Skräckfilm är mardrömmarna i drömfabriken som filmindustrin ofta kallas. Det är den sorts film som nog har sämst anseende. Efterfrågan på skräckfilm har varierat mycket under filmens levnad.


Pasted Graphic
london zombie epidemic -10

Kort Historik

Sin första storhetstid hade skräckfilm i Tyskland under deras lågkonjunktur på 1920 talet. Robert Wienes ”Doktor Caligari” och F W Murnaus ”Nosfuratu...” (Dracula) är dessa stora tiders verk.
I släpet efter dessa filmer kom en massa filmer om galna vetenskapsmän, monster och andra förfärliga människor.

Under 30 - talet hade USA också lågkonjektur och de kanske mest kända figurer skapades. ”Frankenstein” med Boris Karloff och ”Dracula” med Bela Lugosi i huvudrollerna.

Under ”Kalla Kriget” mellan USA och dåvarande Sovjetunionen kom nästa uppgång. Nu var filmerna blandade med science fiction och handlade mycket om hot mot hela vår planet. Detta var oftast ett förtäckt budskap av kommunismens hot mot USA om hur den ”röda faran” tar människorna.

1960 spreds skräckfilmerna utanför USA och andra länder blev stora på skräckfilm. Framför allt Japan och England (Hammer films). Sedan 60 talet har skräck genren varit ganska stark men har fått vissa nya inriktningar.
Ex. Splatter filmer: Filmer med ett mycket överdrivna effekter av blod, stänkande
vätskor, avhuggna armar och ben och annat äckel. Här är inte effekten av skräck så viktigt som effekten att vi skall äcklas.

Skräckfilm har alltid varit populärast i tider då det varit en ekonomisk kris och nedgång i samhället.

Tyska Waimarrepubliken

Under Tysklands depression på 20-talet växte en spännande filmstil upp. Det var vid en tidpunkt då tysklands ekonomin var skjuten i sank och man fick köpa en tidning för en miljon D-mark. Det var ransonering på el och det gjorde det svårt att använda mycket ljus vid filminspelning. Detta gjorde att tyskarna använde ljuset sparsamt och ofta bara en ljuskälla med spännande skuggor som resultat. Det var till och med så att man i vissa fall fick måla skuggor på dekoren. Dekoren var speciell då den ofta kunde vara helt målad som fallet var i skräckfilmen ”Doktor Caligares kabinett” regisserad av Robert Wiene.
Hela dekoren var dessutom starkt expressionistisk. Andra tyskar som man bör känna till är Murnau, Carl Mayer, Paul Leni, Fritz Lang, Galeen.

Dracula

Dracula är den största av alla filmmonster som funnits. De flesta tror att Bram Stokers berömda roman om Dracula ”Dracula” (1897) är den första boken om en vampyr. De fanns faktiskt två stycken före honom som innehåller vampyr legenden. De båda herrarna var underligt nog tillsammans med författaren Mary Shelly när hon kom på historien om Frankensteins monster. Lord Baron gav ut ”Giaour” (1813) och Dr. John Polidori sin ”The Vampyre” (1819). Ingen av dessa författare visste säkert inget om det ”verkliga” monster som fått givit namnet åt Dracula.
I den senare delen av 1500 - talet levde prins Vlad V av Wallachia, även kallad Vlad pålaren. Smeknamnet fick han när han pålade 23000 turkiska fångar. Hans far var en lika otrevlig gentleman kallad ”Dracul”, som betyder djävulen. Vlad fick namnet ”Dracula” som betyder ”Djävulens son”.

Nosferatu

Första gången Dracula dyker upp på film får han verkligen leva upp till sin blodtörstiga historia i F. W. Murnau´s ”Nosferatu: Eine Symphonic had Grauens”, gjord i Tyskland 1921. Murnau hade tidigare även gjort Louis Stevenson´s Mr Jekell and Mr Hyde, men ändrat titeln till ”Der Januskopf” för att slippa betala royalty. Han hade inte heller brytt sig om att fråga Bram Stoker om lov att använda storyn eller titeln och ändrar därför också den.
Stoker gick till domstol och vann. F W Murnau blev tvungen att förstöra all film. Kopior smugglades dock ut ur tysklan och därför har vi idag kvar några dåliga kopior av Nosferatu.

Handlingen i korta drag i Nosferatu

Filmen startar enligt känd skräckmanér, med att hjälten åker med en väldig fart i en vild hästdroska genom transylvaniens skogar upp till Graf Orloks slott, som Dracula heter i den här filmen. ( Orlock spelad av Max Schreck.) Orlok är den absolut vidrigaste Dracula figurer av de som gjorts. Han hade insjunkna ögon, knöligt flintskalligt huvud och en förvriden kropp.
Hans händer var som rovfågelklor. Orlok eller Max Schreck saknar dock all den dragningskraft och magi som Lugosi och Lee senare ger Dracula.
Allt medan Hutter övernattar hos sin hungriga värd, lyckas på nått telepatisk sätt Hutters fru, vakna skrikande i samma stund som Orlok står böjd över sin nattliga gäst. Hutter vaknar också skrikande och snuvar Orlok på ett riktigt skrovmål. Orlok beger sig med båt till Bremen där Hutters fru finns. På vägen lyckas han suga musten ur hela besättningen så när båten når hamn består den endast av lik. Filmen slutar såsmåningom genom att Hutters fru Ellen lurar Orlok in i morgon ljuset och han förvandlas till en rökpuff.

Friedrich Wilhelm Murnau

Han växte upp i en förmögen borgerlig miljö och visade intresse för teater tidigt då han ägnade sig åt dockteater. Som senare blev riktig teater. Murnau studerade konsthistoria i Heidelberg. Här beslöt han också att han skulle syssla med film och då främst som skådespelare. Fadern blev rasande då han tänkt att sonen skulle bli lektor. Friedrich ändrade nu också sitt namn till Murnau från Plumpe. Han hade svårt att få roller då han var väldigt lång och efter militärtjänst så beslöt han istället att han skulle satsa på filmregi. Hans debut var ”Pojke i blått” 1919. Hans andra film var en skräckfilm som handlade om Satan i tre episoder ”Satanas” 1920. Den handlar om Satans roll under tre olika tider. Denna film förbjöds i Sverige. Det var först hans femte film som fick premiär i Sveriges ”Dr Jakell och Mr Hyde”
Sitt mästerskap som regissör visade dock Marnau i ”Nosferatu, eine Symphonie des Grauens” 1922. Genom ovanliga kamerainställningar, trickfilmning, användande av befintligt ljus, virtuost klipparbete och mycket väl använt autentiska byggnader och miljöer lyckades han skapa en riktig pärla. Dessutom bygger den på ren skräck utan någon förklaring av Dracula eller Nosferatu som han lät kalla honom för att slippa ge Bram Stoker royaltys.

Nästa Vampyr film var ”London After Midnight” (1927) eller ”The Hypnotist in Britain” som den också kallades. Filmen är egentligen en luring där vampyren såsmåningom visar sig vara Inspektor Burke från Scottland Yard. Utklädd för att spåra en mördare. Publiken hade blivit lurad.

Phantom of the Opera: Här skapade Tod Browning en väldig ruggig skapelse med smink. Monstret fick kraftigt utstående ögon. Huggtänder så stora att de gjorde att han inte kunde prata. Monstret spelad av Lon Chaney.

Dracula, USA och Universal

USA hade en depression liknande den i Tyskland fast tio år senare. Filmer med våldsamma inslag var populära och genréfilmen skapades delvis. Gansterfilm om den rådande samhällsutvecklingen med just ganster gjordes. Förbudstid råder som bekant i USA vi denna tidpunkt ich brotts syndikaten bygger upp sina förmögeheter på smuggelsprit.Våldsamma exempel på en gangsterfilm från denna tid är ”Scarface” med bl a Boris Karlof i en liten och tidig roll.
Det visade sig att även skräckfilm föll publiken i smaken. Universal köpte in de flesta filmrättigheter till skräckromaner och skulle under tio år bli ett Amerikanskt skräckfilms bolag med stora succéer.
Det var Tod Browning tredje film om vampyrer som blev bra och när Tod Browning kunde strunta i vad filmbolaget trodde publiken helst ville se som det blev riktigt bra.

Det blev filmen”Dracula” 1931. Dracula gjorde den 50 åriga Bela Lugosi till en stjärna och gav Universal deras första klassiska filmmonster. Lugosis Dracula är magnetisk, kraftfull och full av aura. Svart slickat hår och en accent av att ursprungligen komma från Transylvanien, gjorde honom till Dracula. Publiken överallt accepterade honom. Klädd i stilig kvälls smoking och döda, stirrade ögon som hypnoserade en genom besökarnas näthinna och säga ” I am Count Dracula....I bid you welcome”.

Handlingen i Dracula i korthet

Renfield ( Dwight Frye ) gör den obligatoriska droskfärden genom Transylvaniens skog. Renfield kommer naturligtvis fram till den gotiska ruinen av Draculas slott.
Greven Dracula tar Renfield till sin slav. Dracula och hans slav tar båten till England. Dracula själv som fripassagerare i en kista. När fartyget når sin destination så finns bara Renfield levande ombord.
Väl i England får Dracula smak för en grannflicka och närmar sig henne som en fladdermus genom fönstret. När greven förvandlar sig till sitt riktiga jag och böjer sig över henne för att sätta tänderna i henne kommer hjälten Van Helsing ( Edward van Sloan ) till hennes räddning. Van Helsing sticker en påle genom hjärtat på greven.
Filmen är egentligen inte så väldigt bra, men Lugosi skådespel är en höjdare. Lugosi fick göra en många Dracula roller fram till sin sista Dracula film ”Abbott and Costello Meet Frankenstein” 1948, i England gick den under namnet ” Meet the Ghosts”.
1956 dog Lugosi på en statlig institution av effekterna av droger och fattigdom.

Frankensteins monster

Efter Universals succé med Dracula skulle det komma ännu större succé med Frankensteins monster -31. Denna regisserad av James Whale. Det är kanske uppföljaren ”Frankensteins brud” som är den mest nyskapande av de två. Här formligen vältar sig Whale i idéer och roliga infall. Filmen mottogs inte bra av filmbolagen och Whale skulle få svårare att vara oberoende vid regin efter denna.

Boris Karlof

Amerikansk skådespelare som var född i England. Han gjorde Hollywood debut redan 1916 men slog igenom först 15 år senare med en klassisk figur som han allt sedan dess alltid blivit symbol för, nämligen Frankensteins monster, i John Whales ”Frankenstein”. Under 30 - talets USA då skräckfilm var enormt populär växte han upp tillsammans med Bela Lugosi (Dracula) som skräckfilmens största stjärnor. När skräckfilmen åter blev populär efter andra världskriget så stod han åter igen som skräckens största stjärna.
Hans skräckfigurer är nästan alltid inte helt genom usla. Det finns alltid någon liten godhet bakom all onska.
Boris Karlof var en mycket duktig skådespelare.

Pasted Graphic 1
Plan 9 from outer space -59

50 talets skräck Science-fiction

Nästa gång som skräckfilmen skulle blomma upp var det som science- fiction, ofta tidigt ihopblandad som skräckfilm. Men denna gång var den politiska ”McCarthy-eran” som rådde i Hollywood och man svartlistade de filmskapare som kunde tänkas vara kommunister. Bl a fick inte Chaplin inresetillstånd till USA då han var på väg tillbaka från London efter premiären på ”Rampljus”.
Skräckfilmen handlade ofta om att hela världen var hotad. Ibland kunde du inte se om din granne blivit föremål för att bli utbytt av en alien. Då alien kopierat kroppen och ersatte den verkliga människan. Dock med avsaknad av känslor. En sådan film är exempelvis Don Siegels ”Invasion of the body snatchers” och ”The thing” av Christian Nyby.
En förtäckt historia om vad som kan hända om kommunismen får sitt fäste i människan.

Pasted Graphic 2
Little shop of Horror -60

Tonårsskräck

Parallellt med den Science-fiction skräck som gjordes ploppade det upp två ”nya” bolag i Amerika. Dessa båda filmbolag producerade filmer med mycket små medel för den ”nya tonårspubliken” i USA. Antingen fick man som tonåring tycka om vuxenfilm med vuxna i huvudrollen eller så fick man nöja sig med Disneys rara familjefilmer.
Framför allt två herrar som hette James H Nicholas och Samuel Z Arkoff lyckades hitta denna förbisedda målgrupp med sitt nyskapade filmbolag American International Picture (AIP). De gjorde Westerns, thrillers men framför allt mycket populära skräckfilmer som vänder sig till tonåringar. Under paroller ju värre desto bättre. API byggdes upp runt fem oberoende producenter. De kändaste var Bert I Gordon och Roger Corman.
Gordon filmer var enkla men effektiva. Specialiten var insektsfilmerna. Ex. Giant grasshoppers, the spider och The Amazing colossal man.
Roger Corman var den intressantare av de två. Han gjorde flera mycket snabbt hoprafsade filmer som bara tog ett par dagar att filma. Ex ”The day the world ended” -56, ”The undead”. Men han gjorde även en del bättre filmer med en svart humor som ingrediens, ex ”Little shop of horror” och ”Bucket of Blood”. Han var duktig som producent och flera idag stora regissörer fick för första gången chansen av Corman att redigera film. Ex, Francis Ford Coppola, Peter Bogdanovich, Martin Scorsese, Joe Dante mfl. Bland skådespelarna syns bl a Jack Nicholson för första gången.
AIP var också det bolag som kom med de så populära monster filmer i serien ”I was a teenage werewolf”.
Det andra filmbolaget hette Allied Artists (AA) och kom att stå för en del kvalitetsfilm såsom ”Invasion of the body Snatchers” av Don Siegel. Men också för en del av Roger Cormans egna filmer som ”Not of this earth” och ”The attack of the crabb monster”. Men det var ändå de mycket billiga filmerna som bolaget klarade sig på då de hankade fram under 50 och 60-talet. Som ex Ed Woods usla filmer. Bolaget såldes 67 och kom då att syssla med distribution av europeiska filmer. Däribland Ingmar Bergman. Under 70-talet återupptog de produktionen igen av amerikansk inhemsk film.

Monsterskräck i Japan

Japans största filmbolag ”Toho” skakades av en mängd strejker efter andra världskriget. Filmarbetarna bildade fackförbund för att kunna förändra sina gräsliga förhållanden. En grupp missnöjda filmstjärnor bildade ett nytt bolag kallat ” Det nya Toho” (Shintoho). Hösten -48 fick Toho tillfälligt stänga sin verksamhet. Tillfälligt gynnandes konkurrenterna: Shochiku och Daiei. I Japan fanns en liknade rörelse som i USA vid samma tid, att man jagade kommunister och uteslöt dessa från fortsatt filmarbete. Filmklimatet i Japan gynnade uppkomsten av mindre bolag.
Toho mötte hårt motstånd från det nybildade storbolaget ”Toei ” som producerade B-film i stor skala. I genomsnitt gjordes åtta filmer i månaden. Toho och Daiei kämpade för sin överlevnad. Toho kom på den idén att spela in en King Kong version i japansk tappning. Uppdraget gick till Inochira Honda som skapade en varelse som sovit under årtusen i trakterna vid Bikiniatollen och vaknat vid provsprängningarna där. Monstret döpt till ”Gojira”, spred radioaktivitet och orsakade panik på Tokyos gator.
Japanerna som fått känna på Atombomben i slutet av andra världskriget såg det kalla kriget bygga upp atomvapennationer runt om i världen. Premiär för denna dinosarievarelse var 1954.
”Godzilla, King of Monsters” (Gojira) regisserad av Inoshira Honda.
Godzilla är inte ond utan bara ett monster som gör som den behagar. Ibland kan den vara på de godas sida ibland på de ondas. Det kom en stor mängd uppföljare med de ena monstret värre än det andra med en mängd nya monster. Honda utnyttjade japanernas skräck för atombomben de nyss fått uppleva. Honda fortsatte fram till 1968 framkalla fantasifulla monster i Godzillauppföljare. Hondas sista film hette ironiskt nog ”King Kongs arvingar” (Kaiju-shoshin-geki.)

Hammer films

I England fanns ett distributions bolag som hette Hammer films, som började producera film efter andra världskriget. De gjorde en mängd lågbudget filmer som baserades på BBC radioteater. Deras samarbete med BBC gjorde att de spelade in radiosuccén ” The Quartermass Experiens” -55. En skräckfilm som blev en succé även som film och spelade in mycket pengar till Hammer. Detta gjorde att Sir James Carreras, chef för Hammer films, tittade efter fler klassiska skräckhistorier att filmatisera.
Så 1956 spelade Hammer in ”The curse of Frankenstein”. Historien följer Mary Shellys orginalhistoria troget. Som monstret får vi se Christopher Lee, dock som en egen form av monster, eftersom Pierce som skapat den klassiska Frankensteins monster hade copywriter på Karloffs monsterfigur. Freddie Francis stod för regin. Lee skulle inte göra monstret någon mer gång. Däremot skulle han spela in många filmer för Hammer och många tillsammans med Peter Cushing som även han skulle vara en av Hammers Stjärnor.
1958 fick genren nytt liv då Hammer tog upp historien om Dracula igen och denna gång i färg i ”Dracula” spelad av Christopher Lee som Dracula och Peter Cushing som Van Helsing. Även denna gång regisserade Francis. Lee och Cushing blev med denna film etablerade som världsstjärnor och Lee tog över rollen som greven Dracula. Lee blev efter 1958 den riktiga Dracula minst lika bländande i sin rolltolkning som greve Dracula som Bela Lugosi.
Hammer skulle spotta ur sig skräckfilm i en rask takt. Då främst klassisk monsterskräck men med ett mycket större splatter och gore effekter än det gjorts tidigare, den ena underligare än den andra. Dock alltid med allvar i historien och med goda skådespelarinsatser. Exempelvis var Ingrid Pitt den lespiska vampyren i ”Vampyren, en erotisk mardröm” och Hammer hoppade även på den ”svarta” trenden inom film på 70-talet och lanserade ”Blacula”.

Videovåld

1981 gick ett program på tv som hette ”studio S”. I detta program uppmärksammades för första gången i tv-media den ”nya” formen av våldsfilm. Det var egentligen inget nytt fenomen, det nya var att videons intrång i var mans hem. Det gjorde att filmer med mycket grovt våld kunde distribueras till alla och på ett helt nytt sätt. Det fanns heller inget fungerade regelverk med censur kring hyrvideo. Det var dessutom ett sätt att nå ut med filmer som inte hade den ekonomiska möjligheten och marknaden att gå upp på bio. Tyvärr lyckades inte bara detta tv program att stoppa denna i största delen skräpfilm från svenska konsumenter, de lyckades också att öka intresset för denna sorts film.
Det var främst en film som fick symbolisera videovåld, det var ”Motorsågsmassakern” av Tobe Hooper.

Det blodiga 80 talet

Under 80-talet ”utvecklades” skräckfilmen. Effekterna blir bättre, kostnaderna mindre att göra film, publiken större i och med videon. Det kom nya typer av skräckfilmer. Monstren förändrades och blev mer av levande döda och psykopatisk knivmördare som dödar utan egentlig orsak eller av psykisk sjukdom. Man gjorde serier av filmen som mer handlade om mördaren än av de som råkade ut för honom. Det kom även en mängd nya Collageskräckfilmer som riktades till ungdomar. Men den största skillnaden nu var att allt blivit våldsammare och blodigare. Regissörer som når en stjärnstatus i en liten krets av fans. Under 70 - talet blir dessutom filmer där djävulen och ockultism kryddar skräckfilmerna och förstärker det övernaturliga.
Allt startade i USA i slutet av 60 talet då det gamla studiosystemet i Hollywood uppluckrades och nya oberoende filmare fick chansen att etablera sig och hitta den kritiska ungdomspubliken. Gamla sanningar fastnade i halsen.
Nya underrubriker skapades inom skräck.

Gorefilm:

Gore betyder ”levrat blod” eller ”genomborra” och är en typ av film som bygger på att man har onaturligt mycket kroppsvätskor, gegga och kroppsupplösningar.
Här har närmast den överdrivna mängd och form som effekterna och skräckmomentet består av en tortyrfunktion. Man brukar inom gore och splatter prata om begreppet ”Peel your eyes” skalar ögonen. Det största våldet sker mot tittarens öga. Skräckmomentet skall vara sådant att man värjer sig mot det genom att skratta. Att man blir blasé och mer tolerant ju mer av denna typ av film ligger i filmens natur.
Herschell Gordon Lewis brukar benämnas som fader till denna typ av filmer som exempelvis hans ”Blood Feast” -63 och ”The wissard of Gore” -70 Även den udda kanadensaren David Cronenberg brukar man räkna hit med sina skumma filmer om kroppens olika delar och sexuella avikelser.

Splatterfilm:

Här är den överdrivna mängden av blod och skvättandet av den samma som bär namnet på stilen. Splatterfilm brukar ibland blandas med gorefilm. Denna form kom dock senare under 80 talet och blev tillsammans med gorefilm och kannibal / zoombifilm för det mesta förbjuden i Sverige. Dessa båda typer av filmer har med tiden dock fallit på eget grepp, då publiken alltid vill att den nya filmen skall toppa det som gjorts tidigare. Gränsen är nog dock nådd med filmer som Peter Jacksons ”Braindead”. Den handlar om tönten Lionels frigörelse från sin mor och spelar upp splatter längst hela skalan. Från släktmåltider då ansiktsdelar av släktningarna faller ner i sopptalrikarna till lång gräsklipparmassaker. Andra kända filmer och regissörer är naturligtvis ”Motorsågsmassakern” Tobe Hooper, ”The drill killer” Abel Ferrara, ”Evil Dead” av Sam Raimi.

Pasted Graphic 3
Zombie Flash Eaters / zombi 2 -79

Kannibal- / zombifilm:

Detta är det mest normöverskridande skräckform som är etablerad. Den har en lång kultuerell anknytning i historien. Människan har alltid fascinerats av människoätare. Antikens jättar som äter människor och sagor om Hans och Greta. Vi äter i nattvarden en del av gud. Klassikern och den första zombiefilmen räknas ”Night of the living dead” -68 av George Romero. Han följde upp den -78 med ”Dawn of the dead” och -85 med ”Day of the dead”. Italienarna som plockar plocka upp populära genrer och skruvar dessa ett par varv till, är i det närmaste störst på denna kategori skräckfilm. Regissörer som Dario Argentos, Massacceci, Ruggero Deodato och Lucio Fulci är stora namn för den inbitne skräckfantasten.

Huggfilm:

Representeras ofta av en störd, psykotisk seriemördare eller monster som mördar ungdomar med kniv eller andra greppvänliga tillhyggen. Ungdomsfilmen är på allvar tillbaka i seriefilmer som ”Fredag den 13”, ”Terror på Elmstreet” Wes Craven, ”Halloween” John Carpenter. USA står för en stor del av produktionen som når Sverige och blir succéer på video.
Men även Italien har en stor produktion av huggfilm. ex. ”Opera” Dario Argento,
På bio får denne genré representeras av Jandro jodorowsky ”Santa Sangre”, Stanley Kubriks ”The Shining”, ”Screem” Wes Craven, ”Carrie” Brian de Palma.

Okultfilm:

Det var Roman Polanskis ”Rosemarys Baby” -68 som som startade denna trend. Den blev en stor succé och flera liknande filmer skulle komma under 70 talet. Filmen är egentligen inte så våldsam, utan bygger upp spänningen under en längre tid. Ett vanligt förekommande teman som återkom i flera filmer under 70 - och 80 - talet var det ockulta. Denna stilbildande film med djävulsteman skulle följas av i ”Exorcisten” Friedkin och ”Omen” Richard Donner filmer som var våldsammare fyllda med effekter. I ”Exorcisten skulle vår egen Max von Sydow göra sin mest internationellt populära karaktär som Djävulsutdrivare.

Pasted Graphic 4
The food of the goods / Råttornas hämd -76

Vanliga saker som blir ovanligt elaka:

Detta är min egen rubik på denna trend. Under en period så kom de flera filmer som handlade om saker, djur, barn och vanliga aterialjer som vi har hemma, som började löpa amok. Det hela startade med Speilbergs ”Hajen”. Nu är ju inte vithajen så himla snäll kanske men den följdes upp med filmer som ”späckhuggaren”, Den onda dockan, Christine som handlar om en elak bil osv.