Idag blandas många genrer med varandra. Det finns action - komedier mfl. vilket kan göra dessa indelningar lite besvärliga och felaktiga. Men med viss justering här och där skall nog ändå de viktigaste historiska filmerna inom dessa genrer kunnas ringas in. Dessa filmer innehåller ofta ganska mycket våld och en stor del av dessa filmer som kommer att nämnas här är filmer som kan flyttat fram toleransen eller gränserna för detta inom filmhistorien. Dessutom filmer som har blivit succéer och trender som är typiska för en viss tid. Ex Blaxoplotion.


Pasted Graphic 1
Rubber: Quentin Dupieux -2010 / Njutafilms

Hur startade det?

Om man skall starta actioneran med någonting så startar man nog i alla fall med stumfilmens tidiga farser. Då främst Keystones spring och snubbelfilmer signerade Mack Sennet. (Mer om detta går det att läsa i kapitlet om Fars och komedi.) Sedan får man kliva över den tyska expressionistiska filmen med Fritz Langs film ”M” (som i mördare) med den mycket bra Peter Lorre i huvudrollen. Filmen handlar om en barnamördare.
Ska man hitta den mera actionfyllda filmens födelse får man nog börja leta i Hollywoods 30 tals arkiv. Då kom det synnerliga mörka och våldsamma gangsterfilmer, ofta i Warner Brothers produktion.

30 talets mörka Amerikanska gangsterfilmer

När Amerika hade förbudstid (All alkohol var förbjuden.) och maffian byggde upp sin makt med smuggling av sprit in till USA gjordes det märkligt nog film om gangster. Dessa filmer var ”realistiska” hårda och ofta mycket våldsamma. Warner Brothers som förändrade hela filmindustrin med vara först med talfilmen. Det var med ljudfilmen ”The Jazzsinger” -27. Från att vara ett litet och obetydligt filmbolag klev det upp bland de stora. De låg inte på latsidan utan knöt nya stjärnor till sig. Många stjärnor klarade inte övergången till talfilmen och försvann helt eller delvis och nya dök upp. Warners första hundra procentuella talfilm var faktiskt en gansterfilm. Den regisserades av Mervyn Le Roys ”Little Caesar” -31 med Edward G Robbinson i huvudrollen. En ny stjärna var James Cagney och det var också han som skulle flytta fram Warner Brothers position med huvudrollen i ”The public enemy” -31 av William A Wellman. Värda att nämna är också Haward Hawks ”Scarface, Shame of the nation” -32 som producerades oberoende av Howard Hughes. Dessa filmer var realistiska och hade ett snärtigt och rappt tal full med slanguttryck. De hade ett aktivt och intensivt montage och ett fränt bildspråk. Där realsitiska miljöbeskrivningar av USAs baksida och slum skildrades på ett uppriktigt sätt. Naturligtvis kryddade man dessa beskrivningar med ljudeffekter som förstärkte sinnesintrycken. Tjutande polissirener och smattrande kulsprutor gjorde sinnesbilden total.
Gansterfilmen skulle bli populär igen på 50 talet i sk filmnoir. (Mer att läsa i kapitlet med samma namn.)

Viddernas pompösa historia

Parallellt med gangsterfilmernas popularitet gjordes det mycket westernfilm i Hollywood under 30 och 40 talet. Regissörer som John Ford, Michael Curtiz, Cecil B DeMille, Howard Hawks, Raoul Walsh, William Wellman och King Vidor. De var ganska historieförvanskade historier med en glorifierande syn på vilda Western. Samtidigt som Filmnoir (svartfilm) blir populär på 50 talet så förändras också westernfilmen till en mer nyanserad form. Hjälten kunde drivas av ett svart hat och indianerna kunde börjas skildras på något annat sätt än vilda rödskinn som helst av allt ville ta skalpen av allt de såg.
Största förändringen och den viktigaste för action och thriller genren gjordes först på 60 talet och i Italien. Då hade den Italienska regissören Sergio Leone premiär på sin triologi: ”För en handfull dollar” 1964, ”För några få dollar mer” 1965 och ”Den gode, den onde, den fule” 1966.
Filmerna gjorde Clint Eastwood till storstjärna och de frossade i svettiga när- och extremnärbilder, hemska bovar, tvetydiga hjältar och innehöll ett nytt mörkt och mustigt bildspråk. (Läs mer om detta i kapitlet om Westerfilm.)

Pasted Graphic 2
Bring Me the Head of Alfredo Garcia: Sam Peckinpah -74 / studio s entertainment

En svart katt bland dessa regissörer som startade bland Western var den amerikanska regissören Sam Peckinpah. Han är kanske mest känd för sina Western och kanske främst för ”Det vilda gänget” -69 som skapade stora rubriker kring sitt då blodiga bildspråk. Öppningsscenen är lysande då ett bankrån går lite snett och stor tumult uppstår. Han blandade, som den japanske regissören Kurosawa, in slowmotion i dödsscenerna och använder rikligt med blod. Han följde senare upp succén med ”Gateway - Rymmarna” -73 och krigsfilmen ”Järnkorset” -76. Klart är att Peckenpah flyttade fram positionerna för hur våld fick visas på film. I ”Gateway...” spelas huvudrollen av Steve McQueen som skulle bli stor skådespelare under 60 och 70 talet.

Biljakten alla talade om

Steve McQueen skulle göra sig odödlig som den tysta och buttra hjälten i Peter Yates snutfilm ”Bullit” -68. Filmen har gått till historien som filmen med den häftigaste biljakten som gjorts. När man ser filmen idag känns dessa superlativ aningen föråldrade, men den är forfarande sevärd. Filmens miljöer utnyttjas väl i dessa jakter och filmen har varit stilbildande. San Francisco har som bekant ganska många gator som lutar brant. Andra filmer som McQueen medverkat i kan nämnas ”7 vågade livet”, ”Den stora flykten”, ”Papillon” och mastodont katastrofen ”Skyskrapan brinner”.

Dirty Harry, en reaktionär kvinnoföraktande machohjälte

Clintan som blivit stor stjärna inom westerngenren klädde på sig en skrynklig kostym och en cynisk människosyn i rollgestalden Dirty Harry. ”Dirty Harry” -71 gjordes av våldromantikern Don Siegel och var mycket omdiskuterad. Dels för sin våldsamhet men främst för hjältens politiska ståndpunkt. ”Harry” visade en faraktfull syn på kvinnor, svarta och hade en hård samhällssyn på de människor som levde på baksidan. Han visar sadistiska sidor när han både torterar en brottsling på en fotbollsarena genom att stå och trampa på ett skottskadat ben. Samt den klassiska felräkningen av använd ammunition vid ett ingripande på ett rån. Han minns inte hur många skott han avlossat med sin revolver då han siktar och trycker av mot en av de skadade rånarna. Han använder sig av en revolver som knappast bidrar till att gripa brottslingen utan att snarare ”blow your brains out” på brottslingarna. Hans ”förnamn” är en anknytning till denna annorlunda polisatityd och han agerar för det mesta både polis, domare och bödel. Den så annars konservativa och reaktionära John Wayne såg i jämförelse ut som en gammal farbror. Filmen blev en mycket stor succé framför allt på video.

Pasted Graphic
Sono otoko, kyôbô ni tsuki / violent cop: Takeshi Kitano -89 / Njutafilms

Karatefilmens vilt sparkade hjältar

I Hongkong och Japan "föddes" under 70 talet en mycket utskälld och avskydd filmgenre i Sverige. Utskälld och avskydd av antiblisemanget för sin våldsromantik och för de långt utdragna kampscener, Kung Fu-genrens första internationella kultfigur var kinesamerikanen Bruce Lee. Han föddes i Hongkong, växte upp i USA och återvände till sin hemland för att få en filmkarriär.
I Hongkong blev han känd som "Den lilla draken". Lee´s popularitet låg absolut inte i hans "skådespelartalang" utan helt i hans fantastiska kampsortsförmåga. Hans kortväxta utseende var en tillgång att ställa mot övermäktiga och stora motståndare.Hans stora genombrott och populäraste film är "Enter the dragon" - 73 (Robert Clouse) .
I filmen fick han ge den Amerikanske och kommande kampsports stjärna Chuck Norris på käften.
Bruce Lee gick bort efter hårt drogmissbruk endast 32 år gammal.
Chuck Norris eller Chucken som vi gärna kallar honom skulle göra sig ett stort namn på 80 talet som en stereotyp dålig actionhjälte. Han fick vi tyvärr importerad till Sverige när den japanska motsvarigheten fastnade i censurens sax. Chucken sparkade fram en ganska stor filmkarriär innan han hamnade där han hör hemma. (På kanal 5 nattsändningstid, som Texas Rangers, då allt annat av deras kvalitativa utbud tagit slut.)

En rolig detalj är vår egen Mats Helge Olsson som i skogarna i Småland gjort lågbudgetaction direkt till video. Han har faktiskt gjort Sveriges mest exporterade film ”Ninja Mission”. I filmen sparkas de lokala karateklubbarna i svarta dräkter med varandra och kamera-, bom-, och ljudman vid inspelningen får hoppa in som offer. En av hans påläggskalvar som gjort film hos honom fick nyligen en större mängd pengar att använda. Det blev filmen ”Nolltolerans”.

80 talets muskelhjältar

Under videoålderns glansdagar dök det upp en massa ”aktörer” som tyvärr allt för ofta fastnade i sin genre och har haft svårt att lyckas i övriga filmgenrerna. Det två absolut största av dessa är Sylvester Stallone och Arnold Schwartzenegger. Båda tillhörde under en period de bäst betalda skådespelarna i Hollywood.

Sylvester Stallone

Den bättre av de två i alla fall som skådespelare gjorde många biroller innan sitt genombrott som boxaren Rocky Balboa i filmen ”Rocky”-78. Där han också skrivit manuset. Det är en mycket bra film där Stallone gör en kanonroll som den punschiga och lite slöa Rocky. Hans släpiga tal och tunga ögon passade perfekt i rollen.
Han följde upp filmen med några uppföljare med skiftande kvalitet. Hans nästa kvalitativa insats är i den smått utskällda ”First Blood”-82. Filmen bygger på ett manus skrivet av honom själv och handlar om en Vietnamnveteran som löper amok när han blivit felaktigt behandlad av den lokala bypolisen. Han barrikaderar sig i skogen och startar ett lokalt krig mot alla. Gjordes två förskräckliga uppföljare. Med dessa succéer stod Stallon på toppen av sin karriär. Han kunde nu välja filmer med stor budget och med större eget gage. Hans filmval blev dock inte så bra och hans kommande filmer skulle inte leva upp till förväntningarna. Filmerna är påkostade och har viss popularitet men har gått sämre än förväntat exempel på filmer är: Cliffhanger, Demolition man, Specialisten. mfl.
Viss nytändning och revansch i filmkretsar fick Stallone när han gjorde en ”De Niro”. (Dvs åt upp sig en massa kilo för en roll.) Det var i filmen ”Cop land”. Där han återigen gör en lite slö och trög personlighet som den lokala Sheriffen i stadsdelen som bara bebors av poliser. Mycket bra roll och en mycket bra film.

Arnold Schwarzenegger

Född 1947 i Österike och vann med hjälp av anabola steroider titeln Mr Universum och Mr World som bodybuilding ett antal gånger innan filmkarriären drog igång. Startade sin filmkarriär med muskel- och serietidningsfilmer som ”Conan barbaren”. Har sedan sakta byggt upp en stjärnstatus och successivt ökat kvalitet på sina filmer utan att ta sig vatten över huvudet. Schwarzenegger vet sina skådespelarbegränsningar och lagt nivån på filmerna på rätt ställe. Han har byggt upp en stjärnkult runt sig själv som är imponerande där citat ur hans filmer och attiraljer blivit klassiska. Det sägs att han medvetet tagit sitt efternamn så att det skall synas ordentligt i tävlingar och på filmduken. Dessa europeiska ”trassliga” efternamn brukar annars Hollywood döpa om. Han bryter även på tyska trots massor av år i Amerika och det sägs att det är med flit för att de olika folkgrupperna, minoriteterna och skilda kulturerna i Amerika skall lättare kunna identifiera sig med honom i filmerna. Jag vet inte om detta är sant men det har i alla fall fungerat. Hans bästa film enligt mig är den första ”Terminator” filmen. Där han spelar robot. Och det passar ju ett muskelberg som Arnold. Terminator gjorde i alla fall att Arnold slog igenom och har sedan dess legat på topp placering som en av de populäraste skådespelarna i världen.

Steven Seagal

Var karatemästare innan sin filmdebut -88 med ”Nico” som bygger på en kioskdeckarfigur och supersnut. Skådespelarinsatsen är om möjligt sämre än Arnold Schwarzeneggers och filmerna saknar både hjärna och hjärta men innehåller action, karate, action har jag nämnt att de innehåller action?
Mer känd för att han liknar Gregory Peck. Men där slutar också alla likheter.

Dolph Lundgren

Svensk som lyckats i Hollywood inom den smala genren som dessa actionfilmer är. Hade som första biroll en liten roll i Bondfilmen ”Levande måltavla”. Sen slog han igenom som Sylvester Stallons ryska motståndare i boxningsfilmen ”Rocky V”. (Och att av misstag knockat Stallone under filminspelningen.) Har sedan dess arbetat fram en trogen publik i actionfacket.

Jean-Claude Van Damme

”The muscles from Brussels” är denna kampsports tokiga aktör. Som trots sina träaktiga och enfaldiga skådespelarinsattser lyckats bra i sin genre. Byggde upp sin stjärnstatus under 80-talet i videons glansdagar. Har under sin senare tid haft problem med narkotika och struligt privat.

80 talets actionkomedier

Under 8o talet kom en ”ny typ” av komedier eller actionfilm. Det var nog snarare en roliga actionfilm. Signumet actionkomedi föddes och en hoper filmer och skådespelare byggde sin popularitet på dessa. Oftast så gjordes det flera delar om samma huvudrollsinnehavare. De var ofta mycket populära och det fanns en stor ekonomisk vinst i att inte behöva riskera en flopp, då man vetat att ettan har gått bra. Man slapp bygga upp en ny ensemble av människor som skall presenteras och får fördjupande drag. De mänskliga dragen kan man faktiskt tillåta sig att huvudrollshavaren bygger på under flera filmer. Något som också blev en biprodukt av detta var att dessa populära skådespelare kunde ta hutlöst betalt för att medverka i en uppföljare. Man kan knappast byta skådespelaren mot någon annan. Stor del av populariteten ligger i figuren och vem som var huvudrollsinnevare. Man kan knappast göra en ”ny” film där det mesta känns som en gammal idé... eller det kan man kanske om man gömmer bristerna i en massa effekter.

Skådespelare och exempel på filmer i denna i mitt tycke åldrande filmer är ”Die Hard” serien som gjorde Bruce Willis till stjärna. ”Snuten i Hollywood” är kanske en av de allra första av dessa filmer. Filmen gjorde Eddie Murphy till stjärna, något han inte klarat att bevara sedan dess. Den tredje filmserien är ”Dödligt vapen” serien med den Australienska superstjärnan Mel Gibson. Det finns naturligtvis fler exempel på sådana här filmer men dessa är de största men kanske inte är de bästa. Jag tror dessa filmer kommer att åldras mycket. De är föga originella och är gjorda som en slit och slängprodukt. Den film som jag tycker sticker ut och fortfarande håller är den första i serien ”Die Hard”. Denna utspelar sig på i ett stort skyskrapa under julhelgen. Willis som är polis råkan befinna sig i samma hus då det multinationella företag som huserar där blir ”kapat” och alla anställda blir kidnappade. Som tur är, för oss, befinner sig Willis hustru bland gisslan och han beslutar sig för att frita henne. En spännande egen historia, med humor utan att bli sadistisk och med färgstarka skådespelare. Den plats där historien utspelas på som är en begränsad yta och fyller historien på ett smart sätt. Han befinner sig i huset. Det är inte färdig byggt. Han är för det mesta ovanför ”kaparna” vilket gör honom utsatt... mm.

Skatt och gravplundrare

En annan trend som kom och gick ganska fort skapandes av George Lukas och Steven Spielberg. Det var en äventyrare som letar efter skatter och som utspelas under 30 talet då inte hela världen var upptäckt än. Han har en bred skinnhatt, en mycket praktisk piska som varierar i längd beroende på användningsområde. Filmserien heter ”Jakten på den försvunna...” och huvudrollen spelas av Harrison Ford. Filmerna tål att se idag med Ett undantag som gör att den känns väldigt föråldrad. Den kvinnliga hjältinnan är av ettmycket trist kuttersmycke variant. Hon gör allt fel, bryter av en nagel, springer i högklackat och är rädd för allt hon ser, så att stora trygga Ford kan komma till undsättning.
Den spinnoff som skulle bli mest populär var en serie med Michael Doglas och Kathleen Turner. Här var tyvärr könsrollerna av en lika föråldrar variant med den stora skillnaden att Turner trots allt hade den större huvudrollen. Dessutom har hon ett mer utmejslad porträtt än den motsvarande kvinnorollerna i ”Indiana...”.
Michael Doglas spelar en Indiana Jones liknande figur.

007

En sista trend / figur att ta upp i detta häfte är James Bond. Den första gjordes redan 1962 och hade Sean Connery i huvudrollen. ”Agent 007 med rätt att döda” eller ”Dr No” som den engelska titeln och Ian Flemmings roman heter. Den har en mer vanlig prägel av agentfilm än sida uppföljare skulle få. Det är bla först i den tredje filmen i serien som heter ”Goldfinger” som Bonds alla uppfinningar presenteras för oss första gången. Det har tvistats under åren om vem som är den rätta och mesta James Bond. Jag kan ju avgöra detta åt er genom att berätta att det är Sean Connery som är kungen. Andra platsen delas av Roger Moore och Pierse Brosnan. På tredje plats kommer Daniel Craig och strax efter George Lazenby (I hennes majestäts hemliga tjänst). Femte plats har vi kanske den bästa skådespelaren av de många med hu så tråkiga filmer utan Bondkänsla; Timothy Dalton. Ja så var det klart behöver ni aldrig mer fundera. Obs det finns faktiskt ytterligare en James Bond filmatisering ”Casino Royal James Bond 007” av mästerregissören John Huston. Faktisk en ganska dålig historia som skall föreställa en parodi utan att vara rolig. Massor av kända skådespelare, Bond spelas av David Niven. I andra roller ses Peter Sellers, Ursuala Andrews, Orson Welles, Woddy Allen, Deborah Kerr, William Holden, Charles Boyer, John Huston själv, Jean-Paul Belmondo mfl.
Bondserien startade om när Martin Campbell började från början och Casino Royal filmades ytterligare igen. J Bond får sitt nummer 007 och blir en agent med rätten att döda. Nystarten skiljer sig en del från de tidigare filmerna då den har en mindre "Bondkänsla" och liknar mer en vanlig actionfilm. Om det är bra eller dåligt. Jag tycker det är lite synd.