Nya vågen. Frankrikes andra storhetstid"La nouvelle vaque"Detta är betäckningen på den filmvåg som startade i Frankrike i slutet av femtiotalet. Det hela började på filmtidskriften "Cáhiers du cinéma" och bland de människor som var engagerade i tidningen. Denna legendomspunnen franska företeelse var en förnyelse av den förgubbning av franska filmkonsten, som de filmkritiker på tidningen tyckte fanns.



Vågens doktriner utformades av tre herrar, två av dessa var filmkritiker från början, en var regissör:
André Bazin: Filmkritiker
Francois Truffant: Filmkritiker (Auteurteorin)
Alexander Astruc: Regissör (Camera stylo teorin)

André Bazin

André Bazin räknades som Europas förnämsta filmkritiker och älskade filmare som dansken Carl th Dryer, Jean Renoir, Roberto Rossollini och Visconti och avskydde montagetekniken som Griffith och Eisenstein använde sig av. Bazin berömde långa tagningar, rörlig kamera och djupfocus då den fick ersätta de fruktansvärda klipp som han tyckte förstörde filmerna. Klippen förändrade och förvanskade filmens verklighet och styrde åskådaren vilket var illa. I Polemik med Eisenstein, som också var teoretiker, berömde Bazin Renoirs nästan amatörmässiga långa tagningar som gör att betraktaren själv får bestämma vad hon vill fästa blicken på. I Bazins ögon var den Amerikanska dokumetärfilmaren Robert J Flaherty, Rossellini och Italienska Neorealismen som var idealet.

La Camera stylo teorin

Alexander Astruc var författare, litteraturkritiker och regissör som väckte mycket stor uppmärksamhet då han i en artikel i filmtidskiften ”LÉcran Francais” hävdade att filmskapare borde äga samma rätt som vilken annan konstnär som helst. Att denne i val av tema, bildstil och konstnärstemperament fritt få getutlopp för sin personliga tanke och känslor. Man kan säga att filmkameran är som en konstnärspensel. Regissörens film skall återspegla hans konstnärsskap. Han skall tillåtas att skapa fritt och filmen blir ett uttryck för hans personliga handstil. Detta förhållningssätt stärker regissören som enskild konstnär. Han kallade sin teori eller frihetsförklaring för La camera stylo.

Auteurteorin

”Cáhiers du cinéma” var inte sen att följa upp idén med La Camera stylo och Francois Truffaut utveklade det och förklarade kort och gott att dramturgin var härmed avveklad. De publikfriande scenarioförfattarna kunde lämna sina uppdrag där de gjorde verkligheten tillgjord och konstlad. Han fastställde en värdemall ”La politique des auteurs” Den sa bland annat att; En films upphovsman är regissören. Filmen görs naturligvis av ett team, men det är regissören som har ett avgränsande uppsättning teman, föreställningar och idéer som kommer att varieras i alla hans verk.

Fransk film exploderar

I den ring runt Bazin utvecklades filmskapare som hade egna stilar. Den nya stilen var mest av allt en protest mot de äldre regissörerna som ansågs gubbiga och som bara styrdes av kommersiella intressen.
Samtidigt hyllade man andra regissörer som sina faddrar och såg dem ledare för vågen. Framför allt var det Jean Cocteau och Jean Renoir som hyllades, men även utländska regissörer som Alfred Hitchcock och Howard Hawks dyrkades.
Robert Aldrich, Samuell Fuller, Vincent Minnelli, Don Siegel beundrades.
I England startade samtidigt en liknande rörelse i ”de unga arga männen” eller ”Free cinema” som den kallas.
Den nya vågen svepte som en svallvåg över Frankrikes och filmskapandet formligen exploderade.
-59 gjorde 24 regissörer sin debutfilm.
-60 gjorde 43 nya regissörer sin debut. Några gjorde bara en film och försvann sedan, men en del kom för att stanna och etablera sig. Namn som: Claude Chabrol, Jacques Demy, Jean- Luc Godard, Louis Malle, Alain Resnais, Jacques Rivette, Eric Rohmel, Fraicois Truffaut och Agnés Varda gjorde här sitt intåg i filmhistorien.
Det speciella för Nya vågen var: Handkamera, Jumpcuts, utomhus inspelning, överdriven fascination över citat och meta anspelningar på andra filmer.
Nya vågen var inte enhetligt konstnärlig utan varierade en del. Regissörerna stod som bekant i centrum och det var deras idéer och konstnärskap som bestämde filmens utformning.
Den var inte heller revolotionär eller politisk. Det var bara Jean-Luc Godard som slängde sig med politisk agitationsfilm.
I den nya vågen kom en mängd enskilda konstnärer med egna egenarter men alla med filmberättandet som grund.
Centrala filmer i Nya vågen är:
Chabrols "Vännerna"
Godards "Till sista andertaget"
Traffauts "De 400 slagen"
Resnais "Hiroshima, min älskade".

Francois Truffaut

Francois Truffaut skulle bygga nästan all sitt material på självupplevt material. Han hade en mörk och djup barndom att ösa historier från. Under sin uppväxt lyckades han komma över ett exemplar av Fritz Langs film ”Metropolis” i 16 kopia. Med denna i handen startade han en filmklubb. Tyvärr krockade hans visningar med en större klubb som ägdes av André Bazin. Truffaut sökte Bazin och de kom överrens att dela på veckans dagar. Det var första gången dessa mycket viktiga herrar träffade varandra.
Truffaut gjorde debut -58 med en novellfilm som handlade om några pojkar som smygtittar på ett älskande par. ”Smygtittaren” var också filmens namn.

I tidskriften "Cáhiers du cinéma" spydde Bazin och Truffaut galla över Cannes festivalen som de ansåg gick filmbolagens ärenden och var ett kommersiellt jippo. Det gick så långt att Truffaut utestängdes som journalist få besöka galan. Det kan onekligen uppfattas ganska ironiskt att Truffauts debut långfilm ” De 400 slagen” skulle få Cannes finaste pris -59 och Truffaut utses till den bästa regissören. Filmen handlar om en pojke som växer upp i ett kärlekslöst hem. Pojken är känslig och olycklig i en värld där vuxna verkar oförstående och fientliga.
Truffaut var en filmskapare som gjorde filmer som var ganska vemodiga och ofta låg döden eller dödsskuggan med i handlingen.

Truffaut gav sin kritikerkollega på tidskriften, Jean-Luc Godard uppslaget till dennes debutfilm; ”Till sista andertaget”.-60 Samtidigt som denna gjorde Alain Resnais sitt mästerverk ”Hiroshima - Min älskade” -59.
Cloud Chabrol hade premiär på sin andra film ”Kusinerna” och Eric Rohmer fick göra sin första film ”I Lejonets tecken”.
Denna stora mängd Nya filmare med ett egna och unika uttrycksätt fick filmkritikerna att prata om en ny fransk våg av filmare ”Den sk Nya Vågen”.
Truffaut var överraskad över framgången men skulle bli sina ideal trogen genom sin karriär. Hans nästa film var ”Skjut inte på pianisten”-60 som följdes upp med ”Jules och Jim” -61 och ”Stulna kyssar” -68. Det torde vara unikt att man som Truffaut gjorde 5 filmer om samma människa. Det hela startade om den unga pojken i ”De 400 slagen” och avslutades då pojken var medelålders fem filmer senare.
Truffaut tyckte egentligen inte om genre film men han åkte ändå till England -61 och spelade in science fictions filmen ”Fahrenheit 451”.
Hans största succé var med metafilmen ”Dag som natt” där det dräller av referenser till andra filmer och filmare. Hitchcock, Hawks, Bergman, Bünuel, Bresson. Titeln anspelar på ett filter man använder på kameran för att kunna simulera nattbilder då man filmar på dagtid.

2864227625
Leva sitt liv: Jean-Luc Godard -62 / Njutafilms

Jean-Luc Godard

Jean-Luc Godard kände både Truffaut och Bezin och gjorde också sin första film med ett sammarbete med just Truffaut ”Till sista andertaget”. En pastisch på en Amerikansk B-film. Filmen bryter mot massor av ”heliga” filmregler. Bland annat använder han sig av sk ”jump cuts” och huvudrollsinnehavaren Jean-Paul Belmondo tittar rakt in i kameran. Men Godard vill med varje film förändra och omvärdera den traditionella estetiska filmkoden och resultatet blev tyvärr med tiden misslyckat. Målsättningen var helt enkelt för högt satt. Hans andra film ”Den lilla soldaten” förbjöds då den tog upp det känsliga kriget i Algeriet.
Den tredje filmen var ”Kvinnan är en kvinna” det var också hans första där ljudet inte är efter dubbat. Filmen präglades stort av hans förälskelse till sin fru Anna Karina. Det var en pastisch på amerikansk musikalfilm vilket Godard var svag för. Han har själv sagt i en intervju att han gjort en ”musikalneoralism”. Han lekte med färgerna då främst vit, blå och röd och hade ett stiliserad (förenklad) form då färgerna kom fram på ett bra sätt. Godard gjorde vad han ville i sina filmer. I ”Kvinna är en kvinna” lät han skådespelarna prata till biopubliken och text dök upp på filmen där han kommenterar och ger sin syn på filmens scener. Det var med denna film han också skulle lämna amerikansk film och söka sig någonting eget vilket han skulle utveckla länge.

Han gjorde en antikrigsfilm där Rossellini var med och skrev manuset till. ”Karabinjägarna” -63. Trots att den filmen blev ett fiasko fick han fortsatt förtroende från filmbolaget att göra en dyr storfilm; ”Föraktet”.
Föraktet var en metafilm som handlade om en filminspelning. Den var på sammagång en hyllning till mästerregissören Fritz Lang som är med och spelar sig själv. Godard själv spelar symboliskt rollen som Langs regiassistent.
När Science fiction var som populärast gjorde Godard en sådan. Den var en samproduktion med ett engelskt bolag vilket var ganska ovanligt. De flesta av hans franska kolleger sökte partners från Italien. I”Alphaville - Ett fall för Lemmy Caution” skall hjälten hämta tillbaka den stulna superdator, som bestämmer på jorden. Filmen har analyserats mycket där både miljöer och karaktärer är fullproppade med symboliska inlägg.
I”Tokstollen” med stjärnan Jean-Paul Belmondo tittar han ogenerat rakt in i kameran. I denna film finns massor med referenser till konstnärer som Valázques, Renoir och Picasso. Men litteraturen får sina figurer med också; Racine, Proust och Joyce. Filmen var också mycket mer politiskt än hans tidigare filmer.
Han skulle bli mycket inspirerad av etnografen Jean Rouch och sociologen Edgar Morin som lanserade Cinema varieté. (verklighetsfilm) Detta märks mest i filmer som ”Maskulinum - femininum” och ”Made in USA”.
Efter filmerna ”Två eller tre saker jag vet om henne”, ”Kinesiskan” och ”Utflykt i det röda” engagerades Godard för TV.

Han ville göra experimentell film i abstrakt semiotik och med politiken i fokus i alla sina filmer och skulle därför tyvärr sluta utvecklas. (Semiotik= teckenlära. Varför uppfattar vi bilder på det sätt vi gör osv.)
Han skulle bli räddad av gonggongen så att säga. Paris studentrevolt 68 skulle rädda honom ur hans kreativa impotens. Han skulle bryta helt med sina tidigare autourfilmer och istället se mot Öst och den ryska filmare Dziga Vertovs. Vertov gjorde experimentell film han också men nu tyckte Godard att regissörens roll skulle utplånas och att filmen skulle skapas i ett kollektiv.

Godard dragning till svåra intellektuella funderingar om abstrakt semiologiska problemställningar och hans låsning vid de marxsistiska dogmerna skulle hämma honom långt in på 80 talet.

Chabrol

Vid sidan av Bazin var det Traffaut, Godard och Claud Chabrol som levandegjorde termen autourfilmare och nya vågen. Chabrol var den första att överföra deras filmteorier till praktiskt filmande. Detta gjordes möjligt då han oväntat fick del i ett stort arv. Debuten var ”Vännerna” -59 och skulle inte bli något genombrott varken för nya vågen eller honom själv.
Hans andra film ”Kusinerna” handlade om en välartad pojke som kommer till Paris för att studera. Han skall bo hos sin jämngamla och elaka kusin.
Chabrol hade hjälp av Paul Gégauff som medarbetare i manusarbetet och det märks på den fräna dialogen i hans filmer. Gégauff skulle spela stor roll i Chabrols filmkarriär.
Chabrol hade en bra period fram till -64 då han gjorde filmer som ”Bakom dubbla lås”, ”Väninnorna” ”Ophelia”, ”Landru”. Tiden mellan 64 - 68 var produktiv men inte heller särskilt bra. Det var först med ”Slaktaren” -69 som kvalitén var tillbaka. Under 70 talet kan vara värt att nämna filmer som ”Alice” och ”Violette- Giftmörderkan”

Eric Rohmer

Rohmer var gymnasieläraren som flyttade från landet till Paris där han öppnade ögonen och skådade: Film. Nåja han kom i kontakt med den och började skriva för tidskiften Cahiers du Cinema under signaturen Eric Rohmer, som hans konstnärsnamn senare också skulle bli. (Egentligen hette han Jean-Marie Maurice Schérer.)
Det var Chabrol som var producent till Rohmers första film ”I lejonets tecken”. Det var en hyllning till Renoirs 30 tals dramer och liknade mycket dennes filmer då den skildrade Paris nöjeskvarter med en poetisk men realistisk stil. Filmen var dock inte bra och Rohmer skulle istället göra kortfilmer till TV. Där startade han en serie om sex moraliska berättelser. Den fjärde av dessa som blev en långfilm och var Rohmers genombrott. Det var den enda av dessa som hade en känd skådespelare i en av rollerna;

Jean-Louis Trintignant

Andra kända filmer är ”Claires knä”-70 och ”Kärlek på eftermiddagen” dessa skulle också bli de sista i de moraliska berättelserna.
Rohmer hade en sofistikerad humor i sina filmer och kryddade med erotik, känslor och olika sinnesstämmningar.

Pasted Graphic
Mon oncle d'Amérique / Min farbror från italien: Alain Resnais - 70 / studio s entertainment

Alain Resnais

Resnais var en experimentfilmare som inte passade in i Nya vågens autourgrupp kring Bazin. Han tyckte nämligen om Eisentsteins montageteorier och det var just dessa som Bazin, och Traffaut hade vänt sig emot. Detta hade nog sin förklaring i att Resnais var filmklippare till yrket och ofta anlitad av andra regissörer. Resnais tyckte mycket om montaget och gjorde sina filmer fulla med omsorgsfullt konstfulla montage. Det är också detta som är den dominerade faktorn i hans filmestetik. Han förde till och med över Eisensteins teorier på talet och ljudet i sina filmer. Han låter ljudet från en scen glida över i nästa. Eftersom han var en erkänt duktig klippare så ersatte han kamerarörelser med snabba kontrastrika klipp.
Han var tidigt uppmärksammad för sina dokumentärer. Först de om kända konstnärer som Van Gogh, Gauguin och Picasso. Men sen den mycket omtalade dokumentären om Auschwitz ”Natt och dimma” som skulle göra honom känd. Genombrott och debut med långfilm var ”Hirishima - Min älskade” -59.

Jacques Rivette

Rivette skaffade sig stora tekniska kunskaper om film som fotograf vid Traffaut och Rohmers tidiga filmer. Senare var han även bli regiassistent till bla Renoir. Rivette skulle vara trogen autourteorin i hela sin karriär då han alltid skulle experimentera och aldrig tumma på sin konstnärliga själ.
Hans debutfilm ”Paris tillhör oss” gjorde han -58 men det skulle dröja fram till -61 innan den fick premiär. Rivettes filmer skulle präglas av teatern med vara experimentella i film och formspråket. I ”Celne och Julie gör en båttur” -74 leker Rivettes med massor av filmstilar. I filmen hittar man komedin, thrillern, melodramen, sagan och den animerade filmen ihopblandad i en surrealistisk fantasifilm.

Agnes Varda

När Resnais hjälpte till med en klippning av en novellfilm ”Udden” -55 fann han till sin förtjusning en film som påminde om hans eget sätt att berätta film. Den var gjord av en kvinna som aldrig varit intresserad av film och i princip aldrig satt sin fot på en biograf . Agnes Varda var däremot mycket duktig stillbildfotograf och ägde ett skarpt öga för bilder.
Både Varda och Resnais ställde två teman i kontrast till varandra i deras filmer.
Filmer som ”Cleo från 5 till 7”, ”Min lycka”, ”Varelserna”, ”Utan tak, inte heller lag” är filmer hon har gjort.