En resa på Inlandsbanan från Östersund till Gällivare sensommaren 2007
Tidigt på morgonen står rälsbussen inne på Östersunds station. Jag har tidigare åkt mellan Mora och Östersund. Nu hade jag sällskap av Qiuyu. På perrongen blir man hälsad välkommen av reseledaren tillika konduktören. Vi hade åkt tåg från Göteborg dagen innan, och "gjort stan" på kvällen, intagit en sedvanlig middag på kinarestaurang. Åka ända upp till Östersund för att gå på kinarestaurang, kanske du undrar? Det är sånt som händer.
En vy från förarposition. Egentligen kunde berättelsen vara slut här, för denna bild visar ganska tydligt vad vi upplevde under två dagar. Det är dock en intressant färd med många stop efter vägen. Man får se alla större samhällen i inre Norrland, eller åtminstone stationerna.
Sjöar och vattendrag passerar och ännu mera skog
Rätt som det är stannar tåget vid en liten station. Runt omkring stationen ser man mera skog. Något samhälle ser man sällan. Stationen ligger tydligen långt ute i skogen. Här har vi kommit till Dorotea.
Färden fortsätter mot norr. Längst bak i motorvagnen lyser solen och man lämnar meter efter meter av gammal räls....
Några gånger stannar tåget vid en renövergång. Renarna har "förkörsrätt", och det är inte mer än rätt. Renarna verkar inte ha brottom över spåret heller.
Sedan var det en bensträckarpaus och lunch. Reseledaren tar upp beställningar under resans gång.
Vi hade i alla fall tur med vädret.
Strax bakom stationshuset kunde man sedan kvittera ut sitt lunchpaket i en liten kiosk. Förmodligen någon norrländsk specialitet, men all denna plast!
Så bultar då hjärtat lite extra, när man som tågentusiast får syn på ett gammalt ånglok. Det var dock ingen ångfart inplanerad på denna resa (se istället historien om DDR83 på annan plats här).
Vi kom till Sorsele, och där såg det mörkt ut. Men där fanns ett litet museum. Alltid något.
Strax därefter kom vi till Arvidsjaur, denna metropol i Norrlands inland. Istället för att ta hela sträckan Östersund - Gällivare i ett svep, tog vi en tågpaus och övernattade här.
Arvidsjaur Hauptbahnhof
När man kommer från bortre Asien till de fria viddernas land, så blir man förvånad. Qiuyu sa, "Ta en bild!" Flera kilometer rak väg genom bebyggelse, utan en enda människa! Hur är det möjligt? Därborta skulle man få med minst 300 människor på samma bild.
På stationen står det att vi är 107 mil från Stockholm. Om man skulle trampa sista biten, hyra en dressin? Det kan inte vara mer än 25 mil kvar. Men vi hade ju betalt för bekväma sittplatser i rälsbussen....
Så blev det glasspaus i Moskosel, och rälsen försvinner i skogen vidare norrut.
Pite älv
Här fick vi kliva av tåget och gå över bron för egen maskin, motorvagnen följde sakta efter.
I Kitajaur står personalen redan och väntar på alla hungriga och köpsugna resenärer.
Från Kitajaur går färden vidare mot norr, de ändlösa skogarnas land. Vi har t.o.m. klarsignal, inga tåg så långt ögat når!
Den ena granen efter den andra. Fram på dan kan det bli en smula enahanda, men mycket vackert.
Plötsligt stannar tåget vid en liten perrong mitt ute i geografin. Det visar sig att vi har hamnat på polcirkeln, och ett mysterium som jag ofta funderat över får sin förklaring. I kartboken ser man tydligt en streckad linje tvärs över norra skandinavien. Polcirkeln. Nu ser jag att det verkligen är en streckad vit linje på riktigt!
Sent på eftermiddagen blev det middagsservering vid en vacker sjö. Namnet på platsen har avlägsnat sig från mitt minne. Jag provade på ytterligare en norrlandsspecialité, halstrad röding. Den var möjligen närproducerad, dvs. fångad i någon älv eller sjö i närheten. Eller så var den direktimporterad från Japan.
Relativt sen ankomst till Gällivare, där vi kunde pusta ut på hotellet.
Två dagar med den lilla rälsbussen, var en fin upplevelse. Man kunde ha stannat till på fler ställen.
När man väl har kommit så här långt norrut, så kan man lika gärna också göra en båttur med Hurtigrutten, men det är en annan historia.
