Utdrag ur boken Mannen och stjärnornas Hav
2: a kapitlet:
En humla sökte sig trevande längs kanten med blommor och förirrade sig ibland ut över gräsmattan, för att sedan krypa omkring på klöverblommorna.
Gräset hade väl inte blivit klippt på ett tag. Det växte högre i skuggorna under äppelträden men hade istället torkat i gula fläckar, mitt på gräsmattan, så att det inte behövde någon klippning. Det gick ett staket på framsidan av tomten och ett stort snår av hassel, pil och syrén växte mot havet och gav vindskydd, det som nu inte bergknallarna klarade av.
Det skänkte en lugn avskildhet av lummig grönska, medan solen gav en gassande värme som kändes varmare än tidigare.
Efter en stund kom Efraim ut med en kopp kaffe och två stora smörgåsar med leverpastej och ost. Han satte fram detta framför mannen, utan att fråga vidare efter hans önskemål.
Sedan berättade han att det kommer stekt potatis, bacon och stekt ägg om en liten stund. Jag hoppas du kan vänta, du får hålla till godo med det här så länge.
Han satte sig åter framför mannen och fortsatte att prata medan denne grep om en av de stora smörgåsarna.
Den var bredd på en tjock skiva franskbröd och hade tjocka lager av pålägg. Den kändes tung och imponerande, stor och gästvänlig, precis som Efraim själv.
4: e kapitlet:
Det var ett förtrollat ögonblick som inte släppte förrän då, när hennes hand lämnade hans egen.
Han hade känt sig som en båt som man släpper förtöjningarna på.
Nu var det som om han drev omkring på öppet hav, utan kontakten som han hade känt, och som hade bundit dem samman.
Fortfarande längtade han tillbaka till den närhet och den tillhörighet det hade givit.
Plötsligt hade han känt att han hörde till någon
Han var inte längre ett stycke.
Han var istället en del som hade lossnat från en större helhet.
En del som nu drev iväg.
7: e Kapitlet:
Som den grekiska guden Theseus har jag vandrat, fortsatte han tankfullt. Guden, vars far Aegeus var kung över Aten och som har givit namnet åt det Egeiska havet.
Jag föddes då av min moder Aethra, dotter till Troezens kung Pittheus.
Min fader hade så länge önskat sig en son som kunde ta över hans kungarike.
Efter en lång resa, kom han fram till Delfi, där vishetens orakel sades ge svar på alla gåtfulla frågor och som kunde se sanningens gudinna vandra längs stranden av det eviga havet.
Han blev ledsagad till en kvinna, den visa Pythia. Hon satt på den heliga tripoden i templet, där hon sades ha kunskapen och förmågan från Apollon.
Den kvinna som hade kontakt med gudarna och som kunde förstå tecknen i skyn och i fåglarnas läten, när de satt i den heliga ekens krona.
Det stora, oraklet i Delfi, Apollons egen budbärare på jorden, hon som kunde förstå de viskande läten som hördes i bladens kronor, framskapa längtan.
Hon som kunde tolka drömmarnas viskande och eviga väsen och som hade visdomen att förstå människorna och kunde läsa tidens gång över himlavalvet, den eviga resan.
12: e kapitlet:
Man får aldrig veta om man är duktig. Man får bara veta om man inte är duktig. Det var egentligen det man var så rädd för, på den tiden.
Att få veta att man inte dög.
Åtminstone trodde man väl att man skulle få veta det, om man inte arbetade fortare och hårdare varje dag.
Det fanns alltid en chef som grymtade lite lagom och gjorde små anmärkningar och påpekade saker han inte var nöjd med, så att man trodde att han var missnöjd.
En slug uträkning eller bar ett allmänt förakt för enkla människors behov att också känna ett eget värde med det man gjorde.
Kanske också ett sätt att visa vem som bestämde och vem som var bäst.
Ett sätt för dem att suga kraften och blodet ur andra människor, för att själv känna sig starkare.
Det var som ett ekorrhjul. Man sprang bara fortare och fortare.
Man var osäker på sig själv och därför var man rädd för att inte bli accepterad.
12: e kapitlet:
Då kom chefen och fick se mig. Han kallade upp mig till sitt kontor och sa att han inte kunde ha sådana arbetare som jag. Han tog fram löneblocket och skrev ut en check på en månads lön. Han räckte över den och sa att det egentligen var för mycket. Att uppsägningstiden inte var mer än två veckor, men jag hade lite semesterersättning innestående, så han sa att han ville runda av beloppet så att det inte blev något snack.
Sedan fick jag gå därifrån.
Jag gick ut på gatan, ut genom den tunga och gistna trädörren av tunga plank.
Två års slit och en trasig själ låg kvar därinne på ett dammigt industrigolvs smutsiga träplankor, bland kartonger trådtussar, damm och annan bråte.
Bakom värkande axlar och fläckade arbetsrockar stod fortfarande hundratalet viljelösa människor och stirrade in i de slamrande maskinerna.
Maskiner som sakta tuggade tankarna till ett grågrönt nystan av förvirring och halvkvävda förhoppningar.
Under trötta blickar och böjda ryggar trampades golvet av håglöshetens slocknade sinnen, när förnuftet jagats ut av syniskt malande profitörer.
17: e kapitlet:
Det var då jag fattade mitt beslut. Jag skulle börja ett nytt liv med en tillvaro som inte hotades av samhällets enorma begär att härska och bestämma.
Jag förstod att det jag hade upplevt inte kunde vara det riktiga livet. Det var bara ett ynkligt taskspel på en tafflig scen i en ynklig håla, i ett dåligt land.
18: e kapitlet:
Men du var ju gift också. Vad hände med din fru. Varför skilde ni er?
Det är en annan historia, sa mannen dovt. Du minns kanske att Theseus sista hinder var en kvinna.
Aegeus hade nyligen gift sig med den vackra och unga trollkvinnan Medeia.
När nu ryktet spreds om den djärva och vackra ynglingen Theseus, förstod Medeia att det måste vara Aegeus son som var på väg mot Aten. Därför anade hon att hon nu skulle få konkurrens om makten och om kungariket.
Tillbaka till Böcker