksdag, och med officerskappan fladdrande kring axlarna.  Det blev en våldsam ritt, där hästen inte sparades. Löddrig och utmattad nådde häst och ryttare nästa härbärge, där de kunde få en ny häst och kanske lite mat.
I sporrsträck red Hammarberg vidare, utan att spara vare sig hästen eller sig själv. Många hästar föll utmattade eller döda ned, efter att de plågats till sista andetaget av sin ryttare. Inga krafter sparades, för att få fram det meddelande som betydde framgång eller katastrof för Sverige som rike och nation
Med skräck kunde bönderna följa den våldsamma ritten genom landskapet. Den militära uniformen både tjusade och skrämde. Man förstod att det var viktigt, och man hade hört talas om att det pågick krig med dansken. Vad hade hänt, hade Sverige förlorat, skulle dansken ännu en gång, plundra och bränna, så som de gjort tidigare, ingen visste.

Det berättas att ryttaren nådde Södertull efter 2,5 dagars ritt, och att vakten fick brått att öppna porten för den kunglige ryttaren. Hästen skulle sedan ha stupat vid slussen, och att Hammarberg fick ta sig till fots till slottet, där drottningen och hovet skräckslaget ser kuriren komma. Är detta slutet för Sverige, skall ännu en hemsk tid närma sig för detta plågade rike.
Drottning Hedvig Eleonora tar emot en utmattad kurir. Hon har själv varit med sin make Karl X i både de förödande krigen i Polen och de hårda striderna med Ryssland och Danmark 1658. Hon styrde själv Sverige när sonen Karl XI var omyndig, men även efter detta. Hon har sett Sverige både segra och förödmjukas.

Nu tar hon emot kuriren, som stolt kan överlämna brevet om att Sverige har segrat. En ofantlig lättnad, en seger som räddat Sverige, brevet som betydde allt.
En fantastisk bedrift, att få fram ett brev på bara 2,5 dygn. Han red en sträcka på 80 mil, vilket innebär 20-30 mil per dygn.

Sedan den dagen har postgången förbättrats och vi kan sända viktiga medelanden allt snabbare. När flyget fick framgångar, kunde djärva flygare våga sina liv för att viktig post skulle kunna korsa land och kontinenter.
På bara en dag kom brev från en kontinent till en annan.
Sverige utvecklade sitt postväsen med bönder som red i sporrsträck mellan gårdarna och värdshusen.
Vi fick postbefordran med tåg och med bil, där postens egen personal säkrade all postgång. Över natten förflyttade sig breven genom landet.

Sedan har den moderna postgången revolutionerats. Vi fick ny teknik som gjorde att posten idag tar tre dagar för att komma fram, istället för en dag.
Nya system gör att vissa brev inte delas ut alls, utan du måste hämta dem själva.
Ibland är det inte längre posten som lämnar ut breven, utan kioskägare och bönder.
Bönderna får gå eller rida för att posten skall komma fram, ibland miltals, genom öde landskap.
Vissa företag har postboxar som inte finns.

Men så kom den elektroniska posten istället. Nu kan man sända ett meddelande blixtsnabbt.
Vissa företag, eller personer, svarar efter en vecka, andra svarar efter två veckor, vissa svarar inte alls.
De största företagen har nu tagit ännu ett steg, de har ingen synlig e-postadress alls. Det går bara inte att nå dem.
Microsoft, som skapat alla elektroniska system, har helt slopat, eller vägrar att lämna ut någon adress, liksom säkerhetsföretaget Symantec.
Dessa företag är nu så säkra att det inte längre går att nå dem.
Företaget Assa svarar heller inte på mail om reklamationer på dåliga lås, eftersom de skäms.
Pengar tar dessutom tre dagar att överföra mellan banker, även om de ligger på samma gata.

Snacka om utveckling, det är så att tanken svindlar.


[Hem] [Böcker] [Människan] [Kåserier] [Dikter] [Datorproblem] [Om mig] [Kontakta mig]










.



Varuslaget

Som jag minns det, av Björn Bergendahl

Regnet svepte över den blänkande asfalten, medan molnen sänkte sig ned längs med vägbanan i svepande rörelser som fick stugor att huka längs med vägkanterna och granar och blommor att huttra i den gråkalla dimman

Morgontrötta resenärer anlände i spridda grupper, eller ensamt stretande med sitt gepäck, wandervögeln med sin längtan bort mot horisontens dimgrå rand, mot det stora landet i söder.

Om jag slår i lexikon, finner jag också att detta tyska uttryck wandervögeln, bildades 1896, som en protest mot det dåvarande samhället, och med en målsättning att skaka av sig alla de restriktioner som fanns, och, i likhet med Jean Jacques Rousseau, ta sig tillbaka till naturens frihet. Efter första världskriget fanns en trötthet och en besvikelse, men gruppen delades och utvecklades på olika sätt och gav också senare upphov till scoutrörelserna. 

Tyska förbundsrepublikens svarta och gula örnnäste skulle intagas med en tapper skara på 23 personer, alla förhoppningsfulla, och med varuslakten på de germanska stormarknaderna som ett ädelt men djärvt syfte.
Det var den spännande resan att bese romarnas tillhåll. Var det inte rom i flaskorna, så var det säkert något annat drickbart. Huvudsaken var att syftet var ädelt, och ädla drycker fanns det gott om
Sedan var det också flera personer vars intresse för historia drev dem att övervinna dessa gränser - mellan våra grannländer, och med det ädla syftet att förstå hur man slog ihjäl varandra på det gamla goda och ärliga sättet, utan fula baktankar, där en man var en man och där det alltid stod en förvånad kvinna bakom varje man.
Det var då den historiska hågkomsten av den romerske härföraren Publius Quinctilius Varus, vars tre legioner fick se sig besegrade och förnedrade i Germanien, landet som romarna kallade barbarernas rike, de visste inte hur rätt de hade. Det skulle visa sig att de var betydligt mer barbariska än romarna själva, fast de ännu inte anade detta.
Detta blev då en annan Varusslacht, som tyskarna säger. Det är då intressant att det tyska språket här har valt ordet slacht för att beteckna slag eller en strid i fält. Samtidigt har detta ord precis samma ordalydelse när man istället betecknar slakten av grisar eller andra lägre stående fä. Det är naturligtvis intressant att ett språk så direkt uttrycker denna distinktion, som faktiskt betyder samma sak i båda fallen.

Bussens darrande rörelser förmedlade en ilning av spänning, när den satte sig i rörelse mot dimmornas bro, någonstans längs vägen. Snart hade vi lämnat den stora metropolen Kållered bakom oss, och äventyret kittlade med nya exotiska mål, som Lindome eller Varberg, för att inte tala om Helsingborg och Helsingör, där de svenske en gång kämpade om makten över färjetrafikens taxfreehandel, när danskarna tog tull av alla passerande fartyg, från Kronborgs Slott.
















Eller när Stenbocks kurir stormade hem mot Stockholm för att förkunna att de Svenske segrat i slaget vid Helsingborg, på morgonen 28: e februari 1710.
Karl XII hade förlorat 1709, vid Poltava och danskarna såg nu sin chans att ta tillbaka förlorade områden i söder. Sveriges armé var kraftigt desarmerad av krigen och hemma fanns bara oövade bönder och dåligt utrustade soldater. Det var denna bondearmé som Magnus Stenbock lyckades mobilisera, när vapenskramlet nådde rikets gränser. Dessutom ger det en ganska bra liknelse till Arminius, mobiliserande bönder i Germanien, och också med ungefär samma numerär som i Sverige. En nationalsymbol för frihet, Hermann fick han senare heta, som just betyder krigsman.
Det var innan danskarna hade förstått att billig sprit skulle kunna få svenskarna att helt frivilligt, lämna den svenska jorden.
Sedan fick vi också tyskarna att helt lämna den tyska marken, genom att istället ge dem Euro.

Bussen spann nu som en katt på friarstråt, medan chauffören kontrollerade dess spänstiga gång över vägbanans åsar och dalar. Håglöshetens trötta ögonhålor förbyttes sakta, hos resenärerna, mot hoppets försiktiga glöd. Det hade utlovats kaffe och också kisspaus, båda helt kostnadsfria, vilket tände längtans frivola tankar, om ett bättre liv, åtminstone dess underliv.
Detta animala inslag var också sedan vanligt förekommande längs vägen, där talrika buskskvättor sågs driva fram i flockar längs vägkanterna. Eller där distingerade gentlemän sågs skaka daggen av liljan i avskildhetens stilla vrå.
Så är nu en gång det vilda livet i naturen och denna natur har sina egna lagar.

Väl framme i Helsingborg hade de regntunga skyarna gett upp inför ljusare prognoser, påbjudna av SMHI. Regnet hade, i stället, bytts mot en pinande sydväst, där ulliga molntappar ivrigt jagade genom revorna i skyn, hoppande mellan solstrålars guldglänsande pilar, symboliserande kampen mellan det onda och det goda.

På färjan över till Helsingör, insåg vi plötsligt att danskarna ännu inte slutat att kräva tribut för detta farvatten. Vissa blev då mätta bara genom att se prislistan.
De som kände sig sjuka, kunde istället mötas av den friska vind som mötte oss ute på däcket, och med vacker utsikt över Öresund, där sjöbenen prövades i den krabba sjön.
Denna vind var ändå ett intet mot de kastvindar som skulle fånga bussen längs med den danska kustvägen och broarna på Själland, Falster och Lolland, där vi kände oss som en medicinflaska: ”Skakas före användandet” stod det osynligt skrivet över bussen.
Åter fick chauffören återta kommandot med en kraftansträngning, samtidigt som vi höll på att bli av med en av bussens vindrutetorkare och med en framdörr som jämrade sig högljutt över ödets vindslag.

Väl framme i Rödby, förstod vi också att vi hade bommat den färga som var inställd, till följd av den hårda vinden, och vi erbjöds istället en färga som inte var lika dyr, om den skulle sjunka, och som därför skulle gå, trots den hårda vinden.
Vad värre var, att vi också hade missat den bom som måste öppnas med en pollett. Vi konstaterade då att vi hade bommat denna pollett, varför vi inte kunde öppna bommen.
Inte ens kreditkort hjälpte, vilket annars öppnar alla dörrar i övriga världen, men så inte hos den folkgrupp som bebodde denna plats.
Chauffören hade nu den omöjliga uppgiften att backa ut, förbi kön av långtradare, utan att kunna vända bussen, som var instängd av refuger och diverse tekniska anordningar.
Denna högst samme förare gjorde då ett lappkast med buss som ingen fortfarande kan förklara, vissa tror fortfarande inte att det har hänt, och undgick därmed också att bli uppäten av allt mer hotande långtradarchaufförer bakom.
När sedan väl polletten hade ramlat ned, kände vi en befrielse som möjligen översteg kisspausen, och vi kunde äntligen fortsätta det stora äventyret, mot vidderna på kontinenten.
Ännu en kamp mot färjans valutahajar gjorde också denna sjöresa till en kamp för överlevnaden. Här kom frukostpåsen, ingående i resans standardutrustning, väl till pass.

Fortsättningen gick sedan geschwind und einfach, där det bestående minnet är bussens och Reines avancerade korvförråd, varvat med kaffe och bulle, i lagom portioner.
Bussen närmade sig sedan Bad Nenndorf, vår anhalt på livets stig, och en växande förväntan spred sig inför hotellets middag. Vad skulle serveras och vilka rätter kunde stället bjuda på. Det visade sig snart att det blev korv, korv och sedan mer korv, förutom Schweinekoteletten, allt nedsköljt med Rathauskeller Bier und Schnaps. Men säg den rätt som inte kan accepteras med detta fluidum.






















Bad Nenndorf

Nästa dag bjöd på en strålande morgon, där Aurora, morgonrodnadens gudinna, var på sitt allra bästa humör, leende med sina behag lysande i andaktsfullt skimmer över de trötta själar som sökt sig till Bad Nenndorfs fagra nejder, för ännu en dag i lättja och liknöjdhet.
















Morgonpigga flanörer kunde också se hotellets Herr Kellermeister skynda över stadens stenläggning, bärandes på nygräddade och gyllengula rundstycken av äkta tysk härkomst, en present till alla frukosthungriga deltagares förlustelse.

Färden med bussen till det historiska Teutoburgskogen, gick sedan mot Osnabrück, på slingrande vägar, där vilken fientlig armé som helst skulle ha gått vilse, ett nog så gott skydd för nya landsplågor.
Slagfältet och museet var ändå en vacker park med det stora området fyllt med historisk kuriosa om gammalt liv och leverne, tillsammans med romerska soldater, plåtgubbar i alla skiftande förklädnader.






































Ett väl förberett skådespel med imponerande historisk noggrannhet nedlagd i detaljer och i berättelsens mångskiftande skeden, berättad av tysk guide, där ändå berättelsen kunde förstås utan större fantasi, även för personer som var mindre insatta i slagsmålets ädla konst.
Det var också det enda slags mål som kunde avätas, förutom en del tält med medeltida rätter.

Byn, både bad und gut
Staden, Bad Nenndorf, belägen i distriktet Schamburg, Niedersachsen, 25 km från Hanover, och med en befolkning på dryga 10 000 invånare,  hade levt sitt liv som tysk småstad, slumrande mellan kullarna i ett pittoreskt och jordbruksfagert landskap, och med dungar av bokskogs pelarsalar.
Inte långt därifrån sträcker sig Mittelgebirge, de centrala högländerna mellan Rehn och Elbe.

Själva staden grundades förmodligen kring år nio och hade levt väl en gång på sina skönhetsideal.
I staden fanns också svavelhaltiga källor som inte alltid hade räknats som de främsta företrädena för området, då lukten från vattnet spred en avskräckande stank kring området och källorna gick allmänt under benämningen ”djävulens avföring”. 
Så gällde också, ända tills landsgreve Wilhelm IX av Hessen-Kassel, under mitten av 1700-talet, fann på att de kunde ha en medicinsk och hälsobringande inverkan på de då allmänna och besuttna i den tyska aristokratin.

Snart var också Bad Nenndorf en av de ledande tyska kurorterna, dit folk vallfärdade för att få diverse krämpor behandlade, som reumatism, artrit och allhanda hudåkommor samt allmän ohälsa.  Inte minst det habsburgska rikets dignitärer fick sig en välbehövlig överhalning.
Under 1866 blev också anläggningen kungliga Preussiska statens eget spa, och med ekonomiskt stöd från Berlin, vilket fick området att expandera ytterligare.




















Den pampiga byggnaden välvde sig som en antikens båge, med blicken mot en förtrollande park och med läkekonstens gudinna, skulpterad i sin nisch. Naken, som en symbol för vattnet renheten och naturen.
Hon, bärande den fruktbarhetens och pånyttfödelsens symbol, ormen, som var den livgivande kraften, och som också kännetecknade de livgivande rötterna i förhistoriska symboler inom den tidiga antiken i Sumer och Egyptens levande livsbejakande filosofi. Det som sedan kristendomen har förvandlat till mörkrets egen jagande metafor, utvisande på det kristna föraktet för livets egen skapande process.


Under nittonhundratalet blev tiderna svårare, med stora kvarvarande konflikter, sedan napoleonkrigen, vilket ledde till att små stater slöt sig samman och större försökte utveckla sina intressen, genom nya pakter, som Tyskland och Italien. Frankrike rasade fortfarande över nederlaget mot Tyskland, vilket senare ledde till första världskriget, kring 1914 till 1918 och sedan, med ett stort missnöje efter freden, andra världskrigets förödande krigföring, med början 1939.
Områdena i mellersta Tyskland, kom också att erövras av de allierade, under mitten av andra världskriget. Mot krigsslutet inrättades då också ett förhörscenter, mellan åren 1945 och 1947, där man förhörde nazistiska krigsförbrytare. Området kontrollerades av USA: s 84: e infanteridivision, tillsammans med de allierade.

Därmed började också ett dystrare kapitel för den, en gång så stolta och vackra, badortsanläggningen, som nu istället byggdes om till interneringsbyggnad, med de små rummen omgjorda till fångceller.
Hundratals fångar satt här inspärrade, samtidigt som skräcken för kommunister fick området att också hysa allhanda andra nationaliteter, som ryssar checker m.fl.
Förhållandena var usla, med dålig mat och sjukdomar, där fångar led svår nöd och blev utmärglade eller dog av förhållandena. Anläggningen hade heller ingen centralvärme, vilket ledde till att temperaturen sjönk under minus tio grader, under vintern, med svåra frostskador som följd. Till slut ökade protesterna mot området och fångar fördes till närbelägna sjukhuset i Rutenburg, där man var chockade över fångarnas eländiga tillstånd.
Protesterna ökade, främst i England, mot behandlingen av fångarna och senare stängdes också lägret, efter att vissa förbättringar införts.

Idag har minnenas grå töcken lägrat sig över staden och den vilar åter på sin bädd av grönska och av drömmar om framtiden, men också på sin historia och det förflutna.



















Den gamla brunnsorten, för rekreation och förnyelse av vissnade själar och domnade lämmar, lämnar också avtryck av tankar på det vackra och det sinnliga, där brunnsparken breder ut sig med en lummig och betagande grönska, som lyser med sin frodighet i den flödande sommarsolen, en eftermiddag när livet hade stannat för att bara hämta in det sinnliga flödet från allt som växer och frodas.
Ännu ståtar kurortens hjärta med sina pelare kring gångar och statyetter, där flärdfullt flanerande kantades av lökväxternas vajande prakt, under lövrik bok och lind.
Nu bankar också nya hjärtan i takt med en evig tanke om pånyttfödelse och om livets oförstörbarhet.

Om gemenskap istället för ensamhet och högmod. Om att livet är så oemotståndligt härligt när det kan levas tillsammans istället för kring motstånd och kamp, vare sig det innebär ”Mein kampf” oder unseres kampf. Då är det ändå vår gemensamma kamp mot ondskan som leder oss mot glädjen med livet
Nu vilar en ny generation under tunga kronors eviga visdom.





















Ännu sprutar springbrunnen sin vattenkaskad upp mot en högre rymd av tankar, där vattnet speglar sig i de aftonljumma solstrålarnas lek.
En balustrad framför parkbänkar minner om mässingsorkestrar en gång, en takt som skulle vagga sinnet till ro invid livets eviga källa av tankar och av lek.

Jag stannade upp i ett darrande ögonblick av betraktelse och självinsikt, där jag stod i parken. Mina steg saktade inför det stora och hänförande, men också inför det lilla som spirade och som kröp kring sin lilla plats på jorden, eller som hade stannat upp inför livets högtidliga ögonblick.

Den ensamma människan som fann sig själv eller som fann ett svar på sina frågor, det eviga och det längtansfulla, mitt i den flod som brusade, bara ett tankesprång därifrån.
Flickan som fångats av en solstråle och nu svävade i en rymd av drömmar och av längtan, mitt mellan slott och koja, får en kraft från ovan där blommorna sjunger en vaggvisa kring hennes domnade lemmar.

Hennes sinnliga ro vakas av vishetens väldiga kronor. Med sin storslagna resning minner de om gamla och höga tankar och styrkan hos det viktiga i livet. Väldiga utropstecken över det stora och visa som ändå kan lägga band på de snåriga tankarnas irrande gångar, långt ned i den dunkla och mörka mullen, där maskar ännu gräver hålor och vägar som underminerar, men också skapar den mull som skall ge ett bättre liv för allt som växer till något större i framtiden. När vi förstår att använda den på rätt sätt.

Så skapas ändå en plats för alla, med drömmar som kan växa och något större som får plats i en värld som tidigare var förkrympt.


























I varje paradis finns också en vit bänk som är ledig för alla som vill hitta sin egen lycka under de stora tankarnas kronor. En sol som kan värma frusna själar till en öppnare tanke på att vi alla bor i samma land och att vi alla längtar efter samma sol, samma värme och medmänsklighet.



Zollkontroll

På hemfärden skulle ett litet uppehåll göras i hamburg. Detta visade sig koste betydligt mer än denna hamburgare smakade, eftersom Deuche Zollamt hade sina krookar ute fter inte ont anande resenärer och långtradare. Det hade utgått ett påbud att alla tunga utländska fordon skulle skattskrivas, och så skedde också, med hjälp av tullare i bastanta machkängor, över från något krigslager. Pannor i djula veck och övningar i det tyska språket ledde snart fram till rapport och rättarting, när inte bara en spricka i bussens fasad visade sig, utan också i dess skattesmitning.

Intermessot ledde ändå inte till några diplomatiska förvecklingar och ett bilateralt avtal slöts om att fortsätta de vänskapliga förbindelserna länderna emellan.

Svar på livets grundläggande frågor

För ett tag sedan fick jag tillsänt mig ett antal svåra livsfrågor som folk hade undrat över. Frågor som människor hade funderat över i åratal.

Naturligtvis har jag också satt in stora forskarresurser för att försöka gå till botten med dessa olösta problem,

allt för att hjälpa mänskligheten lite på traven och kanske föra vår civilisation ett steg närmare lösningen av de stora världsgåtorna.
Följande frågor kan jag därför idag besvara

Varför beställer folk en dubbel osthamburgare med stor pommes frites och Cola light?

Därför att vi kan dålig engelska och tror att vi blir mer upplysta


Varför köper vi hotdogs i tiopack och korvbröd i åttapack?

Därför att doggen tar alltid två korvar när vi kommer hem, och äter inte bröd.


Varför målar kvinnorna sina ögon med öppen mun?

Därför att läppmålningen skall torka medan de målar ögonen.


Varför är inte ordet förkortning kortare?

Därför att ordet redan var upptaget av en norrlänning.


Varför trycker vi på start när vi vill stänga av datorn?


Det kallas för tryckfel.


Varför finns det inte kattmat som smakar mus?

Katten vill inte ha rått kött

Varför står det på hundmatburken 'ny bättre smak', vem har testat detta?

För att förra burken blev utskälld av en jycke som förde ett herrans hundliv.


Alla känner väl till flygplanens svarta låda, som alltid håller sig oskadd. Varför tillverkar man inte flygplanen av samma material?

Då måste man också tillverka passagerarna av detta material.


Varför trycker du fjärrkontrollens knappar hårdare när batterierna är nästan slut?


Du har kontaktsvårigheter


Varför tvättar vi handdukarna, händer är väl rena när de torkas?

Någon kan ha råkat torka ansiktet på dem, eller lagt näsan i blöt.


Varför använde Kamikaze-piloterna hjälm?

De är rädda att snubbla på stegen innan de kommer upp i planet


Hur har man fått skylten 'gå inte på gräsmattan' ut till mitten av gräsmattan?

Den kom dit innan gräsmattan.


När ett ord är fel i ordboken, hur vet man det?

Man kan fråga en besserwisser.


Har arbetarna på Lipton kafferast?

Bara de som inte är teologer



När jag köper en ny bumerang - hur blir jag av med den gamla?

Kasta den vid en rastplats för hundar.


Varför har byggnader som ska ha öppet dygnet runt överhuvudtaget lås?

Annars går det inte att kika genom nyckelhålet.