En osedlig historia


Jag har varit på teatern. Det var på folkteatern här i Göteborg. De gav föreställningen: ”Rika barn leka bäst”
Teaterpjäsen som Karin Mannheimer skrev för TV och som sedan blev film, men som man inte vågade visa i detta, så rättrådiga och moraliskt högtstående TV-media.
Varför vet jag inte, men det handlade ju om sådant där som folk gör i sängen.
Sådant får man inte prata om!
Det var väl också för att det var mer angeläget att visa filmer där de skjuter ihjäl varandra och sprättar upp varandra med kniv istället, det är ju mer angeläget och kulturbärande.

Den handlade om de frånskilda kvinnorna, som om detta inte skulle vara nog, också blev av med sina jobb.
De ville då få kontakt med en ny man, men konstaterade att dessa inte var intresserade av mer än en viss kroppsdel. Det var heller inte möjligt att få dessa män att stanna ens till frukost. Inte ens det minsta lilla yttrande av gemenskap, eller ett litet samtal om vädret gick det att få ur dem, dessa socialt handikappade.

Man fattade då ett drastiskt beslut, att ta betalt för de tjänster som de ändå tvingades bestå med.
Något som jag tyckte verkade som initiativrikt och i sann svensk småföretagaranda.
Jag vet inte heller vad, i övrigt, som skulle vara direkt anstötligt i pjäsen. Det kunde ju möjligen vara det att kvinnorna, i pjäsen, sedan tjänade betydligt mer pengar än männen. T.o.m. än sina tidigare arbetsgivare, vilka de råkade träffa på, av en händelse som såg ut som en tanke.
Det var nog den enda tanke dessa män hade, för övrigt.
Detta att kvinnor har högre lön än männen, har jag förstått är anstötligt. Det är så anstötligt att det knappast förekommer alls. Någonstans måste man ju dra gränsen för anständighet.

Det är ju, i TV mediet, tillåtet att ta livet av varandra på nya och allt mer raffinerade sätt för varje dag. Detta är däremot inte anstötligt.
Blodet flödar. Jag undrar hur många liter röd kletig vätska det går åt totalt i världen, bara inom TV.
Nu avser jag bara den artificiella vätskan, inte det riktiga blodet, där går det nog åt mer.
Har man någon slags återvinning på denna blodvätska.
Det är ju så bra medkretsloppstänkande idag.
Människor blir ju också gödsel i någon form när de slås ihjäl. Men konstgjort blod, hur gör man där.
Kanske man rationaliserar så att offren används flera gånger i olika studios. Man slår ned varandra och sprättar upp varandra i en film. Sedan släpar man in offret i nästa studio och fortsätter där, och så vidare.
Nu blir man knappast road av dessa filmer. Man blir inte ens upprörd längre, bara synnerligen uttråkad och beklämd.

Pikanta historier däremot tycks aldrig upphöra att intressera människor. Tur är väl det, annars skulle vårt släkte snart dö ut, med den frenesi man gör slut på varandra i den andra ändan av kretsloppet, så att säga.
Pjäsen var också mycket underhållande. Ryktet hade tydligen spritt sig till folk i alla läger, speciellt i de kvinnliga, ty det var fullsatt.
Jag tittade intresserat ut över folkhavet i foajén och i trapporna.
Det var en förväntansfull publik som jag kunde se framför mig och man sorlade glatt. 
Jag kunde inte låta bli att lägga märke till att det faktiskt rörde sig om ca 75 procent kvinnor
och att åldern kretsade kring fyrtiofem år och uppåt, och då menar jag uppåt.. Tänk vad sådana damer är pigga idag.
Vissa damer hade, till och med, fått med sig gubben. De kunde väl behöva en lektion, de också, och vissa kanske kunde behöva få igång blodcirkulationen också, om ni förstår vad jag menar.
En och annan gubbe hade också fått med sig en yngre dam, en betydligt yngre dam.
Dessa män verkade mera ha ett för högt blodtryck.

Pjäsen saknade inte tempo. Redan öppningsscenen var mästerligt spelad och regisserad.
Rangordningen mellan chefen för företaget och den lilla, råttlika kamreren sade allt, Kroppsspråket var tydligt.
Man får aldrig glömma att man bara är nummer två i ett företag och att det bara behövs ett enda penndrag för att ändra denna siffra till en nolla

Jag satt och njöt av de välspelade pikanterierna och stämningen var hög i salongen. Damerna i publiken levde med i handlingen.
Ibland hördes små fnissande kommentarer och en del damer pratade halvhögt med varandra.
Man hade nu kommit långt fram i pjäsen. Verksamheten, som damerna hade startat, gick helt enkelt strålande.
Man hade tydligen en produkt som var efterfrågad. Produkten hade också både rätt design och rätt förpackning. Den såldes dessutom på ett diskret sätt.
Nu tyckte man, emellertid, inte att detta var nog. Man hade stora planer. Marknaden var obegränsad.
Vad man måste göra var att kontakta en konsult från Frankrike, var annars fanns kunskapen.
Planerna diskuteras, men det finns mäktiga krafter som styr.
Bordellverksamheter kommer att EU-anpassas förklarade konsulten.
Konsulten halar, som bevis på detta, plötsligt fram en hålmall. En skiva som var utförd med hål av varierande storlek, från en lillfingers tjocklek och upp till den ordinära tjockleken av en gurka.
Vad denna hålmall skulle användas till, förstod plötsligt alla i salongen. Förtjusningen blev enorm bland kvinnorna. Det var den vanliga anspelningen på storleken.

Då hördes plötsligt, högt och ljudligt, från en av bänkraderna bakom mig, ett utrop från en av kvinnorna
”Ohoo en sådan har jag hemma”
Munterheten blev närmast öronbedövande.
Vad kvinnan använde denna hålmall till kan jag naturligtvis inte veta.
Jag konsulterade emellertid min fru. Hon hade i sin tur konsulterat en väninna på sin arbetsplats.
Det visade sig då att dessa skivor med runda hål i, normalt, användes för att mäta upp portioner av spagetti. Man stoppade in en knippa spagetti i ett hål. När hålet var fyllt, visste man precis hur många portioner som spagettin räckte till.
Konsten med en innovation är inte alltid att göra en ny pryl, utan att hitta en ny funktion.
Kanske det kan bli en kommande svensk exportartikel.




Tillbaka till kåserier