(Apolaypse Now: Coppola)
Filmen är ett starkt medium, som innehåller många olika konstnärliga uttrycksätt som skådespeleri, ljud, musik, bild, färg, ljus, historieberättande, språk mm. Denna blandning av många uttryck och den suggestion som filmen ger, gör att man kan manipulera och styra våra reaktioner och känslor som biobesökare.
Denna medvetna styrning har blivit viktigare och tydligare under vissa perioder under 1900 talet. Det är inte så svårt att räkna ut när, var och vilka som har intresse av att kontrollera detta medium. Det är diktaturer som måste ha kontroll för att inte fel signaler skall gå ut till landets innevånare, också när ett land är i krig eller innan det går in i en konflikt med att annat land. Det kan naturligtvis också vara marknadskrafter som vill sälja produkter kring filmen, vilket kanske är den vanligaste påverkan vi ändå utsätts för. Den är å andra sidan lättast att själv avslöja och den minst allvarliga av de tre exemplen jag nämnt. Om James Bond åker BMV eller om han använder en Nokiatelefon ser vi förmodligen inte som någon stor och farlig påverkan på oss. Det som kanske är värre är vilken bild vi får av icke västerländers kulturer i samma film eller bilden om hur män och kvinnor skall vara i sina könsroller.
Vi skulle säkert också tycka det var irriterande om vår stadsminister styrde vilka filmer som får visas i Sverige och att han skulle styra vad de filmer som görs i Sverige skulle handla om och på vilket sätt vi skulle bli påverkade av dem. Detta låter kanske lite larvigt, men historiskt sett är det många länder som vissa tider levt under sådana förhållanden. Det finns naturligtvis länder idag där man utövar politisk censur. Faktum är att nästa alla länder inför en politiskt censur när landet står inför ett krig eller allvarlig konflikt. Även Sverige ändrade sina censurregler under Andra världskriget.
Eftersom jag inte kan ta upp alla konflikter och alla filmen som utövat ett intresse att påverka oss som biopublik så kommer jag att rikta in mina exempel på några områden.
Diktaturer som Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen. Hur Hollywood agerade under Första- och Andra Världskriget. Vad hände i Hollywood under kalla kriget, Vietnamkriget och hur USA agerade under senare konflikter?
Nazismen
Det fanns en välgrundad oro inom Tysklands filmarbetare när Hitler -33 tillsätter Joseph Goubbels till propaganda och folkupplysningsminister. Goubbels hade då i ett slag skaffat sig total makt över press, radio, film, teater, litteratur och konst. Goubbels var själv intresserad av film och han utnyttjade radio och film flitigt i politiska syften. Det fanns inte film i Hitlers tredje rike som inte Goubbels sett och godkänt innan den visades på bigarråerna. Detta gällde såväl dokumentär- och journalfilm. När Hitler förbjudit alla andra raser än den ariska att arbeta inom statlig tjänst gjorde Goubbels likadant inom alla film produktion. Detta krav ställdes även på utländska filmbolag som då hade verksamhet i Tyskland. Detta ledde naturligtvis till att många filmarbetare fick lämna Tyskland, en del till grannländerna andra åkte ända till Hollywood. Man införde förbud mot att all enskild kritisk värdering. Bara beskrivande uttryck i konst, litteratur, teater och film var tillåten och alla personliga värderingar skulle ersättas med med de nazisktiska idealen.
När inte man gjorde propagandistiska filmer så var det litterära filmer som spelade en stor roll i produktionen. Klassiska romaner och teaterstycken som filmatiserades.
Under senare delen av 30 talet så var det dock underhållningen som dominerade på biografen. Då till stor del musikalfilm och fars.
Den berömda tyska skräckfilm som gjordes under Waimarrepubliken var inte särskilt populär hos Goubbels. Tyskarna i allmänhet upplevde nog vardagen lite för skräckinjagande ändå. UFA (Universum Film aktiengesellschaft) fick upp ögonen för den svenska revysångerskan Zarah Leander som lanserades i den Österikiska filmen ”Premiär” -37.
UFA hade länge sökt efter någon som kunde ersätta Marlene Dietrich. Snart sjöng hela tyska folket ”Ich steh´im Regen” från hennes debutfilm ”Till främmande strand”-37. Det var den tyska regissören Sierck som gjorde denna och några av de efterföljande, men han hade vänstersympatier och ansåg att han inte kunde göra film som han ville i Tyskland och emigrerade till USA, där han fortsatte under mästerliga former regissera melodramer under namnet Douglas Sirk.
Goebbels som övervakade all film såg till att få in lite nazistisk propaganda i alla filmer som Leander gjorde i Tyskland under de år hon var verksam där.
När Zarah Leander skrev kontrakt med UFA 1937 anade hon inte att hon samtidigt blivit statsanställd vid Goubbels propagandaministerium. I slutet av kriget flydde Leander då hennes hus träffats av en bomb och brann upp.
I oktober 1937 hade Hitler klargjort för sin närmaste ledning att han var inställd på ett erövringskrig. Goebbels gjorde filmindustrin förberedd på ”historisk kallelse”.
Den propagandiska och militanta Karl Ritter regisserade många filmer i detta syfte. Flera var i allegorisk kostym och andra utspelades under första världskriget och visade tyskarnas heroiska och dödsföraktade inställning till kriget. Det har beräknats att Ritters filmer fram till 1939 har indoktrinerat sex miljoner unga män. För Hitlerjugend och SS var de obligatoriska läroexempel. Karl Ritter flydde som många andra när tredje rikets fall till Argentina.
1940 lade Goebbels stor energi med att framställa längre ”dokumentärfilmer” i vilka nazisternas förträfflighet i krig och ”judarnas lägre mänskliga värde” framställdes. Det var till och med så att man direkt skyllde kriget helt på judarna. Goebbels gav uppdraget åt Fritz Hippler som genast gjorde filmer som ”Elddop” och ”Blixtkrig”. I Sverige blev Elddop totalförbjuden och beskriven som ”fruktansvärd”. Sitt skändligaste bidrag till termen dokumentär var Hipplers ”Der ewige jude”-40 i vars slutsekvens Hitler i ett tal inför tyska riksdagen 1939 hotar att förinta hela den judisk rasen.
Som dokumentärfilmare under Hitlers ”förberedelsetid” var Leni Riefenstahl ovärderlig. Hon hade en bakgrund som danskonstnärinna och slalomvirtose. Det var också i Arnold Franks populära Alpfilmer som hon gjorde sina första framträdande. 1933 beordrade Hitler Goebbels att anlita Riefenstrahl för att gör en dokumentär om partidagarna, ”Trons seger” blev så lyckad att Hitler beställde ytterligare en längre dokumentärfilm. Dock ställde Leni Reifenstalh krav på resurser och full frihet. Det var en mäktig produktion och ”Viljans Triumf”-35 är än idag en klassiker som manifesterar nazismens masspsykos och ledarkult. Vi ser den dock med andra ögon idag än 1935. Idag är det den kreativa klippningen, filmiska rytmen i klippningen och samspel mellan ljud och bild som kan uppskattas. Filmen startar med det nästintill Jesusliknande nedstigande från himlen som Hitler gör när han landar med sitt flygplan.
Resurserna som Leni Reifenstralh hade var obegränsade. 120 specialister, inkluderade 16 fotografer med sina assistenter. Man byggde broar, torn och ramper för att underlätta filmningen. Hela marschen koreograferades för att filminspelningen skulle bli så bra som möjligt.
Leni Reifenstralh fick sedan möjlighet att göra en hyllning till Olympiska spelen som Berlin var värd vid 1936. Även denna gång var hon nyskapande och förträfflig i sitt hantverk. Hon hade nergrävda kameror bredvid längdhoppbanan, räls där kameran som kunde följa upploppet på löpgrenarna och specialbyggda kameror där man kunde följa simhopparen ner under vattnet.
Moraliskt och politiskt har eftervärlden dömt henne hårt men sitt artistiska mästerskap har sällan ifrågasatts.
Lenin och Stalin
Innan Revolutionen i 1917 var det Tsaren som styrde och ställde i Ryssland. Det var då främst Franskt kapital som investerades i Rysslands filmproduktion. Vid första världskrigets start var filmproduktionen omfattande men hindrades av Tsarens stränga censurregler där man inte fick skildra arbetarklassens hårda villkor, inga samhällsomstörtningar (inte ens i historiska motiv som franska revolutionen), kyrkan och religion, tsarfamiljen och alla former av erotik var förbjudet.
När sedan Lenin 1918 utropade proletäres diktur och gjorde Moskva till Rysslands nya huvudstad startades en underavdelning i det kommunistpartiet som skulle ta hand om alla frågor som handlade om film. Det var Lenins hustru som inom kommisariet för undervisningsfrågor som startade det. Strax efter förstatligade Lenin all filmproduktion och förtydligade filmens betydelse med orden ”Kom ihåg, att av alla konstarter är filmen den för oss betydelsefullaste” Filmen som propaganda har allt sedan dess i Sovjet tagit avstamp i nyhetsfilmen. Det bestämdes också att i varje filmprogram som visades på bio, måste det visas en dokumentär som ur marxistisk synvinkel beskrev hur världen såg ut utanför Sovjet.
En av de tidiga och kända dokumentärfilmarna var Dziga Vertov. Han fick det ansvarsfulla uppdraget att redigera Sovjets första dokumentärfilmer. Det gällde att förklara för den icke läskunniga befolkningen samt för soldaten vid fronten vad kommunism var. Vertov var en filmteoretiker som var en svuren fiende till spelfilmen som han ansåg vara lögnaktig. Hans egna dokumentärer är däremot otroliga välgjorda styrningar av verkligheten för få rätt emotionell, politisk och dramatiskt uttryck. Hans mest berömda film är ”Mannen med filmkameran”-28. Filmen handlar om en dokumentärfilmarens jakt på bilder. Han gräver ner sig under ett järnvägsspår eller klättrar upp på en fabriksskorsten. Vertov visar på detta sättet vardagliga livet i städer som Moskva, Kiew och Odessa. Vertov använder en mängd filmiska hjälpmedel att förstärka berättandet. Som flerdubbla exponeringar, frysta bilder och montageeffekter.
Som i ett led av att bygga upp det nya samhället och vikten av vad filmmediet kunde bidra med i propaganda öppnade Lenin världens första filmskolor.
Den första filmsuccén i Sovjet var dock inte en Rysk film utan en insmugglad kopia (ev från Stockholm) av Griffiths ”Intolerens”. Lenin blev så betagen av den att han beordrade att alla som arbetade med film skulle se den och att den skulle visas över hela landet. Det sägs också att han erbjöd Griffith chefsjobbet över all film i Sovjet men Griffith tackade vänligt nej.
Den största Sovjetiske regissören vi den här tidpunkten var Sergej Eisenstein. Hans stumfilmer och teorier kring montage och ljudmontage skulle påverka all spelfilm. Hans första film ”strejken” var den ditills mest revoltionära filmen som gjorts i Sovjet. Denna film föll det kommunistiska partiet i smaken och han fick också uppgiften att regissera en film om revoltions försöket 1905. Detta blev mästerverket ”Pansarkryssaren Potemkin”-25. Filmen är värd ett eget kapitel då dess montage och trappscen i Odessa är historiska. Trappscenen med massakern på oskyldiga är häftig än idag med sina rytmiska klipp, sina skuggor och där musik och bilder perfekt harmoniserar med varandra. Filmen blev en succé över världen men förbjöds i Sverige under rubriken ”upphetsande” och att den rent av kunde verka ”brottssuggererande”, farlig för rikets säkerhet.
Parallellt med Eisenstein var Vsevolod Pudovkin en framstående rysk regissör. Tävlan mellan de båda uppmuntrades av regimen då de gav de båda herrarna samma uppdrag. En film tioårsjubileet av oktoberrevolutionen skulle de under tidspress gör samtidigt. De bråkade om inspelningsplatserna eftersom båda filmerna spelades in i Leningrad. Pudovkin lyckades av misstag spränga bort en del av taket på vinterpalatset, vilket ursäktades då Eisenstein någon kväll senare lyckades förstöra ett par hundra glasrutor på några intill liggande hus. Pudovkin blev klar med sin ”S:t Petersburgs sista dagar” först och Eisensteins ”Dagar som skakade världen” var klar först ett halvår senare. Båda filmerna fick dålig kritik då de ansågs för svåra och inte vanligt folk skulle förstå dem.
Efter Lenins död startade en maktkamp mellan Stalin och Leo Trotskij och då Stalin vunnit och förvisat Trotskij till Sibirien stramades filmproduktionen upp betänkligt. Stalin som var filmintresserad styrde och ställde i både manus och filminspelningar. Stalin hävdade att Eisenstein inte kunde marxismen tillräckligt bra och krävde omklippningar i filmer för att budskapet skulle bli tydligare.
1941 gick Hitlers soldater in över Sovjets gränser på tre ställen och omedelbart trädde Sovjets journal- och dokumentärfilmare in i funktion. Det gjordes flera längre reportage om frontlinjens bestyr, de flesta klippta av Vertov. Efter en tid gjordes små novelldokumetärer som filmhistoriker kallat ”albumfilmer” som visades på Sovjets biografer.
Mot slutat av kriget gjordes även flera spelfilmer som med socialistiska realismens positiva hjältar ersattes av historiska hjältar. Men även hur ”vanliga” hjältar och hjältinnor utan uniform steg fram i filmerna. Filmer som Mark Donskojs ”Järntecknet”-44 och Michail Romms ”Slavinna Nr217”-44.
I ett uppslagsverk beskrivs socialistisk realism på följande sätt: ”Påbjuden realistisk konst och litteraturriktning i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater. Kännetecknades av en heroiserande skildringar av det arbetande folket.”
Kommunistiska partiet gav Eisenstein uppdraget att skapa en film om Rysslands första Tsar, Ivan IV. Tsaren skulle enligt uppdragsgivaren skildras som en föregångare till Stalin. Eisenstein däremot tänkte inte göra en film med ett förtäckt hyllning till tyrannen. Filmen gjordes i två delar. Tsaren framställdes i första filmen som den hjälte Stalin ville han skulle vara men i den andra delen framställdes Tsaren som demonisk, grubblande och tungsint. Den ansågs vara ett angrepp på Stalin och förbjöds helt. Visade första gången 1958 fem år efter Stalins död.