Vän av ordning

Jag skall gärna säga som det är. Det är stor skandal, ett liv i sus och dus, fyllefester och slagsmål.
Det borde inte få gå till på det sättet. Jag undrar vad nykterhetsnämnden skulle säga om de fick reda på det här.
Jag vet precis hur det går till. Jag har både sett det från mitt fönster och stått bredvid själv när de rumlar hemåt på ostadiga ben.

Det är nämligen så att jag har en gran utanför, på vår tomt. En ganska stor silvergran som idag väl mäter över tio meter i höjd och som breder ut sina väldiga grenar över gräsmatta och en stenlagd cirkel runt omkring dess tjocka stam.
Det är här som det händer. Det är dessutom på hösten som kalaset börjar. Då savar granen ifrån sig någon form av söt, klibbig vätska som finns överallt på grenar och som dessutom droppar ned under granen.
Det här lockar naturligtvis till sig vissa godisälskande insekter.
Speciellt gäller det getingar. De får antagligen inte tillräckligt med godis hemma, som min salig mor säkert skulle ha uttryckt saken.
Hon var sådan, hon såg människor som otillfredsställda barn som hade missat något under sin barndom.
Dessa sockerälskande getingar dras nu oemotståndligt till granens sötma. Dessutom jäser saften och bildar snart också en sockersöt likör av äkta munkkaraktär.
Vid denna Bacchus källa vilar sedan getingarna och njuter båda livets sötma och alla rusets fröjder. Ja det är rent ett syndens näste, det måste jag säga.
Det är ett festande från morgon och till kväll.
Detta har nu pågått i veckor.

Med ruset följer också de sedvanliga sociala missbruksproblemen. Häromdagen såg jag två getingar som girigt kröp omkring på stenarna under granen. Båda hade fått åtskilliga getingar innanför västen, om uttrycket tillåts.
De var redan bra på kanelen, där de gick. De tog ett snedsteg hit och sedan ett snedsteg dit.
Men mer skulle de ha. De gav sig inte, precis som värsta alkoholister.

Men inte nog med detta, de möttes snart på sin vingliga färd och stod och en stund och samspråkade.
Det var väl förstås det vanliga fyllesnacket, ungefär som:
Hurru, har du en sigg att låna mej. Ä, hurru va bussig nu. Du är väl en shysst polare. Va, försöker du va stöddig va,
Ja ska säga dej att ja e minsann lika fin som du. Kom inte å gör dej märkvärdig här va.
Ja har gått på sjön och sett värre busar än du, va.
Du är väl en sådan där som tror du är finare än andra. Ja skall säga dej att jag minsann har lärt mej att jobba i mina dar, där fick man minsann inte stå å hänga.
Du kan väl åtminstone bju` på en öl, va.
Jaså du é en sådan kurre, tror du inte jag har lärt sådana som dej att veta hut förr, va”.

Jag såg sedan hur dispyten urartade och blev allt hätskare och snart började också nävarna att komma fram.
De två getingarna gick runt varandra och blängde ilsket, medan de mätte varandra från topp till tå.
En näve viftade framför ansiktet och ena annan flög i luften för att visa vem som bestämde.
Snart blev det öppet handgemäng. De två getingarna rök riktigt i luven på varandra och rullade runt på marken, mitt bland allt klibb och alla rusdryckernas ångor och starka dofter.

Ömsom var den ene överst och ömsom var det den andre.
De bet och klöstes och ingen ville ge sej.
Plötsligt fick den ena getingen tydligen in en rak höger och detta blev sedan nog för den andre. Den lösgjorde sej ur tumultet, och tog till flykten.
Den andre kravlade och gick på ostadiga ben, tills den slutligen fick igång motorn på sitt fordon och flög därifrån på ostadiga vingar. Det var en vinglig färd, som verkade nog så farlig.
En annan geting fann jag en dag på soptunnans lock. Dit hade den tagit sig efter en vinglig färd och tydligen också efter ett vått krogbesök. Där låg den nu och hickade och plirade med sina blodsprängda fasettögon. Det var en rent bedrövlig syn. Den gick och rumlade och visste rakt inte var den var. Flera gånger försökte den lyfta, men utförde istället några av de mest halsbrytande flygmanövrer som jag har sett en geting göra. Jag visste inte att en geting kunde utföra både loping och roll och ryggflygning.
Men så blev det också en kraschlandning och naturligtvis också ett brutet landningsställ. Getingen fick sedan bogseras in i närmaste hangar för reparation. Nåja. Lite får man väl överdriva. Men roligt tycks dom ha i alla fall, de små liven.




Tillbaka till kåserier