Med cykel på Island sommaren 1979

När färjan Smyril anländer till Islands östkust, till den lilla staden Seyðisfjörður börjar jag fundera på om det inte skulle vara lika bra att stanna kvar på båten och följa med tillbaka. Ogästvänligt var bara förnamnet. Men hur det var, så klev jag av färjan med cykeln. Smöret tog tullen, man fick inte föra med sig mejerivaror in i landet pga. infektionsrisken. Jag provianterade i en liten speceriaffär och började trampa iväg uppför berget.

Senare på lördagkvällen stannade jag intill en vild fors, inte så långt från vägen. Jag slog upp tältet och ordnade lite kvällsmat. Frampå småtimmarna lättade de tunga molnen och det blev stjärnklart. Man såg de höga bergen som måste besegras nästa morgon. Läs om den spännande fortsättningen i epistel Söndagen i boken.

Ur dagboken:

Geysir är egentligen namnet på en stor varm källa som brukade spruta upp kokande vatten högt upp i luften. Den har somnat in sedan många år men området sjuder och pyser. Det finns en annan som sprutar ungefär var tionde minut och kastar upp fräsande vattenånga gott och väl 20 meter. Det luktade starkt av svavel och marken var alldeles varm.

Efter en enkel rakning frampå morgonkvisten, cyklade jag iväg med gott humör. Håkan Tollet uttrycker det så här i sin bok, Med Hannibal mot gröna hav, 1955:

"Ju knaggligare vägen är, desto mer upplever man"

Hit kom jag cyklande sent på kvällen. Bra att komma på natten, då är inga turistbussar här. Strax intill Geysir finns en annan attraktion, vattenfallet Gullfoss. Strax intill, med isländska mått mätt, det var ca. två timmars cyklande för att komma dit. Islands största vattenfall klockan två på natten. Det var stort! En öde parkeringsplats, några uppslagna tält, och jag, som passade på att koka mig lite kaffe.

Detta är alltså Riksväg 1 år 1979! Knaggligare kan det knappast bli. Det tog en avsevärd tid att komma till andra änden av denna raksträcka, det säger jag bara!

Denna sida senast uppdaterad 2020-11-08 ungefär kl. 17:08