Några funderingar kring att resa till Prag 1982

Kl. 09.25 går tåget från München mot Görlitz (DDR). Vi åkte med detta tåg men bara till Markt Redwitz i norra Bayern. Här byter man tåg. Från väster kommer D251 Frankfurt – Prag, med franska vagnar från Paris. Så vid en liten gränsstation som heter Cheb blir tåget stående 45 minuter. Perrongen är tom. Vanligt folk som skall med tåget, släpps inte ut förrän tåget är kontrollerat och alla utlänningar undersökta. Så kommer det ut en massa uniformsklädda människor på perrongen, tull- pass- och växlingspersonal. Dom första kommer på redan vid gränsen och gör den första passkontrollen på vägen in till Cheb, liten stad som ligger vid gränsen. På perrongen, fortfarande öde, placeras två soldater i var ända av tåget, en på var sida, så att ingen skall kliva av eller på. Först skall man ha ett giltigt visum som beställes på ambassaden i Köln, 40 DM = en stor helsides stämpel i passet + 3-delat formulär med 2 bilder.

Texten här hämtad från brevet jag skrev hem till föräldrarna i september 1982, första kontakten med Tjeckoslovakien.

Först kommer en liten tjock, välmående passkontrollör med en stor låda på magen. Han tar passet, läser noga på varje sida, tittar på bilden att det stämmer och läser visat. Han river av en del och behåller den som inresekvitto, stämplar i passet, lådan på magen fungerar som ambulerande skrivbord. Efter en stund kommer ytterligare en funktionär som vill se passet, tittar noga på bilden, visat och vandrar vidare. Så kommer ännu en uniformsperson, denna gång var det en ung, snygg tjej. Detta var tulltjänstekvinnan, gravallvarlig (och man får en obehaglig känsla av att om man säger något lättsamt, kallar hon direkt på en soldat och så får man förklara det hela inför nån högre instans). Tullaren bläddrar också igenom passet, frågar om man har kamera, skriver upp märket i visat. Dom vill nämligen att man har med sig samma kamera när man reser ut . . . .

Hon frågar vidare om man har tjeckiska pengar, tidningar, gåvor osv. Hon tittar inte igenom väskan, ber att få se visat, ser att där står 3 dagar och växlar så in 90 DM. Man måste växla 30 DM per dag, man kan stanna längre, visat gäller i tre månader, men 30 DM per dag måste man växla, antingen vid gränsen eller på hotellet. Banker finns praktiskt taget inte. Fyra dagar i Tjeckoslovakien och jag såg bara en bank i Prag. Så enkelt var det egentligen vid gränsen, om man undantar de soldater som vid den första anhalten precis på gränsen, noga tittade in under vagnarna, mellan hjulen och mellan vagnarna, och de stora taggtrådsstängslen vid järnvägen och ”gränsen”, de höga vakttornen utmed banvallen. Så var man då på väg mot Prag. Jag äter färska dadlar och lyssnar på Mozarts Pragsymfoni!

Jag kan tillägga att det var rätt svårt att göra av med 30DM i Prag 1982, det fanns helt enkelt inte mycket att köpa. Man kunde ju försöka äta och dricka upp pengarna, men då hade man fått käka rätt mycket med de låga priserna!

Kl. 09.25 från München, ankomst Prag kl. 18.30! Den långa tiden beror främst på att tåget går så ofantligt långsamt där borta. Rälsen är urdålig, hänger knappt ihop. På sina ställen sjunker rälsen 5 cm ner utav tyngden från lok och vagnar. Mellan skarvarna är det ofta 3 – 4 cm, vilket gör att det skakar, både i höjd och sidled! Det säger inte ”dunki-dunk” som det gör i Sverige. Utan fastmer ”kabonk”.

Denna sida uppdaterad senast 2021-03-14 ungefär kl. 12:05