Asiatisk film är just nu på frammarsh. Länder som Thailand, Sydkorea, Taiwan och Kina är starka filmländer. Men vi börjar med motorn bland de asiatiska länderna; Japan.


Japansk film

Det finns två, historiskt sätt, typer av Japansk film:
Jidai-geki och Gendai-geki.

Jidai-geki
Det är samlingsnamnet för japansk film som utspelar sig före Mieji återupprättandet 1868 dvs då demokrati infördes i Japan. Alla Samurajfilmer är Jidai-geki.

Genda-geki
All film som utspelas i "nutid".

Mellan 1635-1853 var Japan helt avskuret från övriga världen. Det var Shogunen som var landets högsta militär som bestämde. När en amerikansk flotteskader visade sig i Tokyobukten 1853 tvangs shogunen öppna landets hamnar för USA och världens stormakter. Med på båten fanns en kamera av Daguerres modell. När portarna väl hade öppnats så föll snart shogunsväldet. Man tillät yttrandefrihet och att alla samhällsklasser fick lagliga rättigheter. I Japan räknas den moderna tiden från 1868.

Genombrottet i världen

För västvärlden slog Japansk film igenom 1951 vid Venedig festivalen. Många i västvärlden undrade nog om det gjordes film överhuvudtaget i Japan.
Det var demonregissören Akira Kurosawa som slog igenom med dunder och brak.
Akira Kurosawas och "Rushomon" fick festivalens stora pris. Senare samma år tilldelades den en Oskar för bästa utländska film. Det var direktören för bolaget Daiei som utan kurosawas vetskap tog med sig en som han misstänkte mästerverk i bagaget och åkte till Venedig. Kurosawa hade tidigare bara gjort film som utspelade sig i nutid. Men denna film var en historisk berättelse om brott. Kurosawa bröt alla japanska filmregler då han gjorde en Jidia-geki som INTE visade heroiska hjältar i samurajmiljö. Utan en deckare i historisk beklädnad och i rättegångsmiljö.

Bakgrund före genombrottet

Men Japansk film var mycket stor innan detta genombrott. Faktum var att Japan från 1925 och till andra världskriget var världens största filmproducentland. Det gjordes 800 filmer årligen under denna period. Det är många gånger fler än storlandet USA. Detta kommer sig därför att Japan länge ägt kunskapen om avancerad filmkonst samt att deras folkliga och populära tradition av teater och skuggspel gjorde att berättartraditionen redan fanns.
Edison och Lumieres var i Japan redan 1897 och gjorde reklam för sina uppfinningar. Redan 1903 byggdes den första elektriska teatern som japanerna kallar biograferna och 1907 hade man byggt upp ett filmcentrum med ateljéer och studios. I filmens begynnelse då filmen var stum använde sig japanarna inte bara av levande musik vid filmvisningarna utan också av en berättare. Denna berättare blev ett populärt yrke och de bästa berättarna fick viss stjärnstatus.
En stor förändring skulle premiären av Griffiths "Intolerans" betyda. Det västerländska berättadet kom till Japan. Filmare som Norimasa Kaeriyama skapande filmer med den nya typen av klipp och berättarteknik och varierade bildberättadet och bildutsnittten flitigt.
Minoni Muratas film "själar på vandring" (Rojò no reikon) -21 var en stor succé i Japan. Det som gör den speciell var att den handlade om vanligt folk. Den var en så stor succé att den fick en egen filmgenré uppkallad efter sig: Shomin geki. I och med detta så höjdes också filmregissörens roll och status avsevärt i Japan.
Det politiska läget i Japan hårdnade ordentligt och Japan låg sedan tidigare i krig med Kina. Pådrivna av militären slöt regeringen en pakt med Musselini och Hitler. 1940 utvidgades den ytterliggare samtidigt som man upplöste och förbjöd partier. Militären tog makten. Militären gjorde som Tyskland och Italien och förstatligade filmen och införde sträng censur. De tillät bara två bolag "Toho och Shochiku men senare fick även Daiei tillstånd att göra film.
Efter andra världskriget, som Japan som bekant förlorade, försvann naturligtvis militärcensuren. Tyvärr ersattes den av amerikansk censur genom SCAP (Suprime Commandedent of Allied Power). Samtidigt passade man på att förstöra och förbjuda all film som gav uttryck av feodala och andra odemokratiska idéer och värderingar. 1950 avlägsnade SCAP alla kommunister från allt filmarbete, liknande den svartlistning som samtidigt gjordes i Hollywood av McCarthy.
Japans största filmbolag ”Toho” skakades av en mängd strejker efter andra världskriget.
Filmarbetarna hade fått rättigheter att bilda fackförbund för att kunna förändra sina gräsliga förhållanden. En grupp missnöjda filmstjärnor bildade ett nytt bolag kallat ” Det nya Toho” (Shintoho). Hösten -48 fick Toho tillfälligt stänga sin verksamhet. Tillfälligt gynnades konkurrenterna: Shochiku och Daiei.
Toho mötte hårt motstånd från det nybildade storbolaget ”Toei ” som producerade B-film i stor skala. I genomsnitt gjordes åtta filmer i månaden. Toho och Daiei kämpade för sin överlevnad. Toho kom på den idén att spela in en King Kong version i japansk tappning. Uppdraget gick till Inochira Honda som skapade en varelse som sovit under årtusen i trakterna vid Bikiniatollen och vaknat vid provsprängningar där. Monstret döpt till ”Gojira”, spred radioaktivitet och orsakade panik på Tokyos gator.

Roshomon / Demonernas port

Filmen som skulle öppna den Japanska porten till världen var Kurosawas "Demonernas port" (Rushomon). "Demonernas port" handlar om ett mord och en våldtäkt och de fyra olika tolkningarna av händelsen som framkommer i en rättegång. En samuraj har hittats mördad och hans fru har våldtagits inför honom innan han dräptes. Gärningsmannen som har gripits är en rövare, spelad av Mifune.
Tshiro Mifune spelar den självgode rövaren som minsann tycker att kvinnan följde med honom ut i buskarna med vilje och vett och tycker att han befriat kvinnan från sin tyranniska make.
Samurajhustrun skildrar sig själv som en ädel hustru. Samurajen får sin historia berättad genom en trollkvinna som berättar om sin hustrus svek att inte sticka dolken i sitt bröst efter förnedringen. Den fjärde och avslutande vittnesmålet får bara biobesökaren höra då en skogshuggare har sett alltihop inte vågar vittna men berättar för oss. Där visar sig det att alla i tur och ordning är fega, själviska och gemena hycklare. Bakom kameran stod en av Japans duktigaste fotografer Kazuno Miyagawa.

Det finns tre stora regissörer som började sin bana innan Japans genombrott och som efter andra världskriget vara Japans i särklass största:
Yasujiro Uzo
Mazoquchi
Akira Kurosawa


Akira Kurosawa

Akira var den yngsta sonen i en samurajfamilj. Det var hans äldre bror som var lärde Akira att uppskatta västerländsk kultur, berättarteknik och litteratur. Hans far uppfostrade honom i fysiska träningen och hans bror i det intellektuella. Akira var under sin ungdom medlem i "De proletära konstnärernas förbund" och hade svårt att svälja de chauvinistiska filminriktining och argumentation som hans regilärare Kajiro Yamamato gjorde i sina filmer. Japan hade länge haft en kultur som byggde på tydliga feodala principer.
När andra världskriget började närma sig sitt slut gjorde Japans största filmmogul debut som regissör. Kurosawas debut handlade om uppkomsten av Judo, som är den "mjukare" försvarsteknik som samurajerna använde i närstrider.
"Männen som trampar på tigerns svans" -45 som var titeln på hans nästa film byggde på en känd japansk pjäs," Kanjincho". Kurosawa spetsade till historien och gav den komiska inslag. Den handlar om två bröder ligger i fejd med varandra. När den ena av bröderna skall fly genom ett bergspass, där hans bror väntar med trupper, får han klä ut sig till en av hans tjänare. För att göra flykten trovärdig får en av hans tjänare skälla ut honom vid passeringen av vaktstyrkorna. Kurosawa fick ge den mindre bemedlade människan ett lika värde, allt i linje med hans egna politiska åsikter. Militären ogillade dock handlingen och totalförbjöd filmen. Det ironiska i det hela är att när Amerika en tid senare vann kriget förbjöd de filmen av "samma" anledning.
Efter sitt genombrott på Venedigfestivalen med "Rushomon" så översköljdes alla festivaler i världen av Japansk film.
Att Kurosawa älskade västerländsk kultur och litteratur visar han flera gånger i sin filmkarriär då ofta romaner från européer och andra kontinenter fick ligga till grund för hans filmer. 1951 gjorde han en filmatisering av den ryska författaren Dostojevskijs roman Idioten. "Hakuchi" som filmen heter på Japanska klipptes kraftigt ner av producenten, (100 min) som dessutom kasserade alla bortklippta filmstrippar.
Kurosawa var rasande och bröt från det mindre bolaget Daiei till det större bolaget Toho.
För Toho gjorde han "Att leva" -52. Temat för filmen var just vad man skall göra med sitt liv. Huvudrollsinnehavaren lever som en kontorsslav då han överaskande en dag får veta att han bär på magcancer och har högst en månad kvar att leva. Denna film har räknats som Kurosawas andra mästerverk efter Rushomon.
Under tiden denna film gjordes började han med sitt tredje mästerverk och kanske hans mest berömda film; "De sju samurajerna".

De sju samurajerna

Här kom Kurosawa att använda sig många finesser som djupfocus, expressiva närbilder och teleobjektiv på kamerorna för att kunna filma från långt avstånd. Detta för att kunna använda många kameror som inte hamnade i vägen för varandra samt att de inövade scenerna kunde spelas upp i sin helhet utan avbrott. Dessutom kom han att använda slowmotion som en effekt vid dödsscenerna, något som kom attimiteras flitigt i Hollywood. Det tog ett år att spela in filmen och det sägs att Kurosawa väntade hela tre månader på att himlen skulle få rätt uttryck i öppningsscenen då rövarna rider i horisonten. Ursprungsfilmen var 3 timmar och 27 minuter men kortades till 2 timmar och 20 minuter till den västerlänska premiären. Filmen gjordes som westernfilm några år senare i USA med titeln "Sju vågade livet".
Filmen handlar kort om en by som årligen drabbas av några rövare som kommer och tar deras skörd. De fattiga bönderna ledsnar och anlitar några hungriga samurajer som mot betalning i mat skall försvara dem. En mycket bra och spännande film.
Till samma blodiga tidepok i Japans historia under 1500 talet då inbördeskrig och laglöshet rådde utspelar sig Kurosawas nästa film; "Blodets tron" -57. Denna gång gjorde han en egensinnig tolkning av Shakespears Macbeth, om makt, svek och våld. Åter fick Mifune ge gestalt åt den mörka fältherren Taketoki Washizu. Kurosawa använder sig i denna film mycket av den mästerliga musiken skriven av Masaru Saot. Kurosawa hävdar att han vid inspelningstillfället glömde bort ursprungshistorien som filmen baseras på och detta kan föranleda den egendomliga tolkningen av historien.
Nästa film var baserad på Maxim Gorkijs pjäs "Natthärbärget" och fick namnet "Donzako" -57. Historien hade filmats tidigare av Jean Renoir. Efter dessa väldigt ambitiösa och klassiska filmatiseringarna av Shakespeare och Gorkij blev det lite mer äventyrliga filmen "Den vilda flykten" där Mifune skulle föra en prinsessa och en guldskatt genom fiende land med hjälp av enbart två bönder.
En mellanperiod i Kurosawas filmkarriär är de båda kriminalhistorierna "Onda män sover gott" och "Himmel och helvete". Båda historierna är tydligt inspirerade av den amerikanska författaren Ed Mcbains böcker.

Han skulle snart återvända till fast mark med den mycket bra "Yojimbo - livakten" -61 och "Sanjuroo" -62. Båda filmerna med Mifune i tacksam och bekant roll.
"Yojimbo - livvakten" gjordes som westernfilm i Italien med Clint Eastwood i huvudrollen och med Sergio Leone som regissör. Filmen hette "För en handfull dollar" och var den första sk "Spagetti westerns" som gjorts.
Efter filmen "Rödskägg" avbröt Kurosawa samarbetet med Mifune som han tyckte överspelade i den som Kurosawa tyckte mycket viktiga film. Filmen hade ett antivåldsbudskap. Kurosawa blev mäkta förvånad då Mifune överraskande fick en Oskar för sin rollprestation.
Efter ett kort gästspel i Hollywood bildade Kurosawa tillsammans med tre andra japanska filmare bolaget "De fyra ryttarna". Den första filmen för det bolaget var "Staden utan årstider" -70. Filmen pendlade mellan ultrarealism och surrealistiska inslag och handlade om de mycket fattiga människorna som lever på Tokyos sopptippar. Filmen blev ett stort fiasko och Kurosawa blev deprimerad, sjuk och försökte när han mådde som sämst begå självmord.
Den sovjetetiska regissören Sergij Gerasimov lät Kurosawa regissera "Vägvisaren" -75. Det skulle vara vägen tillbaka till livet för Kurosawa. Filmen tog två år att filma och MOSfilm (Ryskt filmbolag) gav honom helt fria händer. Resultatet blev en ny storfilm. Han fick mycket stort stöd för sin näst sista film "Spökgeneralen" -80. Den handlar om en stand-in för en general som dock trivs så bra i rollen som general att han med tiden vill fortsätta med den.
Den sista filmen som Kurosawa spelade in var en filmatisering av Shakespears Kung Lear med titeln "Ran" -85.

Yasujiro Uzo

Uzo gjorde film i Japan redan under stumfilmseran. Dessa var fyllda av gags och han visade tydligt sin besvikelse över Japans utveckling mot militärstat tydligt visade sig. Ozo både älskade och hatade amerikansk film men tyckte inte om Griffiths montageteknik. Uzo skulle lämna farserna med gags och utveckla mer vardagskomedier. Efter att gjort militärtjänst i Kina och hunnit sitta en tid i engelskt fångläger återkom Uzu till Japan. Uzo som hade specialiserat sig på familjekomedier med relationsdramer skulle göra "Bröder och systrar i familjen Toda" och "Det finns en far". De båda blev stora kritikersuccér då den utan att skämmas tydligt underströk den japanska traditionen och de värderingar som rådde i Japan på den tiden. Propagandaministeriet och kritikerna hoppande av lycka.
I likhet med den japanska regissören Mizaquchi tog Uzo avstånd från den västerländska sättet att berätta. Han ville att kameran skulle befinna sig 5 decemeter från marken, det är den höjd som de flesta japaner befinner sig på när de sitter vid bords. Den skulle vara stillastående och alla onaturliga kamerainställningar skulle bort. Även efter att allt i en scen är sagt dröjer sig kameran kvar en stund för att biobesökaren skall få tid till eftertanke.
Från 50 - talet skulle Uzo behandla familjerelationer mer än någonsin i sina filmen ex. "Föräldrarna" -53. Det är en film som många värderar som ett mästerverk. Andra filmer är "En berättelse om växter som flyter på vatten" -59, "Sen höst" -60, "En eftermiddag på hösten" -62.

Mizoquchi

Efter Andra världskriget skulle Mizoquchi , Uzo och Kurosawa vara de tre största i Japansk film. Mizoquchi tog oftast upp kvinnornas levnadsförhållanden i sina filmer, så också i sin första filmer. De handlade om Geishans liv och dessa sågs inte med blida ögon av censurmyndigheterna. Det politiska läget i Japan hade hårdnat när de låg i krig med Kina. Mizoqucha fick sluta med sina geichafilmer och lägga mer krut på vardagliga och oskyldiga historier. Armén tog honom tillslut i örat och han gjorde då istället samurajfilmen "De 47 herrelösa samurajernas hämnd" -42. Det var vid denna tidpunkt nödvändigt att återvända till den förhärligade samurajbegreppet. Nationen "behövde" lite nationalistisk samurajfilm. Efter kriget blev Japan ett kraftigt kommersiellt land där prostitutionen växte sig stark. Mizoquchi tog då åter upp sitt kvinnotema och gjorde "Nattens kvinnor" -48 just om dessa utsatta kvinnor. Detta räknas som ett av hans mästerverk tillsammans med hans nästa film "Sagor om en blek måne efter regnet" -53 som var en poetisk sagofilm gjord nästan uteslutande i totalbilder utan när-, eller halvbilder.
Andra filmer är: "Fogden Sansho" -54 och "Skammens gata" -56.

Hongkong /KinaKampsport


I Hongkong och Japan "föddes" under 70 talet en mycket utskälld och avskydd filmgenre i Sverige. Utskälld och avskydd av antiblisemanget för sin våldsromantik och för de långt utdragna kampscener, där de deltagande för länge sedan vore lemlästade och avlidna om det vore på riktigt. Filmerna fick sin spridning med videons intrång i var mans vardagsrum. De uppmärksammades i stor utsträckning för dess våldsamma inslag och fick stå som symbol för videovåldet på 80 talet. Detta gjorde tyvärr att också de bättre och kvalitativa filmerna blev totalförbjudna i Sverige under mellan 70 - 85 men också delvis mycket populära i vissa kretsar. Tyvärr visade det sig att de dåliga amerikanska och svenska kopiorna däremot släpptes igenom med några ingrepp av saxen. Allt producerat i Öster blev totalförbjudet och det slutade med att ingen längre försökte importera dessa filmer. Nu några år senare kan man köpa dessa och många andra om man vill. De kan ibland te sig ganska harmlösa jämnfört med filmer som Cobra, Rambo och Death wish serien.
Man måste nog se dessa filmer med den Asiatiska kulturen i tanke. I en kultur där kampsport bedrivits i hundratals år och knappast anses vara ett våldförhärligande inslag. Mycket av filmerna är skräp men det finns en del guldkorn. Dessutom översvämmas Hollywood just nu av regissörer som härstammar från Hongkong. Det syns en tydlig inspiration av den österländska sättet att göra film i den amerikanska actionfilmen just nu.

KungFu

När den traditionella samurajfilmen tynande bort från filmduken i början av 70 talet hade den redan lyckats stimulera Hongkongs egna filmindustri. De satsade på sin egen stridskonst som har samlingsnamnet "Kung Fu". Skolningen av denna stridskonst och filosofi handlar om att den yttre råstyrkan alltid besegras av den inre balansen och mentala behärskningen. Det kinesiska tecknet för stridkonst består av tecknen för "stoppa + svärd". Dvs en form av blockering av vapen och i fredstid handlar det om att kunna stoppa slaget nära motståndaren för att på så sätt markera en träff. I "Karatefilm" och all annan film med slagsmål filmas slagen ur en sådan vinkel att luftrummet mellan handen och offret inte syns. Med sedan pålagda effektljud ser det hela verkligt ut.
Kung Fu genrens första internationella kultfigur var kinesamerikanen Bruce Lee. Han föddes i Hongkong, växte upp i USA och återvände till sin hemland för att få en filmkarriär.
I Hongkong blev han känd som "Den lilla draken". Lee´s Popularitet låg absolut inte i hans "skådespelartalang" utan helt i hans fantastiska kampsortsförmåga. Hans kortväxta utseende var en tillgång att ställa mot övermäktiga och stora motståndare.
Hans stora genombrott och populäraste film är "Enter the dragon" - 73 (Robert Clouse) .
I filmen fick han ge den amerikanske och kommande kampsports stjärna Chuck Norris på käften.
Bruce Lee gick bort efter hårt drogmissbruk endast 32 år gammal.

HongKongfilm

Genren popularitet under 70 - 80 talet gjorde att kvaliten tunnades ut och filmerna amerikaniserades. Men i slutet av 80 talet hittade Hongkong tillbaka och lyckades utforma en särprägel i actionfilmen. Något som vi ser nu har tagits upp av Hollywood i och med att många stjärnor och regissörer från Hongkong har utvandrat till USA.
KungFun har omvandlats till en gladvåld som inte liknar någonting annat i filmhistorien om med liten snudd av Chaplin. Dess stora stjärna är Jackie Chan, en virtuos av akrobatiska rörelser. Filmerna tempo är högt och stridscenerna ser ibland ut att gå för fort. Historien berättas dessutom med en otrolig hastighet och man blandar ogenerat genrer med varandra. En actionfilm kan få komiska och farsartade inslag som tvärt avslutas för tårdrypande romantisk scen med pompös musik i tvåloperastil.
Dess stora regissör är John Woo som intar en särställning i den internationella actionfilmen med Hongkong rullar som: ""A better tomorrow. 1-3", "The killer"," Hard boiled" mfl.

Nu kan man tro att allt kinesisk film är kampsportsrelaterad och så är det inte. Film från Hongkong har dessutom förändrats pga att HongKong överläts från Bittiska imperiet till Kina vid millenniumet och att osäkerheten kring detta gjorde att många inom filmbranschen flyttade till USA och andra länder. Man pratar om den 3:e generationen HongKong regissörer som har lett den Kinesiska filmen till nya uttryck. Kina valde dessutom att låta HongKong vara ett frihandelsområda även efter övertagandet så Kinas påverkan på filmen i Hongkong blev inte så dramatisk som man först befarat.
En mycket het och populär regissör som verkar i HongKong är Wong Kar-Wai. Filmer som ”Chunking Express” ”In the mood for Love” och ”2046” är små mästerverk. Vackra, poetisk och provocerande.

Men den Kinesiska filmen i övrigt har ganska annorlunda förutsättningar än filmen i övrigt i de asiatiska grannarna.
Den kinesiska regimen ger inte filmare fria händer i sitt arbete. Därimot kan kinesiska filmer oftast visas utanför kina men vara förbjuda inom egna landet.
Ett exempel på en regissör som arbetar under dessa begränsingar är Zhang Yimou. Hans filmer kännetecknas av om de är dramer, så är de otroligt vackra, långsamt berättade och handlar ganska ofta om barn eller ungdomar. Som exempelvis den långsamt berättande ”Små röda blommor” Men Zhang Yimou gör även fantastiskt vackra actionfilmer som exempelvis ”Hero” eller ”Flying daggers”.
Den kinesiska filmen är nästan lika gammal som fimen i sig. Först var filmen i Kina främst franskfinansierad med bolag som Pathe men det gynnande även den inhämska och långsamt byggdes det upp en egen industri. Först var det melodramer men efter några år kan man skönja tv huvudfåror: De nationalistiska och de kommunistiska grupperingarna. Eftersom den Kinesiska regimen införde en sträng censur innebar det att många filmare lämnade landet. Däribland de senare stationerade och mycket populära bröderna Shaw.
Efter revolutionen 1949 så centraliserades allt som har med film att göra och all film från väst förbjöds. Däremot importerades det mycket film från andra kommunistiska länder som ex Sovjetunionen. Under åren så har flera generationer filmare passerat och man brukar prata om att nu den femte generations filmare är aktiva. Däribland kan man räkna in Zhang Yimou och Chen Kaige. De är mindre politiska och mer poetiska. De senaste åren har Kina öppnat sina gränser igen för utlänsk film. Dock har Kina fortfarande ganska stor kontroll av film.

SydKorea

Sydkorea är nog det land som expanderat mest sista åren i asien. Mycket av filmen har en bas i actionfilmen men till skillnad från tidigare har även den alternativa och konstnärliga uttrycksformen. Men den Sydkoreanska filmen har även givit actionfilmen en vivamininjektion. Exempel på intressanta filmare är: Chan-wook Park som i sin hämdtriologi: ”Hämnarens resa”, ”Old boy” och till sist ”Lady Vengeance” visar att man kan kombinera existentiella frågor med ett experimentellt filmande och ett överraskande manus. Att det dessutom blir snyggt, vackert och mycket spännande är en bragd.
En annan mycket intressant filmare är Ki-duk Kim. Hans filmer kännetecknas av att de är vackra, ganska långsamt berättade och finurliga manus. Hans mest uppmärksammade film är nog ”Järn 3:an”.

Thailand

Thailand är ett filmland som kommit igång ganska sent. Den liknar många andra asiatiska länder med dess blandning av action och skräck, men det finns några intressanta filmare. En av dessa är den belönade Pen Ek Ratanaruang med sin film ”Universums sista dagar”. Vi kommer nog få se mer av Thailand i framtiden.

Taiwan

Taiwans största filmare är utan tvekan Ang Lee. Av somliga kallad den bästa nu levande regissören. Han är född i Taiwan även om han inte längre är verksam där. En annan stor regissör är Hou Hsiao-Hsien. Hans filmer kännetecknas av långa tagningar, aldrig närmare än halvbild och alltid med flera människor i bild samtidigt.
Den mest egensinniga regissören är dock Tsai Ming-Liang. Hans film ”Länge leve kärleken” kan beskrivas som en film om ensamhet, besatthet och sex. Filmen saknar nästan helt dialog.