emmavid
där fanns storskogen. Åtminstone var den otroligt stor när vi var små, nästan oändlig. Här lekte vi indianer och kobojsare. Här fanns hur mycket som helst att upptäcka, grodyngel och blodiglar fanns det gott om, liksom hallon och blåbär. Bilderna nedan är tagna betydligt senare, av samme upptäckare.
Detta är alltså "stenarna där barn jag lekt", som Heidenstam uttryckte det i Ensamhetens tankar 4 (hämtat från den utomordentliga boken Bevingade ord av Pelle Holm). Jag vill minnas att svenskläraren på gymnasiet, tog upp denna något skruvade sats, det är någon gramatisk finess, som jag nu helt och hållet lämnat bakom mig.
När man nu går genom skogen, är det inte samma sak, fullt av plastpåsar, pappmuggar (man måste ju ha en kaffe-to-go när man är ute! och eftersom det saknas papperskorgar i skogen, så släpper man den rätt ner, när man är färdig).
Markvågsgatan en kall men vacker vinterdag. Det är alltså snö vi ser på bilden (för dom som inte sett snö förut, det blir alltmer ont om den varan). Längst upp vid slutet av gatan, finns den härliga skidbacken där jag övade mina färdigheter i utförsåkning.
Våglängdsgatan i vinterskymning. Man skymtar det gamla affärshuset som ännu står kvar och lägg märke till de båda radiomasterna, som jag brottades med. Läs mer i boken om mina problem med radiomaster. Dessa revs 1989 resp. 1992. Det var så dags då!
För mer information om det riktigt gamla Järnbrott, hänvisas till Västra Frölunda Hembygdsförening www.vfh.se
April 1975, det var då det snöade.
Den fyrkantiga gräsmattan närmast lyktstolpen var en nedsänkning på ca 15 centimeter i den annars jämna gräsmattan. Här spolades det på vintern och vi hade en finfin skridskobana. Det var alltid fullt med ungar i alla åldrar. Epistel Skridskor i boken, sid. 56 och en tyvärr lite suddig bild på sid. 43. Nu finns här ett dagis / lekskola / förskola (stryk det som ej önskas).
På denna plats stod i början en stor barackliknande byggnad, som enligt min far var där man kunde hämta ut material för husbygget, låna verktyg och få hjälp med det mesta. På sid. 22 i boken kan man skönja denna byggnad där sedan skridskobanan låg i många år. Jag har inget minne av den byggnaden.
Lite bortanför skridskobanan ligger den stora ängen där det spelades fotboll.
Man kan skönja grannens hus genom rimfrosten ungefär 1980.
Inte så långt från Järnbrott, ett stycke söderut, kunde man förr se en mjölkpall med några mjölkfat på. När vi flyttade till Järnbrott 1952, så upphörde stan vid Linnéplatsen. Järnbrott var rena landet.
