Brightonskolan


I filmens barndom i England fanns det kringresande filmförevisare. De hade tidigare visat ljusbildspel sk. latina magica men sedan filmen kommit bytt ut denna utrustning mot filmprojektorn.
Det var en trio som skulle betyda mycket för filmens utveckling både i England som i övriga världen.
George Albert Smith, James Williamsson och Cecil Hepworth.
Smith och Williamsson var båda från badorten Brighton varav riktningen fått sitt namn. Smith var porträttfotograf och både han och Williamsson skulle införa närbilderna i filmens berättarspråk. Inte som en komisk detalj, som en man som gör en rolig min, utan som bilder som bär en handling. Dessutom skulle de revoltionera montaget. (klippningen i en film) De flesta filmer vid denna tid byggde på att man filmade till filmen i kameran tog slut. Då bytte man både film, scen och kameravinkel på samma gång. När man sedan visade filmen var det råkopian som visades i sin helhet.Detta skulle Brightonfilmarna förändra. De klippte i scenen och kunde förflytta sig i tid och plats. I dessa tidiga filmer började den riktigt gamla statiska strukturen på filmen förändras. Hepworths ”Räddad av hunden” är den mest berömda av dessa filmer. En stor succé som både såldes i 400 kopior och kopierades av andra länder och filmbolag. I filmen har montaget fått ett tydligt genomslag då Hepworth klipper i både rörelse och rytm. Dessutom filmas en scen i samma ögonhöjd som hunden har vilket är väldigt nyskapande.
Kamerarealism och denna typ dynamik i berättandet kännetecknar Brightonskolans filmer. De flesta var dessutom filmade utomhus. I England skulle den sk. Chase filmen utvecklas. Snabba jakter gärna innehållande en paralellhandling. Något som D W Griffith senare skulle förfina och utveckla ytterligare. ”Robbery of the Mailcoach”-1903, var en i mångt och mycket föregångare till Porters ”Det stora tågråndet”. Man stal ideér, manus och historier av varandra vid denna tid.

Free cinema

Denna dokumentärrörelse uppstod i England 1956 som en rörelse mot såväl traditionell dokumetärfilm såsom underhållningsfilmen. Man ansåg att den undervärderade publiken. Free cinema krävde närhet till vardagen och liknar ganska mycket den italienska neorealismen. I dokumentärfilm skulle de som den skilldrade själva föra sin talan, ingen hämsk speakerröst skulle lägga sanningarna i munnen på åskådaren. Som ledare för gruppen framträdde Lindsay Anderson, Karel Reisz och Tony Richardson. På några få år gjorde gruppen en mängd filmer och skulle påverka den engelska spelfilmen. Vilket kan synas ganska tydligt på Englands filmer idag. Komedierna handlar ofta om vanliga människor med brister i både karaktär och till sitt yttre. De utspelas i vanliga bostadsområden och berättelserna är ofta ganska jordnära.