agan om en trädgård

Det var en gång, så börjar alla riktiga sagor, en trädgård, som såg dagens ljus i början av 50-talet. Det var massor av lera, och ännu mera lera. Ovanpå lades ett tunt lager jord och så fick det vara bra. Några äppleträd, en gräsmatta och en liten altan. Det var ungefär allt. Gräsmattan klipptes då och då och (o)gräset frodades, och åren gick.

En vacker dag fick Klas för sig att göra i ordning trädgården, som behövde ett lyft. Detta hände ungefär vid tvåtusentalets början och då såg det plötsligt ut så här.

Flera gamla äppleträd rensades bort och en liten sittplats arrangerades. Tanken var att det skulle kunna bli en fin berså där borta i hörnet, med eftermiddagssol å så. När grävandet började upptäcktes en hel del, för att inte säga jättemycket kvickrot. Grävandet intensifierades och med stor möda och effektivt grävande, kunde 99,9% av detta ogräs avlägsnas. Då var emellertid hela tomten uppgrävd, så då kunde man ju lika väl planera om alltihop.

En stengång anlades bort mot den tilltänkta bersån. Plattorna fanns redan på den gamla altanen, alltså en ren s.k. omdisposition. Den tänkta trädgårdsjärnvägen får sin sträckning utefter garaget på ett naturligt sätt.

Astrar hade funnits tidigare i denna trädgård. Men nu inköptes höstastrar. Vackra blommor, men det har senare framkommit att dessa blommor är ett gissel, de fröar och sprider sig värre än maskrosor.

Men nu börjar det arta sig så smått, inte sant.

Fler vackra blommor införskaffades, som ovan, den heter möjligtvis Gentiana och blommar på hösten. Den är inte helt härdig på Järnbrotts breddgrader men växte fint några år och tynade sedan sakta bort tyvärr.

En tunnel projekterades. Här är det inte frågan om att spränga sig genom berg för att dra järnväg. Här lägger man järnvägen först, och sedan bygger man upp landskapet därefter.

Och när det snöar blir det extra jobbigt!

Här följer nu några av blommorna genom åren

Denna vackra blomma som förmodligen heter akleja, har en förmåga att sprida sig kopiöst. Detta märker man efter hand, och när man skall börja gallra, så märker man också att den har rötter som inte är att leka med. Ett ogräs helt enkelt, men ett mycket vackert sådant.

Och när rabarberna blommar, då gäller det att se upp.

Å så en vacker dag börjar det.

År 2017 - 2018 började det växa på allvar. Och inte bara ogräs, utan alla växter fick för sig att breda ut sig åt alla håll. Så kom rävsvansarna krypandes. Vi kallade dem så när vi var små. Jag tror det riktiga namnet är åkerfräken, men det har egentligen ingen betydelse för denna växt uppför sig inte som andra. Det spelar ingen roll vad man kallar den.

Om man har tur, så kan det dock se ut så här, en ljummen sommarkväll. Men då skall man förstås ha tur!

Denna sida uppdaterad senast 2023-07-10 ungefär kl. 15:17