Tankarna till livet och en vän

Tankarna till en vän och till livet lyfter mig så att de flyger fritt och jag känner att jag måste springa efter dem för att fånga dem innan de försvinner bakom nästa kulle, när de leker gäckande med mig, precis som skogsrået som svänger sin fladdrande kjol av skirt tyll och siden.

Naturligtvis är det så att du också inspirerar mig till en närhet med tankar och med livet självt, även om jag annars har långa och intressanta diskussioner med min inbillade vän, som går någonstans strax bakom mig, men som bara nickar vänligt till mig där jag går. Visst är det skönt med någon som lyssnar, men ändå längtar man också efter ett svar och en ny tanke, som kan bilda fröet till en ny blomma.

Därför är det naturligtvis något annat att möta dina tankar, där jag kan böja mig ned och lukta på doften av knoppen till en liten viol, din knoppande blomma, när våren ännu bara är i sin linda. Att sedan se hur klockan sakta öppnar sig och se dina djupare färger, att se att du är vacker där du står, med sköra kronblad som man kan snudda vid och glädjas åt, bara man är försiktig och andas sakta, så att man inte stör den ljumma vårvinden när den ger av sin värme och får dig att växa.
Då är jag också glad att jag böjde mig ned för att se dig närmare och inte bara rusade förbi. Att jag stannade upp för att ta den tiden till att lära känna och förstå ännu några av alla de blommor som det finns så många hundra tusen av.

Men böjer man sig aldrig ned, kommer man aldrig nära livets innersta färger och dofter. Istället kastar sig människor upp i ett jetplan, för att rusa jorden runt till en stor sandhög, en askkopp full av fimpar, på en fjärran planet. Då tror man att man har upplevt något fantastiskt.
Istället är det så att man tar ångestens krampaktiga språng över hopplöshetens breda dike, för att landa bortom sig själv. För att fly från sina egna förvirrade tankar, där man tror att själen bor, den själ som man har tappat och som man springer allt fortare för att hitta. Man springer och springer, men man springer åt fel håll, man springer bort från sig själv och snart har man också sprungit vilse, så att man inte längre hittar tillbaka.
Då plötsligt får man höra att det finns ett land bortom månen och bortom solen, där gatorna är gjorda av guld och där det rinner bäckar av vin, där solen alltid skiner och där alla människor ler.
När alla människor ler så måste de ju vara lyckliga, alltså måste detta vara paradiset.

Men, du förvirrade stackars nutidsmänniska, dessa människor ler bara för att någon skall se dem och förbarma sig över dem i sitt armod. De ler för att någon skall böja sig ned och se dem, precis som blomman som står där med sina färger, bara för att någon skall böja sig ned och röra vid den.
Bara för att den jagande insekten plötsligt skall stanna upp i sin förvirrade flykt och känna den söta nektar som finns i varje blomma.
För varje blomma är så vacker, bara man stannar upp. Varje värld innehåller tusen fler världar, att upptäcka, inuti denna enda värld av hav, sand och stormiga vindar.

Om man rusar iväg från sin värld och inte ser några blommor. Om man lämnar en öken och ett sterilt landskap bakom sig, där korna har dött på grund av att allt gräs har torkat ut och alla blommor har vissnat, så beror det bara på att man inte har givit det vatten, att man har låtit de blommande tankarna dö ut tills det bara återstår förtorkade och förvridna grenar. Stelnade skelett av slingrande rötter som förgäves söker hitta den sista vattendroppen. Grinande skallar som stannat upp mitt i livet, stelnade i dödskallens hopplösa leende, ett leende som aldrig fick ge liv åt sin avkommas spirande tankar. Som bara vittnar om den innerliga innersta längtan som inte visades och kom fram förrän i den sista resten av livet.

Då beror det på att man har trampat ned de sista stråna av gräs och låtit de torra kommentarerna och nedlåtande meningarna blåsa med sina brännande, heta och kvävande gaser. Förakt för den lilla människans längtan att bli sedd och förstådd.
En ökenvind som inte längre kan föra med sig fuktigheten från havet, för att havet har torkat ut. En vind som nu bara rör upp sanden till ännu ett torrt och kvävande dammoln, och får oss att hosta och må illa. Kvar finns då bara rapningar från en sur mage, övergödd av att ha ätit varandra tills man är mätt på att sluka allt fler och allt magrare kroppar.
Grisfesten är över och kvar känns bara en molande bakfylla och ett dimmigt minne. Man säger till varandra att man hade roligt, men ingen kan riktigt förklara vad som var så roligt.
Var det kanske spriten som var det roliga, säger man, ännu förvirrat, och tömmer ännu ett glas, tills man glömmer också varför man tömde det sista glaset. Då är också minnet av det roliga borta och man gråter stilla på sin bädd av krossade drömmar. Små droppar av längtan och av livgivande fukt som rinner ned för kinden och sakta torkar, även de, utan att hitta annat än döda rötter.

Men inuti denna värld finns en trädgård inom oss själva, där vi kan vattna våra egna plantor och odla våra egna träd, tills de blommar och ger saftiga frukter. Då kan vi dela dessa med varandra och njuta tillsammans. Tillsammans kan vi dela glädje och sorg och ge av näringen för att själva växa till större och mognare individer.
Det är först när vi själva har växt till mognad , det är först när vi har växt upp till ett vuxet och erfaret och starkt träd och fått starka rötter som kan motstå den pinande vinden, som vi själva kan bära frukter på våra grenar. Då kan vi också ge liv åt fler mogna och starka individer, som kan befolka och ge styrka åt en hel värld.
Men först måste det börja med en liten kärna, ett frö, och någon som vågar ge av sitt eget vatten och sin egen kärlek. Någon som har tålamod att låta andra växa och att vänta på det under som sker när en liten planta och en liten blomma spirar eller blir till ett nyfött barn, som sträcker sina trevande händer upp mot en moders livgivande mjölk och varma omtanke. Krossar vi detta, krossar vi livet självt och vår egen framtid.

Jag håller dig i mina kupade händer som en guldfisk man har fångat och som simmar med sina glänsande fenor. Eller som flickan som hittat en slät och fin sten på stranden och nu håller den släta och varma stenen hårt i sin lilla hand, för att inte tappa den. Hon gömmer den i sin ficka, bara för att sedan kunna ta fram den och känna hur len och mjuk den är, när den ger tillbaka av solens värme och drömmarna från en vacker sommardag.