Komedi skulle vara en av de centrala innehållet i de första filmerna. Från Degueres första filmvisning då en karl får vatten i ansiktet från en vattenslang till farsens stora blomstring under tidigt nittonhundratal då en herre med namnet Mack Sennet skapande snubbelhumor.


Pasted Graphic
Silent movie / Det våras för stumfilmen: Mel Brooks -76 / Studio S Entertainment

Mack Sennet.

Mack kom från fattiga förhållanden. Han bestämde sig för att söka sig till filmen tidigt men fick aldrig in den där berömda foten och fick fortsätta i New York med sin burleska teater. I New York fanns vid denna tid Griffith och när denna nyss startat sitt egna bolag Biograph fick äntligen Sennet chansen. Det skulle bli en mycket lärarorik tid för Sennet. Han fick lära sig allt om film av Griffith. Griffith som kallas för den dramaturgiska fadern. Sennet lär sagt följande om Griffith i en intervju ”Han blev min skola, min lärare, mina universitet:”
1912 ställde sig Sennet på egna ben och bildade tillsammans med Kessel & Bauman det berömda bolaget Keystone.

Keystone skulle bli världens groteska och burleska centrum. Liksom de franska samtida komiska filmerna var det skadeglädje, anarki och förnedring av de besuttna i samhället som stod som måltavla i dessa pajkastarfilmer. Ofta fick de besuttna och nyrika i slutet av filmerna sina egodelar sönderslagna. Till skillnad från sin läromästare så utspelade sig alltid Sennets filmer i nutid.
Detta var någonting helt chockerande nytt och dess radikala och upproriska handling blev snabbt populär. Filmerna gjordes ofta med 8 bilder i sekunden istället för 16 eller 18 så när filmen sen visades i normal hastighet gick allt otroligt fort.
Sennets läromästare Griffith gjorde ”lågmälda” känslosamma filmer men då Sennet själv filmade drog han åt ett helt eget håll och det blev snarare motsatsen. Sennet letade motsatser och kontaster. Han anställde en fast ensambel av komiker. Dessa var kontaster av varandra. Några var enormt stora och andra mycket små och spinkiga.

Rascoe ”Fatty” Arbackle och Mac Swain var tungviktarna.
Charlie Chaplin och Ben Turbin (skelögd) var flugviktarna.
Andra skådespelare var Al ”Fuzzy” st John, Chester Conklin och Edgar Kennedy. Dessutom hade han en fast poliskår de sk ”The Keystone Cops” ledd av polischef spelad av Ford Sterling.
Sennets bolag Keystone köptes upp och gick upp i Bolaget Triangel. Tyvärr dämpades då den värsta groteska humorn något. Men Sennet ledsnade och bildade sitt helt egna bolag ”Mack Sennet Comedies”.

Sennets stora gärning i filmhistorien var att upptäcka två av filmhistoriens största talanger:
Charles Chaplin naturligtvis och Mabel Normand. Mabel anses vara en av filmhistoriens största komiska talanger men hon blev tyvärr falskt indragen i några skandaler och karriären tog slut 1922. Hon dog redan 35 år gammal i turberkolos.


Hal Roach

Sennets tuffaste konkurrent. Men till skillnad från Sennets pajkastning och snubbelfilm hade Roach också en dramatisk ram i sina filmer. Det var inte bara en händelse som ledde fram till en jakt, utan historien var viktig. På 20 talet växte Roach framgång på bekostnad av Sennet. Han lyckades knyta komikern Harold Lloyd till sig. Lloyd som älskade att klättra på fasader och husbyggnader. Lloyde lämnade honom dock 1930 för att bli egen. Slumpen gjorde dock så att när guldkon Lloyd försvann kom några andra istället: Nämligen Helan och Halvan som dessutom var honom trogen under guldåldern mellan 1927 -40.

Helan och Halvan

Stan Laurel som var engelsman kom till Amerika med samma vaudeville trupp som Charlie Chaplin och som tonåring var han en mindre stjärna i varieté showerna.
Oliver Hardy var från Georgia och livnärde sig på att sjunga och fuska lite i skådespeleri fram till att han skrev på ett kontrakt med Hal Roach 1926. Laurel skev på strax efter och 1927 var de ett team i två-rullaren ”Putting the pants on Philip” 1927 (Clyde Bruckman).
Här startade ett kompanjonskap som skulle leva i 25 år.
Mellan 1927-29, gjorde Laurel och Hardy tjugosju korta stumfilmer åt Roach, bland annat de mindre klassikerna ”You´re Darn Tootin”1928 ( Edgar Kennedy), ”Two Tars” 1928(James Parrott), ”Liberty”1929 (Leo McCarey), ”Wrong Again”1929 (Leo McCarey), ”Big Business”1929 (James Horne), ”Men of War” 1929 (Lewis Foster), ”Bacon Grabbers”1929 (Lewis Foster) och ”The Hoosegow”1929 (James Parrott). De blev de första viktiga stora komiska team i filmens historia.

Eftersom Hardy och Laurel båda var tränade på scenen var övergången från stumfilm till ljudfilm inget problem. Genom ett antal två-rullare med tal blev teamet enormt populärt under 30 - talet..
Teamet hade heller inget problem att gå från Kortfilm till långfilm. Ex. ”Pardon Us”1931 (Parrott), ”Pack up Your Troubles”1932 (George Marshall och Raymond McCarey), ”Fra Diavolo”1933 (Hal Roach och Charles Rogers), ”Sons of the Desert”1933 (William A Seiter ), ”Babes in Toyland”1934 (Gus Meins och Charles Rogers), ”Our Relations”1936 (Harry Lachman), ”Way out West”1937 (Horne), ”Blockheads”1938 (John G Blystone) och ”A Chump at Oxford”1940 (Alfred Goulding).
Även om de alltid arbetade med sådana duktiga regissörer som Georges Stevens och Leo McCarey, så var Laurel den ledande av teamet. Laurel skrev många av manuskripten och producerade en del av deras stora filmer under 30 - talet.

Hardy och Laurels karriärer slutade efter 1940, när de slutade arbeta för Roach och försvann in i ett gigantiskt studiosystem. Hos Fox och MGM var det inte möjligt för dem att bestämma över sitt eget material. De filmer de gjorde efter 1940 är bara bleka kopior av den stora komik de presterade under sin höjdpunkt.
Laurel och Hardys filmer hade alltid någon form av strukturell logik i all oreda. Ett litet missförstånd kunde uppförstoras, byggas på och så småningom hamna i en avslutande katastrof. Båda aktörerna var två förvuxna barn och deras aggressivitet och dumhet skulle vara en skrattspegel för den amerikanska medelklassen. Deras motsatskaraktärer på filmduken var i sig roliga. Laurel som den lilla, svaga, fega och klumpiga dumskallen, Hardy som den stora, egoistiska, ”smarta” och framför allt ”bullriga” figuren av de båda.

Buster Keaton

Det är lätt och rätt vanligt att jämföra Buster Keaton med Charlie Chaplin . Båda två är uppvuxna hos sina föräldrar i Vaduville teatern. Keaton gjorde sitt första scen framträdande när han var tre år.
I sin tidiga ungdom var han inblandad att lösa komplicerade problem för familjens räkning i deras uppträdande, vilket säkert blev en viktig del i hans framtida regisserande. Hans rykte som skådespelare och regissör stod i skuggan av Chaplin på tjugotalet i Amerika. Idag däremot kan man se att Keaton var Chaplins like som skådespelare och bättre som regissör. När familjens föreställning/ uppträdande upphörde 1917 var den då tjugoåriga Buster redan en stor stjärna.

Han erbjöds att börja i den kända och populära Shuberts teater ”Passing show of” 1917, men tackade nej då han beslutat att gå in i filmbranschen istället hos Joseph M Schrenks filmbolag Comique film Corporation, som bildades 1917 för att ge ut filmer av Roscoe ” Fatty” Arbuckle genom Paramount. Här gjorde Keaton femtiotvå kortfilmer tillsammans med Arbuckle mellan åren 1917 ”the Butcher boy” till 1919 ” The garage ”.

I sent 1919 startade Schenk ” Buster Keaton produktions” att producera två films komedier med Buster Keaton och där Schenk skaffat Chaplins gamla studio till filmerna. Schenk stod för allt ekonomiska medan Keaton fick fria händer både med skrivandet och regisserandet med en lön på 1000 dollar i veckan pluss 25% på inkomsterna. Det resulterade i 19 kortfilmer , mellan åren 1920 till 1923 genom METRO och First National. Dessa filmer tillhör tillsammans med Chaplins filmer höjdpunkten i Amerikansk slapstick komedier. De bästa av dessa filmer är ” One week” 1920, The Goat 1921, Playhouse 1921, The boat 1921, Cops 1922 och The balloonatic.
Keaton hade den uppfattningen att all komedi skulle vara rolig utan att vara larvig, och av den anledningen så gjorde han sig stort besvär att göra hans filmer trovärdiga i dramatik, handling och i komik. Keatons storhet som filmskapare härstammar från att han var en stark anhängare till den dramatiska logiken i hans berättande och användandet av skämt som ett naturligt förlopp i historien.

Keatons första särdrag ser man sju-rullaren ”The Saphead” regisserad av Herbert Blaché (1882 - 1953) för METRO sent 1920. Den ganska haltande bearbetning av en komedi från 1887, som handlar om en familj av Wall Street mäklare var viktig eftersom det gav Keaton en möjlighet att skapa en återkommande karaktäristik i film.
1923 blev två-rullarna alltmer oekonomisk att producera på grund av det stora intresset / mani för långfilmer. Schenk fick ändra Keaton Studios Produktions, från åtta kortfilmer per år till två långfilmer per år och bli distribuerad av METRO/MGM. Keaton fick behålla hela artistiska kontrollen över filmerna. Keatons lön höjdes till stjärn status med en summa av 2500 dollar i veckan plus 25 % på intäkterna och klev nu i sitt mest kreativa period.

Efter 1923 var Keaton ett regissörs namn minst lika stort som någon annan i Hollywood. Hans första oberoende film var The three Ages, 1923, var en briljant parodi på Griffiths Intolerance, regisserad av Keaton med Eddie Kline som medarbetare. The three ages innehåller tre olika historiska perioder , Stenåldern, Romarriket och samtida Amerika.
The three ages, är en mycket lyckad komedi, där dråpliga avslutningar introducerades som en klassisk Keaton modell. Där en perfekt tajmning av skådespeleri, regissör och en driven redigering som följer Keatons figurer/karaktärer genom långa serier av massor dramatiska sammanhängande skämt som avslutar en sekvens eller en hel film.

Keatons andra oberoende film är ”Our hospitality” 1923, är en av hans bästa filmer. Regisserad av honom själv med assistans av Jack Blystone. Den utspelas i järnvägens födelsetid och handlar om en ung mans inblandning i en blodig familje fejd i den amerikanska södern. Filmen är ett perfekt exempel på hur Keaton skapar seriösa berättande situationer och får skämten att uppstå naturligt i dem. Det är även en film som har vackra illustrationer vilket gjort den fördelaktig med långa tagningar med aktion i förgrund, mellangrund och bakgrund.

Sherlock Jr. 1924. Regisserad och skriven av Keaton. Den är nog den mest extraordinära filmen av Keaton. Den handlar om en biografmaskinist som anklagas av sin flickväns far för att vara en tjuv. Senare råkar han somna på jobbet. I drömmen går hans kropp (dubbelexponerat) ut i salongen och in i filmen för att lösa ett mysterium.

”The Nevigator”, 1924. Regisserad av Keaton och Donald Crisp. Här spelar Keaton en värdelös millionär som inte ens kan raka sig och hans ströhjärna till flickvän sätts på en oceanångare av utländska spioner. De måste tillsammans klara sig genom flera otroliga äventyr till havs.
Till skillnad till Chaplin spelade inte Keaton samma figur om och om igen, men karaktären påminner en del om varandra. En sårbar men modig hjälte med oöverstigliga problem ofta med objekt eller maskiner oftare än människor. Konstigt nog upprepade sig Keaton sig aldrig.

”Seven Chance”, 1925. Regisserad av Keaton. Den handlar om en ung man som står inför att tjäna en förmögenhet om han kan gifta bort sig inom tjugofyra timmar. Nyheten kommer snart ut i tidningar och Keaton blir jagad över Syd Californiens berg av hundratals giftasvilliga brudar.
Jakten slutar med en av Keatons farligaste scener, när han tvingas springa nerför berget med femtonhundra papier- máche stenar som mäter 1 till 8 fot runt omkring sig. En tydlig inspiration för Steven Spielbergs öppningsscen i ”Jakten på den försvunna skatten.”

Keatons nästa två filmer är två skämt- improviserande filmer mest nog därför att Keaton tappade teamet som han hade som skrivare: Clyde Bruckman, Jean Havez and Joseph Mitchel.

”Go West”, 1925. En parodi på de populära Westernfilm.
”Batling butler” 1926. Den handlar med om en bortskämd rik ung pojke som låtsas vara en boxnings mästare för att imponera på sin flickvän. En del i filmen innehåller en längre slagsmåls scen, vilket bara påminner oss om hur Keatons och Chaplin komedier kan vändas bitter, brutal, och förvånande obehaglig.

1927 visade Keaton sin bästa form igen i filmen ”The general” som han regisserade tillsammans med sin tidigare scripta Clyde Bruckman. Filmen släpptes av United Artists som Joseph Schenck nu var president i. Filmen utspelar sig under Amerikanska inbördeskriget och bygger på en verklig historia då unionens hemliga agenter kapar ett lokomotiv. Keaton spelar Johnny Grey, en civil järnvägsmekaniker som blivit befriad från millitärtjänst p g a sin enorma feghet. Hans tåg och hans fästmö är beslagtagna av unionens spioner och körs norrut. Keaton tar ensam upp jakten in i fiende land. Han återerövrar både fästmön och lokomotivet och beger sig tillbaka. Vid Rock River bränner han bron efter sig, vilket resulterar i att ett Unionens lokomotiv som jagar honom, krashar med den brinnande bron och faller ner i en flod i ett enormt moln av rök och ånga.
Keaton gjorde bara två helt oberoende filmer till: Collage och Steamboat Bill jr.
Collage, assisterande regisserad av James W Horn. Här spelar Keaton en ung studerande bokmal, som strävar efter att få skolans populäraste flicka genom att ideligen visa henne hans obefintliga atletiska skicklighet.

Steamboat Bill jr, 1928. Den sista film Keaton producerade själv, är en av hans bästa. Handlingen är typisk Keaton. Keaton spelar en feminin ungdom som återvänder efter varit på college till sin muskulösa far och hans Mississippi flodbåt. Han blir kär i dottern till pappans värste konkurrent. Besvärande för båda familjerna. Filmen avslutas med en mycket verklighetstrogen cyklon som blåser iväg en hel stad. Här gör Keaton ett av sina absolut farligaste stunts. I mitten av Cyklonen ramlar en hel husfront över honom, men Keaton står så att ett öppet fönster precis hamnar över honom med bara några centermeter från huvud och kropp i alla riktningar. Keaton sa in en intervju om scenen ” It´s a one-take scen..... You don´t do those things twice”. Steamboat Bill jr är en av Keatons tekniskt bästa filmer. Full med kamera rörelser och påfallande komposition i djup och naturligtvis de många bra tagningarna i cyklon scenen. Åter igen svek publiken honom och filmen blev en förlust.

1928 lät Keaton sitt filmbolag slukas av MGM med ett löfte att Joseph Schnecks bror Nickolas, den nyligen tillsatta presidenten för Loew´s Incorporated, skulle låta honom få behålla sin kreativa filmskapande. Det var inte någon stor chans att det löftet skulle hållas inom ett filmbolag som hade ett fabrik liknande system med världens största studios. Keatons alla medarbetare försvann och sattes på andra projekt.

The Cameraman, 1928. Keatons sista stora film. Assistent var Edward Sedgwick. Filmen blandar verkliga händelser med spelade. Den innehåller även en trickfilmningar där Keaton sitter i bilen framför Charles Lindberg, (Den förste att flyga mellan Europa och Amerika) i en jätte parad där New York hyllar den stor flygare med konfetti och hurra rop.

Keatons sista stumfilm var Spite Marriage, 1929. Regisserad av Edward Sedgwick. Den blev en stor succé trots att de kom när de flesta var hungrig på ljudfilmen som kommit.

Det är inget snack om att Keatons stora talang skulle överleva ljudfilmen men 1933, efter att medverkat i sju stycken ljudfilmer för MGM fick han sparken av vise presidenten Louise B Mayer. Keaton hävdade att anledningen till att han blev sparkad var en personlig förolämpning av Mayer. Fast problemen var mer komplicerade än så. Beviset finns egentligen i Keatons ljudfilmer:
”Doughboys”, regi Edward Sedgwick 1930, ”Sidewalks of New York”, regi Jules White 1931, ”The passionate plummer”, Edward Sedgwick 1932, ”Whats ! No beer?” regi Edward Sedgwick 1933, var alla egentligen dåliga, men blev små framgångar. Mayer trodde att ingen i MGM egentligen vill sparka Keaton. Keaton blev erbjuden andra sysslor till att börja med, men vantrivdes. Det visade sig senare gå ut över honom själv genom att han började dricka alkohol i stora mängder. Hans irriterande uppförande och stora förseningar till inspelningar kostade stora pengar för MGM. Mayer tvingades till slut att sparka honom den 2 feb 1933, mindre av personliga skäl men mer för företagets bästa. Keatons eget liv föll i spillror. Han fortsatte smått att medverka lite här och där i andras produktioner b l a. Sunset Boulevard, Billy Wilder 1959, Chaplins Limelight, 1952 och lite TV framträdande. Idag kan vi med facit i hand säga att Buster Keatons liv som filmskapare slutade 1929.

Idag kan vi även se att Keaton och Chaplin är stumfilmens giganter. Båda två mästare på timing.
Keaton använde aldrig någon stuntman. Liksom Chaplin var Keaton en mycket bra skådespelare. Hans ”Stenansikte” kunde faktisk uttrycka massor av olika känslouttryck och det var väldigt lite som han inte kunde uttrycka med sin kropp. Liksom Chaplin visste också Keaton att stor komik alltid innehåller eller balanserar på gränsen till tragedi. Sentimentala uttryck spelar en liten roll i Keatons produktion men är en stor i Chaplin. För bägge artisterna, så var komedi en underlig blandning av logik och fantasi där det omöjliga måste verka verkligt.

Bröderna Marx

Dessa bröder var en underlig samling. De var fantastiska improvisatörer och åkte land och rike runt på teatrar innan de kom in i filmens underbara värld. Deras föräldrar var judiska invandrar från Tyskland. Pappan var skräddare vilket ofta stötte på problem då han vägrade att klippa till tyget efter något mönster. Vilket gjorde i sin tur att familjen hade det knapert. Modern hade en dröm att få se sin yngsta bror och sina egna söner stå på scen och bli berömda. Hennes bror lyckades snart men med sina söner var det svårare. Det hela blev inte lättare av att den enda av sönerna som ville bli skådespelare stod en gång på scen och sade sedan ”aldrig mer”. Groucho Marx ville bli författare. Chico ville bli professionell spelare. Harpo ville bli pianist på en båt. Gummo ville bli uppfinnare och Zeppo proffsboxare.
Dessa bröder skulle senare ge oss några komiska mästerverk. Deras blixtsnabba repliker, fantastiska figurer, otroliga improvisation och kunniga bredd skulle göra dessa till ett av filmhistoriens verkliga ess.
Det finns mycket att skriva om dessa men jag skall hålla det kort och rekommendera filmer som ”Galakväll på Operan”, ”En dag i vilda western” och ”En dag på kapplöpningsbanan”.

Komiken ändrar form

När ljudfilmen kom ändrade mycket i filmen sin form. Aktörer som varit stjärnor under stumfilmen visade sig ha en pipig och oanvändbar röst. Kamerorna skramlade och lät förskräckligt och man måste bygga in dem i egna ljudisolerade bås, för att de inte skulle höra i mikrofonerna. Detta gjorde att kameran blev stillastående igen. Alla skulle prata i filmerna, och prata, och sjunga och prata osv. Ljudet ledde inte bara till att de gamla slapstick stjärnorna fick det svårt. De lockade också fram andra nya komiska talanger och kanske var det vad komedin behövde. En av dessa var Frank Capra. En annan var Ernst Lubitsch och en tredje var Haward Hawks. Haward Hawks skulle skapa den nya ”Crazy” komedin som skulle prägla fortsatt komik.
Både Lubitsch och Capra skulle tappa sin förmåga under kriget och deras roll skulle efter kriget övertagas av Rene Clair. En exilfransman som lyckades anpassa sig till hollywood. De för hollywood mest representativa komedierna skapades av George Cukor, prisad personinstruktör. Han gjorde bla ”Adams revben” med Spencer Tracy och äkta makan Katharine Hepburn. De skulle göra 9 filmer mot varandra.

Frank Capra

Capra startade hos Sennet på 20 talet och kom som många andra amerikaner till Amerika som barn. Han gick från Sennet och fortsatte till det stora bolaget Colombia där han också skulle göra sina största succéer, oftast med manus skrivet tillsammans med Robert Riskin.
Dessa komedier var helt annat än Slapstickens snubbelhumor. Detta var fräscht, upplyftade, folkligt trevligt och ofta mycket sentimentala dramer. Där fanns ofta den duktiga rakryggade idealisten som slogs mot överheten och ett cyniskt kapital.
Hans bästa filmer är ”Det hände en natt”, ”En gentleman kommer till stan” och ”Komedin om oss människor”.
Under 2:a världskriget gjorde Capra dokumentärer och skulle efter kriget aldrig nå upp till sin storhet. Han sågs ganska snart som en föredetting.

Ernst Lubitsch

Den tyska regissören startade sin bana inom filmen som skådespelare på teater i Berlin. Han regisserade sin första film 1915 men fick sitt genombrott med de två efterföljande filmerna. Den sista av dessa två ”Kungen av Mätress” fick den stora stjärna Mary Pickford honom att lämna Tyskland och filma i Hollywood.
Han slog snart igenom och lärde Hollywood hur man gör sofistikerade, samtidssatiriska, ironiska och kvicka komedier. Det som skulle kallas ”The Lubitsch touch”.
Detta fick sin höjdpunkt i filmen ”Ninotchka” med svenska Greta Garbo i huvudrollen.

Haward Hawks

Se under Western

George Cukor

Cukor hörde under ett halvt sekel till Hollywoods mest framgångsrika regissörer. Han lockades in i filmen 1929 och skaffade sig ett rykte om att vara en duktig personinstruktör och ”kvinnoregissör”. Under 50 talet gjorde han många lyckosamma komedier. ex ”Adams revben”, ”Född igår”, ”En stjärna föds” och ”My fair lady” som han också fick en Oskar för.

Europa

Nåja att amerikanarna nu gjort rolig film har ni nu säkert förstått. Vad gjorde vi här i Europa? Jag skall ta upp några få och lämnar säkert en del som borde bli omnämnda.
I Frankrike kom det fram en figur som blev mycket populär allra mest kanske här i Sverige under 50 och 60 talet. Jacques Tati och hans ständiga figur Monsieur Hulot.

Pasted Graphic
Parade: Tati -74 / studio S entertaiment

Jacques Tati

Fransk filmskapare som räknas till genierna inom filmkomikens historia. Han hann tyvärr inte med så många filmer p.g.a. ständigt ont om pengar till sina produktioner. Han var en perfektionist och sånt kostar alltid mycket pengar. Han startade som många andra stora komiker som variteteaterartist på det tidiga 30 talet. Hans parodi på sport uppmärksammades han för och det kan man se i hans filmklassiker. Några av hans estradnummer finns bevarade på kortfilmer, men det var framförallt först efter andra världskriget som hans filmkarriär tog fart.
De flesta av hans filmer är vänliga satirer över det moderna samhällets effektivitetsjakt och där hans figur, den klantiga och fumlige monsieur Hulot försöker anpassa sig och finna sig till rätta. Tatis farser har alltid gått bra i Sverige och hans sista film ”Parade”, spelades in på Cirkus i Stockholm och som TV2 som medproducent.

Exempel på filmer:
”Fest i byn” 1947
”Semestersabotören” 1953
”Min onkel” 1958
”Play time” 1967
”Parade” 1974

Hasse & Tage

I Sverige hade vi en rolig generation i de båda vapendragarna Hasse Alfredsson och Tage Danielsson som var mycket populära i alla fall i Sverige under 60 och 70 talet. De båda var multikonstnärer som var producenter, manusförfattare, regissörer, skådespelare, aktörer och författare. De träffades på radion på 60 talet. De var starkt samhällsintresserade och tog ställning i miljö och den samhällsdebatten som rådde. Bland annat var de aktiva i motståndet till kärnkraft.
Runt dem samlades också Sveriges komedielit där kanske Gösta Ekman var de starkaste stjärnan.
Filmer som ”Att angöra en brygga” och ”Picassos äventyr” var stora succéer här i Sverige.