Omkring 1919 uppstod ett stort filmintressen bland konstnärer i Paris. Men det skulle vara två italienare som flitigast skulle föra fram filmen som dom tyckte var det mest överlägsna moderna uttrycksmedlet.



Ricciotto Canudo och Filippo Tommaso Marinetti var de två flitigt argumenterande herrarna. De skulle kalla filmen för det främsta ”Futuristiska uttrycksättet. Verksam som filmkritiker bildade Marinetti den första filmklubben i historien. Medlemmar var Appolinare, Braque, Legér och Picasso.

Louise Delluc skrev filmhistoriens första filmteori och bildade skola. Gruppen kring Delluc var de första Cineasterna, ett uttryck han själv skapat. Främsta verket av Delluc själv är ”Kvinna från Ingenstans” -22. Efter Dellucs bortgång var det Jean Epstein som skulle axla manteln.
Det var i denna konstnärliga miljö som Frankrikes första avantgardfilmare startade.

Denna Avantgarde delas in i 3 grupper :
1. Den impressionistiska. ”Stämningsmålerifilm”. 1919-24
2. Cinema Pur. ”Den rena ickeföreställande filmen” 1924-28
3. Den surrealistiska. ”Den drömmande” 1928-30

Jean Epstein

Han fick kontrakt med det stora bolaget Pathé, ett fördelaktigt sådant som gav honom chans att göra film efter eget huvud. Han provade mycket som subjektiv kamera, grod- och fågelperspektiv, montageteknik. I filmen ”Trofast hjärta”, skriven av sin syster Marie, har han med subjektiv kamera, ultrarapid, tidsförskjutning, avsiktlig oskärpa osv. Han var en virtuos i idéer och teknik.

Det var i denna impressionistiska form som konstnären August Renoirs son Jean Renoir skulle debutera med ”Flickan från floden”-25. Men det var först femton år senare som Renoir skulle blomma ut som konstnär.

Dadarörelsen

Krigsåren 1916 öppnade en konstnärsgrupp i Zurich, som kallade sig Dadaister, en klubb kallad Cabaret Voltare. Förgrundfigur var Tistan Tzara och konstnären Jean Arp. (skapare av nonfigurativ skulptur) För Dada var auktoritet, tradition och logik något som man i princip man MÅSTE bryta med.
1918 anslöt sig målaren Francis Picabia och både han och Tzara lämnad Zurich och åkter till Paris. Tzara skrev manifestet ”Sept manifest Dada” och Picabia träffade Rene Clair.

Rene Clair

Rene Clair skulle spela in den lätt surrealistiska ”Paris sover” -23. En lustig historia då en solstråle gör att Paris innevånare fryses i sina rörelser. Alla utom en arbetare uppe i Eiffeltornet och en flygare och hans resenärer. Arbetaren Albert går sedan omkring och ser Paris innevånare stelt stående i olika posér. När sen allt startar igen återgår livet till det hetsiga, livliga, svekfulla och det lurendrejeri som samhället var fullt av innan.

I Paris kokar kulturen och de sätter tillsammans upp en balett. Picabia gjorde utkastet till balletten, Erik Sati skrev musiken. Rene Clair gjorde en film som skulle spelas upp i mellanakten. Förutom Picabia och Clair själv var konstnärerna Marcell Duchamp och Man Ray involverade i små roller. Rene Clair fick impressionisterna verka gamla och mossiga.

Pasted Graphic 1
Un chien andalou / Den andalusiska hunden: Luis Buñuel -29 / studio s entertainment

Surrealismen

Anré Breton skrev sitt manifest om Surrealismen 1924 och strax därefter lanserade Spanjorerna Salvador Dali och filmaren Louis Bunüel filmen ”Den andalusiska Hunden”-28.
Den största experimentfilmaren var egentligen Abel Gance. Han insjuknade i TBC och var enligt läkarna dödsdömd. Men han överlevde och startade då att skriva filmmanus och filma.

Rene Clair som fastnat i Dada fick en nytändning när han såg Chaplin och började utveckla sitt filmskapande långt ifrån Dada. ”Det var i vår ungdom”-28 var en komedi i sekelskiftesmiljö, baserad på en Vaduvillepjäs. Han följde upp den med ”Stormens offer”

Som internationell filmland hade Frankrike förlorat mycket under Första väldskriget och den första riktigt stora succén efter Jacques Fayders ”Atlantis”-21.
Men som utvecklare av filmen så räknar man ändå René Clair och Abel Gance som de stora form och experimentavantgarde under tidig Fransk film.

Pasted Graphic
La règle du jeu / spelets regler: Jean Renoir -39 / studio s entertainment

Frankrikes storhetstid på 30 talet med Renoir

Jean Renoir skulle blomma ut under 30 talet och betyda mycket för filmen i Italien och för franska filmare i Nya vågen på 60 talet. Vad han då introducerade var en ny typ av realism.
Jean Renoir var skeptisk till talfilm. Det var så också att Frankrike saknade egen tillverkning av ljudfilm och apparatur, så de dyra licenser av USA och Tyskland gjorde att ljudfilm var dyrt att producera. Så Renoirs första talfilm skulle dröja.
Jean Renoir hade inga stora succéer bakom sig och filmbolagen var inte så villiga att låta honom riskera ekonomin.
För att övertyga filmbolaget så lät han skriva manus, spela in, redigera samt ha premiär på en film under 4 veckor. Den blev dessutom en succé.
I Nästa film var ”Natten vid korsvägen”-32, här gjorde Renoir någonting nytt i filmhistorien; Han lät improvisera fram dialogen tillsammans med skådespelarna, eller amatörerna. Han använde sig huvudsakligen av amatörer, vänner till honom själv i rollerna. Där fick de spela karaktärer som påminde om dem själva och kunde således lättare improvisera fram rätt dialog. Detta var 30 år före sin tid.
Ett grundläggande stilelement var att huvudrollen aldrig fick vara isolerad från övriga karaktärer eller omgivning. Aldrig en närbild. Han utgick från varje scen och använde inte montageteknik. Handlingen skulle vara så verklighetstrogen som möjligt och vägrade använda sk cross cuting (parallellhandling) Han var motståndare till montaget då det styrde betraktarens egna reflektioner och reaktioner. Att använda yttre montage (klipp) tyckte han inte om utan försökte använda inre montage (djupfocus) istället samt att kameran förflyttades sig mellan scener. Det var heller inte så viktigt att vi hörde alla ord skådespelarna sa utan att det viktigaste kom fram räckte. Så är det ju i verkligheten. Han spelade också in på autentiska platser. Detta var starten på flykten från ateljeerna.

Renoir fick mycket kritik men fick stöd från Frankrikes viktigaste filmkritiker Andre Bazin.
”I Natthärberget”, ”Den stora illusionen”, ”Marseljäsen ” bildade en trilogi i engagemang av arbetarens krav på bättre villkor, men Renoirs humanistiska känsla innefattade alla, oavsätt klasstillhörighet.
”Den stora Illusionen” utspelar sig i ett krigsfångläger. Den stora illusionen är just att inga konflikter mellan nationer kan lösas med krig. Gamla bekanta hamnar på olika sidor.
”Människans lägre jag” Här tog Renoir avstånd från realismen han startat på 30 talet. Denna film handlade om rätt och fel, Moral och heder och hade en poetisk klang som hans andra filmer saknade.
Renoir var den sista av de Franska regissörerna som återkom till Frankrike efter andra världkriget. Han skapade viss uppmärksamhet i Hollywood också när han var där genom att göra filmen ”Sydstataren” -47. Den tog upp problemet med den bortglömda landsbyggd i USA, där farmarfamiljer kämpar för sin överlevnad bland bomullsdistrikten i Texas. Filmen var gjord i dokumentär stil vilket bidrog till verklighetsuppfattningen. Han gjorde även en sekelskiftsfilm med Paulette Goddar i huvudrollen som hette ”Vrakspillror” innan han med omväg runt Indien återvände till Frankrike. I Indien spelade han in sin första färgfilm ”Den gyllene karossen” -53. När han återigen var tillbaka till Frankrike hjälpte han Ingrid Bergman från hennes man Rossellinis grepp genom att ge henne en roll i filmen ”Elena och männen” -56.
Frankrikes storhetstid i filmhistorien är då ljudet är uppfunnet på 30 talet och 60 talet. Framför allt är det Renoir som skulle betyda mycket. Italienska neorealister kastade fuktiga ögon på hans filmer och det var han och Marcell Carné som skulle genom hela 30 talet hålla högst kvalitet och vara bäst.
Det fanns andra regissörer som kom från på 30 talet och som skulle filma under ”Mellantiden” från 30 talet till 60 talet. Frankrike var ju också inblandade och ockuperat under Andra världskriget av Nazisterna vilket skulle få konsekvenser på fransk film. På 60 talet skulle en helt ny generation ta över i den sk ”Nya Vågen”
Renoir, Jean Vigo, Marcell Carné, Bresson, Coctues, Henri-George Clouzot skulle tillhöra den ”gamla” vågen.

Jean Vigo

Mest utåtriktad, anarkistisk och provokativ var den unge lyriska filmskaparen Jean Vigo. Han hann tyvärr bara med 3 filmer och dog ung i någon form av utarbetning i sin sista film. Men det vari hans andra film som han skulle vända upp och ner på fransk skolpolitik. I ”C i uppförande” visade Vigo sitt hat mot förtryckarna i samhället. Den var så omtumlande för de besuttna att den förbjöds att visas i Frankrike fram till 1945. Den handlar egentligen bara om några pojkar på en internatskola som gör myteri mot skolan.
Hans tredje och sista film var ”LÁtalante”-34. Michael Simon spelar huvudrollen och det är en kärlekshistoria om några ungdomar kring en pråmbåt. Boris Kaufman stod för fotot i alla filmerna och hjälpte nog Vigo en del. Det var en stor förlust för Franskfilmkonst när Vigo dog bort.

Marcell Carné

Marcell Carné och Jacques Privert, som skrev manus, gjorde filmer som alltid tog upp svåra motsättningar i samhället ex ”Dimmornas Kaj”, ”Dagen gryr” I de båda spelar Jean Gabin en proletärhjälte som vägrar kompromissa och anpassa sig till modernt karriärtänkande.
”Paradisets barn” blev försenad då Tyskaland ockuperade Frankrike.

Robert Bresson

Bressons första film var en succé men han var inte nöjd med den då han ansåg att den var för vackert filmad eller bilderna blev för sköna.
Bresson kom till filmen 1941 efter 18 månader som krigsfånge. Det kanske var naturligt att göra ”Syndens Änglar ” om ett kloster då, vad vet jag. Några år senare skulle Frankrike lansera begreppet Auteurfilm och Bresson skulle räknas dit. Hans andra film ”Les dames du Bois de Boulogne” var en kostymfilm där dialogen delvis togs som den var från den 1700 tals originalpjäs den var baserad på. Det uppfattades inte så bra från producenterna så det skulle dröja innan Bresson fick en ny chans. Bresson rörde sällan kameran. Han arbetade konsekvent med nära kamerainställningar och bara amatörskådespelare. Han skalade av allt ovidkommande i bilderna och i historien så handlingen blev extremt koncentrerad. Bresson var mycket noggrann och till ”En dödsdömd har rymt” använde han så mycket som 60 000 meter film som sedan klipptes ner till normala 2500 meter. Filmerna följde troget Cinema Varite, så kameran bara har en funktion; Att vara ett sanningens instrument, att utan knep och effekter precist och objektivt registrera sanningen.

Coctues

Hans största bidrag till filmhistorien är nog hans trilogi; ”Poeters blod” 30, ”Orpheé”-50 och Les testament d´Orpheé”-60. I dessa filmer försökte han belysa och manifestera sitt kall som konstnär. Det är en blandning av fantasi och verklighet, dödsgudar och händelser. Han har själv beskrivit dessa som ”Ett dokument över overkliga händelser”.
Coctues fick under inspelningen av en annan film hjälp av Henri-George Clouzot.

Henri-George Clouzot

Sin största framgång skördade Clouzot i Thrillern ”Fruktans lön” -53. En kallhamrad thriller om några dagdrivare som får ett jobb att leverara dynamit till några brinnande oljekällor i djungeln djupt in i Guatemala.
Han följde upp med ”De djävulska”-54.