Pasted Graphic 1
The Inglorious Bastards: Enzo G. Castellari -77 / studio s entertainment

Eftersom all film görs med ett syfte. Varför man gör en film varierar naturligtvis. Det kan vara att man vill berätta en intressant historia, att få männiksor att skratta eller kanske få folk berörda och gråta. Men man kan också ha ett politiskt budskap som man vill nå ut med, kanske man synliggöra någonting som man anser är orättvist eller kanske regissören bara vill underhålla. Men även om det ”bara” är att underhålla så förmedlar regissören sin syn på saker och ting. Detta kan visas på det sätt som personer och platser framställs i filmen.



Filmen är ett starkt medium, som innehåller många olika konstnärliga uttrycksätt som skådespeleri, ljud, musik, bild, färg, ljus, historieberättade, språk mm. Denna blandning av många uttryck och den sugession som filmen ger, gör att man kan manipulera och stryra våra reaktioner och känslor som biobesökare.
Denna medvetna styrning har blivit viktigare och tydligare under vissa perioder under 1900 talet. Det är inte så svårt att räkna ut när, var och vilka som har intresse av att kontrollera detta medium. Det är diktaturer som måste ha kontroll för att inte fel signaler skall gå ut till landets innevånare, också när ett land är i krig eller innan det går in i en konflikt med att annat land. Det kan naturligtvis också vara marknadskrafter som vill sälja produkter kring filmen, vilket kanske är den vanligaste påverkan vi ändå utsätts för. Den är å andra sidan lättast att själv avslöja och den minst allvarliga av de tre exempeln jag nämnt. Om James Bond åker BMV eller om han använder en Nokiatelefon ser vi förmodligen inte som någon stor och farlig påverkan på oss. Det som kanske är värre är vilken bild vi får av icke västerländers kulturer i samma film eller bilden om hur män och kvinnor skall vara i sina könsroller.
Vi skulle säkert också tycka det var irriterande om vår stadsminister styrde vilka filmer som får visas i Sverige och att han skulle styra vad de filmer som görs i Sverige skulle handla om och på vilket sätt vi skulle bli påverkade av dem. Detta låter kanske lite larvigt, men historiskt sett är det många länder som vissa tider levt under sådana förhållanden. Det finns naturligtvis länder idag där man utövar politisk censur. Faktum är att nästa alla länder inför en politiskt censur när landet står inför ett krig eller allvarlig konflikt. Även Sverige ändrade sina censurregler under Andra världskriget.
Eftersom jag inte kan ta upp alla konflikter och alla filmen som utövat ett intresse att påverka oss som biopublik så kommer jag att rikta in mina exempel på några områden.
Diktaturer som Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunionen. Hur Hollywood agerade under Första- och Andra Världskriget. Vad hände i Hollywood under kalla kriget, Vietnamnkriget och hur USA agerade under senare konflikter?

Nazismen

Det fanns en välgrundad oro inom tysklands filmarbetare när Hitler -33 tillsätter Joseph Goubbels till propaganda och folkupplysningsminister. Goubbels hade då i ett slag skaffat sig total makt över press, radio, film, teater, litteratur och konst. Goubbels var själv intesserad av film och han utnytjade radio och film flitigt i politiska syften. Det fanns inte film i Hitlers tredje rike som inte Goubbels sett och godkänt innan den visades på bigraferna. Detta gällde såväl dokumentär- och journalfilm. När Hitler föbjudit alla andra raser än den ariska att arbeta inom statlig tjänst gjorde Goubbels likadant inom alla film produktion. Detta krav ställdes även på utlänska filmbolag som då hade verksamhet i Tyskland. Detta ledde naturligtvis till att många filmarbetare fick lämna Tyskland, en del till grannländerna andra åkte ända till Hollywood. Man införde förbud mot att all enskild kritisk värdering. Bara beskrivande uttryck i konst, litteratur, teater och film var tillåten och alla personliga värderingar skulle ersättas med med de nazisktiska idealen.
När inte man gjorde propagandistiska filmer så var det litterära filmer som spelade en stor roll i produktionen. Klassiska romaner och teaterstycken som filmatiserades.
Under senare delen av 30 talet så var det dock underhållningen som dominerade på biografen. Då till stor del musikalfilm och fars.
Den berömda tyska skräckfilm som gjordes under Waimarrepubliken var inte särskilt populär hos Goubbels. Tyskarna i allmänhet upplevde nog vardagen lite för skräckinjagande ändå. UFA (Universum Film aktiengesellschaft) fick upp ögonen för den svenska revysångerskan Zarah Leander som lanserades i den Österikiska filmen ”Premiär” -37.
UFA hade länge sökt efter någon som kunde ersätta Marlene Dietrich. Snart sjöng hela tyska folket ”Ich steh´im Regen” från hennes debutfilm ”Till främmande strand”-37. Det var den tyska regissören Sierck som gjorde denna och några av de efterföljande, men han hade vänstersympatier och ansåg att han inte kunde göra film som han ville i Tyskland och emigrerade till USA, där han fortsatte under mästerliga former regissera melodramer under namnet Douglas Sirk.
Goebbels som övervakade all film såg till att få in lite nazistisk propaganda i alla filmer som Leander gjorde i Tyskland under de år hon var verksam där.
När Zarah Leander skrev kontrakt med UFA 1937 anade hon inte att hon samtidigt blivit statsanställd vid Goubbels propagandaministerium. I slutet av kriget flydde Leander då hennes hus träffats av en bomb och brann upp.
I oktober 1937 hade Hitler klargjort för sin närmaste ledning att han var inställd på ett erövringskrig. Goebbels gjorde filmindustrin förberedd på ”historisk kallelse”.
Den propagandiska och militanta Karl Ritter regisserade många filmer i detta syfte. Flera var i alegorisk kostym och andra utspelades under första världskriget och visade tyskarnas heroiska och dödsföraktade inställning till kriget. Det har beräknats att Ritters filmer fram till 1939 har indoktrinerat sex miljoner unga män. För Hitlerjugend och SS var de obligatoriska läroexempel. Karl Ritter flydde som många andra när tredje rikets fall till Argentina.
1940 lade Goebbels stor energi med att framställa längre ”dokumetärfilmer” i vilka nazisternas förträfflighet i krig och ”judarnas lägre mänskliga värde” framställdes. Det var till och med så att man direkt skyllde kriget helt på judarna. Goebbels gav uppdraget åt Fritz Hippler som genast gjorde filmer som ”Elddop” och ”Blixtkrig”. I Sverige blev Elddop totalförbjuden och beskriven som ”fruktansvärd”. Sitt skändligaste bidrag till termen dokumentär var Hipplers ”Der ewige jude”-40 i vars slutsekvens Hitler i ett tal inför tyska riksdagen 1939 hotar att förinta hela den judisk rasen.
Som dokementärfilmare under Hitlers ”förberedelsetid” var Leni Riefenstahl ovärderlig. Hon hade en bakgrund som danskonstnärinna och slalomvirtose. Det var också i Arnold Franks populära Alpfilmer som hon gjorde sina första framträdande. 1933 beordrade Hitler Goebbels att anlita Riefenstrahl för att gör en dokumentär om partidagarna, ”Trons seger” blev så lyckad att Hitler beställde ytterligare en längre dokumetärfilm. Dock ställde Leni Reifenstalh krav på resurser och full frihet. Det var en mäktig produktion och ”Viljans Triumf”-35 är än idag en klassiker som manifesterar nazismens masspsykos och ledarkult. Vi ser den dock med andra ögon idag än 1935. Idag är det den kreativa klippningen, filmiska rytmen i klippningen och samspel mellan ljud och bild som kan uppskattas. Filmen startar med det nästintill Jesusliknande nedstigande från himlen som Hitler gör när han landar med sitt flygplan.
Resurserna som Leni Reifenstralh hade var obegränsade. 120 specialister, inkluderade 16 fotografer med sina assistenter. Man byggde broar, torn och ramper för att underlätta filmningen. Hela marschen koreograferades för att filminspelningen skulle bli så bra som möjligt.
Leni Reifenstralh fick sedan möjlighet att göra en hyllning till Olympiska spelen som Berlin var värd vid 1936. Även denna gång var hon nyskapande och förträflig i sitt hantverk. Hon hade nergrävda kameror brevid längdhoppbanan, räls där kameran som kunde följa upploppet på löpgrenarna och specialbyggda kameror där man kunde följa simhopparen ner under vattnet.
Moraliskt och politiskt har eftervärlden dömt henne hårt men sitt artistiska mästerskap har sällan ifrågasatts.

Pasted Graphic 3
Sudba cheloveka / Ett människoöde: Sergei Bondarchuk -59 / Njutafilms

Lenin och Stalin

Innan Revolutionen i 1917 var det Tsaren som styrde och ställde i Ryssland. Det var då främst Franskt kapital som investerades i Rysslands filmproduktion. Vid första världskrigets start var filmproduktionen omfattande men hindrades av Tsarens stränga censurregler där man inte fick skildra arbetarklassens hårda vilkor, inga samhällsomstörtningar (inte ens i historiska motiv som franska revolutionen), kyrkan och religion, tsarfamiljen och alla former av erotik var förjudet.
När sedan Lenin 1918 utropade prolitärets diktur och gjorde Moskva till Rysslands nya huvudstad startades en underavdelning i det kommunistpartiet som skulle ta hand om alla frågor som handlade om film. Det var Lenins hustru som inom kommisariet för undervisningsfrågor som startade det. Strax efter förstatligade Lenin all filmproduktion och förtydligade filmens betydelse med orden ”Kom ihåg, att av alla konstarter är filmen den för oss betydelsefullaste” Filmen som propaganda har allt sedan dess i Sovjet tagit avstamp i nyhetsfilmen. Det bestämdes också att i varje filmprogram som visades på bio, måste det visas en dokumentär som ur marxistisk synvikel beskrev hur världen såg ut utanför Sovjet.
En av de tidiga och kända dokumetärfilmarna var Dziga Vertov. Han fick det ansvarsfulla uppdraget att redigera Sovjets första dokumentärfilmer. Det gällde att förklara för den icke läskunniga befolkningen samt för soldaten vid fronten vad kommunism var. Vertov var en filmteoretiker som var en svuren fiende till spelfilmen som han ansåg vara lögnaktig. Hans egna dokumetärer är däremot otroliga välgjorda styrningar av verkligheten för få rätt emotionell, politisk och dramatiskt uttryck. Hans mest berömda film är ”Mannen med filmkameran”-28. Filmen handlar om en dokumentärfilmarens jakt på bilder. Han gräver ner sig under ett järnvägsspår eller klättrar upp på en fabriksskorsten. Vertov visar på detta sättet vardagliga livet i städer som Moskva, Kiew och Odessa. Vertov använder en mängd filmiska hjälpmedel att förstärka berättandet. Som flerdubbla exponeringar, frysta bilder och montageeffekter.
Som i ett led av att bygga upp det nya samhället och vikten av vad filmmediet kunde bidra med i propganda öppnade Lenin världens första filmskolor.
Den första filmsuccén i Sovjet var dock inte en Rysk film utan en insmugglad kopia (ev från Stockolm) av Griffiths ”Intolerens”. Lenin blev så betagen av den att han beordade att alla som arbetade med film skulle se den och att den skulle visas över hela landet. Det sägs också att han erbjöd Griffith chefsjobbet över all film i Sovjet men Griffith tackade vänligt nej.
Den största Sovjetiske regissören vi den här tidpunkten var Sergej Eisenstein. Hans stumfilmer och teorier kring montage och ljudmontage skulle påverka all spelfilm. Hans första film ”strejken” var den ditills mest revoltionära filmen som gjorts i Sovjet. Denna film föll det kommunstiska partiet i smaken och han fick också uppgiften att regissera en film om revoltionsförsöket 1905. Detta blev mästerverket ”Pansarkryssaren Potemkin”-25. Filmen är värd ett eget kapitel då dess montage och trappscen i Odessa är historiska. Trappscenen med massakern på oskyldiga är häftig än idag med sina rytmiska klipp, sina skuggor och där musik och bilder perfekt harmoniserar med varandra. Filmen blev en succé över världen men förbjöds i Sverige under rubriken ”upphetsande” och att den rent av kunde verka ”brottssuggererande”, farlig för rikets säkerhet.

Parallellt med Eisenstein var Vsevolod Pudovkin en framstående rysk regissör. Tävlan mellan de båda uppmuntrades av regimen då de gav de båda herrarna samma uppdrag. En film tioårsjubileet av oktoberrevoltionen skulle de under tidspress gör samtidigt. De bråkade om inspelningsplatserna eftersom båda filmerna spelades in i Leningrad. Pudovkin lyckades av misstag spränga bort en del av taket på vinterpalatset, vilket ursäktades då Eisenstein någon kväll senare lyckades förstöra ett par hundra glasrutor på några intill liggande hus. Pudovkin blev klar med sin ”S:t Petersburgs sista dagar” först och Eisensteins ”Dagar som skakade världen” var klar först ett halvår senare. Båda filmerna fick dålig kritik då de ansågs för svåra och inte vanligt folk skulle förstå dem.

Efter Lenins död startade en maktkamp mellan Stalin och Leo Trotskij och då Stalin vunnit och förvisat Trotskij till Sibirien stramades filmproduktionen upp betänkligt. Stalin som var filmintresserad styrde och ställde i både manus och filminspelningar. Stalin hävdade att Eisenstein inte kunde marxismen tillräckligt bra och krävde omklippningar i filmer för att budskapet skulle bli tydligare.
1941 gick Hitlers soldater in över Sovjets gränser på tre ställen och omedelbart trädde Sovjets journal- och dokumentärfilmare in i funktion. Det gjordes flera längre reportage om frontlinjens bestyr, de flesta klippta av Vertov. Efter en tid gjordes små novelldokumetärer som filmhistoriker kallat ”albumfilmer” som visades på Sovjets biografer.
Mot slutat av kriget gjordes även flera spelfilmer som med socialistiska realismens positiva hjältar ersattes av historiska hjältar. Men även hur ”vanliga” hjältar och hjältinnor utan uniform steg fram i filmerna. Filmer som Mark Donskojs ”Järntecknet”-44 och Michail Romms ”Slavinna Nr217”-44.
I ett uppslagsverk beskrivs socialistisk realism på följande sätt: ”Påbjuden realistisk konst och litteraturriktning i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater. Kännetecknades av en heroiserande skildringar av det arbetande folket.”

Kommunistiska partiet gav Eisenstein uppdraget att skapa en film om Rysslands första Tsar, Ivan IV. Tsaren skulle enligt uppdragsgivaren skildras som en föregångare till Stalin. Eisenstein däremot tänkte inte göra en film med ett förtäckt hyllning till tyrannen. Filmen gjordes i två delar. Tsaren framställdes i första filmen som den hjälte Stalin ville han skulle vara men i den andra delen framställdes Tsaren som demonisk, grubblande och tungsint. Den ansågs vara ett angrepp på Stalin och förbjöds helt. Visade första gången 1958 fem år efter Stalins död.


Pasted Graphic 5
Idi i smotri / Gå och se: Elem Klimov -85 /Njutafilms
Pasted Graphic
Ivanovo detstvo / Ivans Barndom: Andrei Tarkovsky - 52 / Njutafilms


Perestrojka

I flera decennier efter andra världskrigets slut handlade Sovjetisk film enbart om hur det ryska folket segrade över nazismen. Allt i socialistiska realismens enda tillåtna uttrycksätt.
Efter Stalins död var det töväder i några år och många bra Sovjetiska filmer spelades in. Flera av de filmer som gjordes under denna tid hade dock inte någon premiär utan låstes in och släpptes först efter 86 då perestrojkan visade att en ny tid var på gång för hela Sovjetunionen.
Tarkovskijs "Ivans Barndom" som visade en helt annan sida av kriget som helt skilde sig från allt annat som tidigare visats. Den var starkt pacifistisk och blev inte så populär i Moskva vid premiären, men rönte stor uppmärksamhet utomlands.


Filmare gör militärtjänst

I och med det Japans anfall av Perl Harbor den 7 december 1941 så var USA på krigsstigen. Efter Hitler och Mussolinis krigsförklaring några dagar senare så var hela krigsmaskinen igång. Regissören Frank Capra, en av världens bästa, slutade med spelfilm och producerade ett antal dokumentärfilmer. Som inspiration tittade han på ”Viljans triumf” av Leni Reifenstalh och andra nazisktiska propagandafilmer. Snart var även John Huston engagerad i regiarbetet. Även Disney hade ställt delar av sin tecknarstab till förfogande för att rita kartor för att få dokumetärerna så lättförståliga som möjligt. Capras dokumentärer hyllade den enkla tappra soldaten samtidigt som dom var fyllda av bittert hat för kriget och dödandet. En del av filmerna ställde sig militärledningen kritisk till. Exempelvis var Hustons ”Let there be light” så nära sanningen om soldater som drabbats av psykoser av vad de upplevt i kriget att filmen förbjöds. Snart skulle även John Ford, den gamla westernräven, samlas kring Capra. Ford gjorde halvdokumentära filmer som ”De skulle offras”-45.
Hollywood producerade snart lönsamma propagandafilmer i kostym som thrillers och äventyrsfilmer.
Det var ändå komikerna som retade gallfeber på Hitler och dess förbundvanter. Chaplin släppte sin ”Diktatorn” redan 1940 och det var ingalunda någon trevlig och snäll bild av den nazistiske ledaren i Europa. Manuset skrevs faktist redan -37 vilket är märkligt då Hitler inte börjat härskartåg genom Europa. Chaplins figur hade ju faktist en likadan mustasch som Hitler. Filmen är otroligt satirisk och elak mot Hitler. Den handlar om två figurer, den judiske barberararen samt den judehatande statschefen Hinkel i landet Tomaia.
Även den satiriske dramakomikens mästare Ernst Lubitsch hade i ”Att vara eller inte vara”-42 hade lekt med tyskarnas idolisering av sin ledare. När filmens huvudroll har klätt ut sig till Hitler och flyr i flygplan till London så beordrar han SS-män att lämna planet på tusen meters höjd. Vilket de naturligtvis gör utan att tveka.
Av alla de filmer som gjordes under denna krigstid och som håller som film oavsett historisk tid är nog Michael Curtiz fantastiska ”Casablanca”-43. Den går att läsa mer om i kapitlet kring dramafilm.
Andra filmer som är värda att nämna är:
”De anföll i gryningen” av Lloyd Bacon
” Sahara” av Zoltan Korda

Pasted Graphic 2
Path of glory / Ärans väg: Stanley Kubrick - 57 / studio s entertainment


I atombombens skugga

I och med Atombomben i Hiroshima började kapprustningen mellan USA och Sovjet. I amerikanska kongressen beslutades det att starta en kommitté för att hindra och bekämpa kommunism. Den blev döpt till ”House Committee on Un-Amerikan Activities” (HUAC). Med den fanatiske senatorn Joseph McCarthy startades en skamlös jakt på allt och alla som i någon form kunde hysa kommunistiska sympatier. Dessutom filmer som i någon form visades detsamma förföljdes. Jakten skulle öppet pågå fram till 1959. Gary Cooper, Ronald Reagen (senare president), Robert Taylor, Walt Disney, Jack Warner och Jack B Mayer som var producenter var villiga till att namnge och utlämna kollegor som de ansåg var vänster sympatisörer. Regissörer som Sam Wood och Leo McCarey räknades allihopa som vänligt sinnade och ställde gärna upp. Det var främst manusförfattare som svartlistades och fick sluta arbeta i Hollywood men också regissörer, som Edward Dmytryk. Sedan pressades dessa att sin tur namge ett antal för att inte bli svartlistade och belagda med yrkesförbud.
Det gjordes en mängd filmer med kommunistskräck som tema. Berömdast av dem alla är nog ”Invasion of the body snatchers” av Don Siegel och den inte lika kända och betydligt sämre ”Braineaters” av Brono Ve Sota.. Trenden var oftast att faran var någon organism som kopierade människan och ersatte den verkliga med en kopia utan känslor eller egen vilja. Eller så förvred denna oidentifierad organism hjärnan på människorna så de blev detsamma. Många av dessa filmer var riktade till ungdomar.


Vietnamnkrigets öppna sår

Under Amerikas krig i Vietnamn hade USA en ganska öppen attityd till media. De fick ganska ohämmat rapportera om kriget i tidningar och television. Ett misstag som inget land gör om igen. De filmer om reportage som nådde hem till USA var allt annat än gloriferande och nådde sin kulmen vid ett berömt fotografi som visar hur en Vietkong blir avrättat genom ett skott i tinningen. Händelsen blev även filmad och scenen var naturligtvis otroligt otäck när blodet pumpade ut er den döde när han låg på marken. De som inte tidigare var kritiska till att sitt land skickade unga pojkar runt halva jordklotet för att offra sina liv blev det nu. Opinionen var kraftig mot USA i andra länder sedan tidigare och allra helst vårt eget. Man kan nästan hävda att det där fotografiet fick kriget att rinna mellan fingrarna på USA. Det är omöjligt att bedriva ett krig långt bort från sitt eget land utan att man har en hemmaopinon som är för krig.
Spelfilm om Vietnamn var ganska ovanlig eftersom USA förlorade kriget och det skulle dröja några år innan några filmer kom. Med några få undantag. John Wayne ogillade starkt den kritiska rapporteringen från kriget och beslutade sig för att själv producera, regissera och spela huvudrollen i ”De gröna Baskrarna”-68. Filmen var starkt propagandistisk och pedagogiskt förklarade varför USA var tvungna att hjälpa till i kriget. I filmen finns dessutom en kritisk journalist med som naturligtvis under filmens gång omvänds till bättre tankar. Det sägs att filmen var en direkt anledning till att Oliver Stone gjorde den utsökta ”Plutonen” -86. Stones som själv var två perioder i Vietnamn som soldat, tyckte att John Waynes film var förljugen och direkt osann. Han ville visa hur han upplevde kriget som soldat.
Sju år innan kom Francis Ford Coppolas ”Apolaypse Now”-79, men det skulle dröja till ”Plutonen”-86 innan det var möjligt att skildra Vietnamnkriget på film. Det skulle komma en hel drös med filmer kort efter. ”Full Metal Jacket”-87 av Stanley Kubrick, ”Hamburger Hill”-87 av John Irving, ”Good Morning, Vietnamn”-88 av Barry Livingstone mfl.


Hur är det nu?

Idag aktar sig Amerika och andra länder att obehindrat släppa in massmedia i konflikter. Det är en paradox att vi har ett informationssamhälle och att de konflikter som uppstår i världen aldrig varit mer belysta från massmedia, men att också massmedia aldrig kanske varit mer styrd av det som lämnas ut av de olika regeringarna och de olika sidorna av konflikterna. Alla har lärt sig makten som massmedia har.

Vi kan nu väldigt tydligt samband mellan ”förberedelsefilmer” och reala konflikter. Då vi får ett stycke patriotisk propaganda nedstoppad i halsen på oss. Dessa filmer är ju inte i första hand inspelade och visade för export utan för den viktiga hemma opinionen som så snöpligt svek i Vietnamnkriget.