Pasted Graphic 2
Ladri di biciclette / cykeltjuven: Vittorio de Sica -48 / studio s entertainment

Neorealism en ny realism.


På detta sätt betecknas den Italienska rörelse som uppkom och pågick, under och efter andra världskriget. Av nödtvång och de problem som ett krig lämnar efter sig, lämnade regissörerna ateljerna och gjorde sina filmer bland vanligt folk. Huvurollerna besattes av amatörer och filmerna beskrev vanligtvis det kaos och den fattigdom som kriget förde med sig.



1944 låg Roms stora ateljéer "Cinecitta" i ruiner

Cinecitta var Italiens svar på Amerikas Hollywood. Av de tio stora ateljeerna låg sju i en hög av bråte. De kvarvarande tre användes för inhysa flyktingar. När tyskarna ockuperade Italien stal man all filmutrustning och använde de stora ateljerna som militära förråd. Därav de allierades vilja att bomba sönder dem. Man kan säga att den italienska filmen var på år noll igen.
Under detta år satt några arbetslösa filmregissörer på ett Café och pratade om film. Det var inte några okända herrar utan Roberto Rossellini, Vitterio De Sica och Luchino Visconti. De talade om en artikel som Antorio Pietrangeli skrivit om Viscontis film "Köttets lust"-43. Han hade i denna artikel kallat filmen för en neorealistisk film. Med det menade han en film som hade ett socialt patos och en medveten realism som italienarna borde ställa som krav på filmen. Strävan var en ny realism som skilde sig från den fascistiska tillrättalagda som annars visades i Italien. Den skulle senare innehålla både marxistiska och radikala inslag.

Den första neorealistiska filmen

Det är just "Köttets lust" som är den filmen som brukar betraktas som Jungfrufilmen i den neorealistiska rörelsen. Annars är det Roberto Rossellinis "Öppen Stad" -44 och "Befriande eld" -46, som är genombrottet för rörelsen.
"Öppen stad" var ett fiasko i Italien men blev en succé världen över och den skulle bli en stilbildare.
Efter Rosselini var det Vittona De Sica som lyckades väcka och behålla intresset med den mycket berömda "Cykeltjuven" -48 och andra filmer som "Miraklet i Milano" -48, "Ungdomsfängelset" -46 och "Umberto D" -52.
Samtliga av dessa filmer tillkom tillsammans med Zavattini.
Andra neorealister är: Giuseppe De Santis, Pietro Germi, Alberto Lattuada och Luigi Zampa.
De Santis gjorde "Bittert vin" -48 som blev en publikframgång och kommersiell succé. Detta blev dock även början på sönderfallet av den neorealistiska rörelsen i Italien.

Vad kännetecknar neorealism

Neorealisterna var mellan 1945 - 48 kungar i filmvärlden och stilen kan beskrivas som improvisation, spontanitet, spegling av vardagliga händelser, filmade i autentiska miljöer och inte i studio och rollsättningarna gjordes av amatörer och inte av skådespelare. Formell elegans fick en undanskymd plats bakom kravet för absolut äkthet, att sanningen speglades och respekten för människan. Berättartekniken slängdes på hatthyllan och det skulle vara upp till var och en att själv bestämma hur man vill berätta en historia.

Visconti

Fransmannen Jean Renoirs betydelse för neorealismen syns tydligt i Viscontis tidiga filmer. 1936 var han Renoirs regiassistent och tiden i Paris kom hertingesonen i kontakt med föreningen folkfronten. Så när den välbesuttna Visconti återkom till Rom var han en övertygad kommunist. I Rom tillhörde Visconti en grupp intellektuella cineaster som skrev i den märkligt frispråkiga "Cinema". Där gnällde de på Italiens taskiga filmkonst. Hans kollega Antorio Pietrangeli på tidningen efterfrågade en annan typ av realism.
"Köttets lust" är en fri filmatisering av hårdkokta James M Cains "Postmannen ringer alltid två gånger". Det erotiska dramat i "Köttets lust" chockerade publiken på ett ovanligt provokativt sätt.

Pasted Graphic 1
Roma, città aperta / Rom Öppen stad: Roberto Rossellini -45 / studio s entertainment

Rossellini

I "Öppen stad" visade Rossellini hur Roms innevånare i olika samhällsklasser och kategorier personligheter vaknar till medvetenhet inför det nazistiska övervåldet. I sin andra film efter världskriget så var det Sergio Amidei och Fredrico Fellini till hjälp vid "Befriande eld".
I "Paisa" som det nedlåtande namnet amerikanarna använde på italienska soldater var en mer utpräglad neorealistisk film än hans två tidigare. I många ögon är "Paisa" den största neorealistiska mästerverket som gjorts. Den berättas i episoder, där varje episod är en besk klang av mänskliga uppoffringar i krigets kölvatten. I sin tredje och sista film i triologin om kriget lät Rossellini filmen utspelas i Berlins ruiner. Den handlar om den svårt psykiskt sjuka och krigsskadade 13 årig pojken Edmund.
Att filmen "Stromboli" överhuvudtaget blev gjord får vi tacka Ingrid Bergmans starka vilja och övertalningsförmåga för. Hon hade övertalat den egocentriske mångmiljonären och ägare av RKO Howard Hughes att finansiera projektet. Inspelningarna var svåra och ön där filmen gjordes var primitiv. Om hon inte var förälskad i Rossellinin hade hon nog inte stannat.
Andra filmer gjorda av Rossellini är: "Den stora kärleken," "Viaggio in Halia"

Pasted Graphic
Umbert D: Vittorio De Sica -52 / studio s entertainment

De Sica

De Sica var från början en hyllad skådespelare, i det fascistiska Italien, som hade ambitioner att bli regissör.
Han gjorde regidebut i "Tjugofyra röda rosor" -40 och som han säkrade som succé genom att själv spela huvudrollen.
Filmen rörde sig i den italienska hemkära miljö "de vita telefonfilmerna" som dessa kallades. En genre som var populär i Italien.
Några filmer senare skulle De Sica starta det stora samarbetet med neorealistens teoretiker Zavatini. Zavatini skulle ligga bakom manus till flera filmer i neorealismens kölvatten.
Debutfilmen för dem var "Barnen ser oss" -43. Med skoningslös skärpa skildrade De Sica de vuxnas egoism och kyla mot barn. Den ogillade hos av fascisterna och de skulle sabotera filmens distribution. Efter Nazisternas ockupation av Italien tvingade Goebbles De Sica att flytta sin verksamhet samt att försöka tygla regissören. Men De Sica lyckades rädda sig undan fascisterna genom att söka skydd hos Påven.
"Porten till himlen" -45 filmade han i hemlighet strax utanför de nazistiska ockuperade ateljeerna.
Den första film de gjorde tillsammans efter andra världskriget var "Ungdomsfängelset". De amerikanska soldaterna fick sina stövlar putsade av italienska pojkar. Två av dessa pojkar hade De Sica valt ut och lyckades få att spela huvudrollerna som ungdomsbrottslingar i filmen. De Sica framställer fängelset som en förbrytarskola.
Filmen gav De Sica en Oskar och när han skulle följa upp den med "Cykeltjuven" ville till och med Hollywoods David O Seltznick vara med och finansiera, men bara om Cary Grant fick spela huvudrollen. De Sica avstod och finansierade den själv och var neorealismens ideal trogen. Filmen är intriglös och handlar om en pappa som tillsammans med sin son försöker hitta pojkens cykel som blivit stulen. Filmen handlar egentligen om individens hjälplöshet i ett samhälle som ignorerar hans olycka.
"Miraklet i Milano" är hans tredje film om fattiga i storstäder.
Neorealismens storhetstid avslutades med mästerverket "Umberto D". Den handlar om en fattig pensionär som gör allt för att få behålla sin värdighet då hans pengar inte räcker till att betala hyran för sitt rum. Den enda vän han har är en hund och ett av det anställda på "Pensionatet" eller "ungkarlshotellet".

I bakvattnet av neorealismen skulle nya italienska regissörer sköljas upp på stranden. Det lustiga med det hela är att när Zavattini -52 publicerar det neorealistiska manifestet så har genren mer eller mindre redan avslutats. Det hela sammanfaller också med att filmarbetare protesterar över neorealisternas vilja att arbeta med amatörer. Det gjorde att flera skådespelare och andra filmarbetare gick arbetslösa. Staten gick då in och förstatligade filmen i Italien igen.

Efter neorealismen

Efter 1952 skulle Italiensk film mer präglas av individualister som med sina starka personligheter för Italiens filmkultur framåt. Två av dessa är exempelvis Michelangelo Antonioni och Fredrico Fellini som lärt sig filmen under dessa år som neorealismen dominerade världsfilmen.

Michelangelo Antonioni
Han började som manusarbetare år bl a Rossellini. Hans genombrott som i för sig blev utskälld på Cannes var ”Äventyret”. Den följes upp av ”Feber”, ”Natten” och ”Den röda öknen”. Alla filmer hade Monica Vitty i huvudrollen och hon fick fungera som hans språkrör vid premiärerna.
Han lämnade Italien och gjorde England filmen ”Blow - up- Förstoringen” Filmen handlar om en fotograf som upptäcker att han har med ett mord i bakgrunden av en av hans bilder som han tagit i en park. Spännande och bra om än lite frustrerade slut. Efter en kort sväng till USA så var han tillbaka till England med filmen ””Yrke- reporter”. Antonioni sysselsätter sina filmer med något som man brukar kalla Identificazone di una donna, dvs: oförmåga att etablera normal kontakt med sin omgivning, och hur svårt individen kan få att göra sig förstådd. Hans stil är litterär, intellektuell, tung och pretentiös men bilderna är välgenomtänkta och historien innehåller känslor och intensitet. Han har tyvärr ofta försett sig med dåliga skådespelare eller som dessa brukar säga att han är en dålig personinstruktör.

Fellini

Startade sin karriär som karikatyrtecknare i Rom och var mycket uppskattad av de amerikanska soldaterna i krigets slutskede. Han kom till filmen som manusarbetare och debuterade som regissör -51 och de första filmerna kan räknas i neorealistisk stil. Vändningen för honom som skulle innebära en egen inriktning kom med ”La Strada” och ”Cabirinas nätter”.
Liksom Ingmar Bergman skulle Fellini berätta om sig själv, sina neuroser och sin ungdom i många av sina filmer. Med ett groteskt persongalleri där de mänskliga svagheterna och själsliga missbildningarna sätter krydda på personligheterna i filmerna. Han skulle även gå i polemik med Zavattini om neorealismen och han var starkt kritisk.
Han skulle göra ett tiotal filmer som alla räknas bland filmklassikerna.
De som ibland skulle kallas en trilogi; ”Det ljuva livet”, ”8 1/2” och ”Julietta och andarna” uttalar han sina personliga problematik som starkast. Även ”Fellini ROMA” och ”Amacord” har en personlig antydan av egna grublerier. Hans andra filmer bygger på litterära förlagor.
”La Dolce vita” (Det ljuva livet) skulle bli en enorm succé över hela världen och skulle dessutom få en guldpalm i Cannes. På höjden av sin karriär tyckte Fellini att han kunde spela in en hämningslöst självbiografisk metafilm. Det var ”8 1/2” som var Fellinis mästerverket över allt annat i sin produktion. Den handlar om en regissör som inte visste vilken film han vill göra, precis om Fellini själv berättat att han förhållit sig till densamma. Han blandar minnesbilder, fantasier och rena hallucinationer till ett lysande fyrverkeri.
Han har sagt ”Även om jag beslutade mig att göra en film om en sjötunga, skulle det ändå till slut bli en film om mig själv” och tillagt ”All konst är biografisk, pärlan är ostronets självbiografi”.

Pier Paolo Pasolini

Han var en sammansatt person som oproblematiskt blandade lärorna av marxsism och katolicism. Dessa båda läror vore en omöjlighet att blanda gjorde han till sin egen form, något som ogillades både av den katolska kyrkan och av kommunistiska partiet. Kommunisterna tog avstånd från honom när det framgick att han var homosexuell. Med tiden skulle hans filmer kretsa mer kring besatthet och då främst erotiskt utlevelse med sadistiska inslag. Det gjorde honom kontroversiell och några av hans filmer fick problem med censuren. Han mördades av en 17 åring yngling som påstod sig blivit utsatt för homosexuella närmanden.
Exempel på filmer:” Mamma Roma”, ”Salo eller Sodoms 120 dagar”.

Bröderna Paolo och Vittorio Taviani

De båda bröderna har på ett unikt sätt delat på regin i sina gemensamma filmer. Deras filmer är genomgående politiskt uppfostrande och har en humanistisk ton. De slog igenom med filmen ”Padre Padrone” -76 som var mer lättillgänglig än deras tidigare. I ”San Lorenzo-natten” nådde de båda bröderna sin höjdpunkt. Filmen handlar om en tragisk händelse -44 där partisaner och fascisterna stred. Det hela återberättas genom en lite flickas upplevelser. De båda bröderna var båda med själva vid den verkliga händelsen.

Ettore Scola

Han startade som manusarbetare och skådespelare men fick debutera som regissör -64 med ”Om ni tillåter så låt oss tala om kvinnor”. Hans första framgång var hans tredje film ”Vi som älskade varann så mycket” -74, som handlade om tre parisaner som efter trettio år efter kriget träffas igen och berättar vad de gjort dessa år. Med dessa båda filmer skulle Scola etablera sig som en av Italiens stora filmskapare. Trots att Scola älskade De Sica gjorde han en elak satir och motbild av dennes ”Miraklet i Milano” med den alldeles lysande ”Fula, skitiga och elaka”. Den handlar om en burlesk familj som lever i slummen i Roms utkanter. Filmens komiska anslag drunknar i familjens misär och hemska fader som gör livet till en pest för familjen.
Sitt intenationella genombrott kom med vardagsdramat ”En alldeles vanlig dag” -77. Bakgrunden till historien var Hitlers besök i Rom den 6 Maj -38. Filmen utspelas på några bakgator där Sophia Loren som är en utsliten sexbarnsmamma som träffar den homosexuella journalisten Marciello Mastroianni som har angett sig själv och väntar på polisen. Man fick inte vara homosexuell i facistiska Italien. Med denna film lämnar Scola komedin för att ägna sig åt seriösa filmer.
Exempel på filmer: ”Terassen”, ”Kärlekspassionen”, ”I afton dans” och”Familjen”