sandlådan på 50-talet
kunde man leka med pottekulor, eller bygga slott med händerna. Men när man skulle bygga vägar, behövde man grävmaskiner. Det hade jag sett. Det grävdes överallt på den tiden. Det var spännande tider. Vi hade ju lekplatsen med en liten sandlåda. Men på den tiden fanns det riktig vildmark alldeles runt hörnet. Stora ängar med stora vattenfyllda hål med sand. Det var ju mycket roligare att leka där än i den lilla sandlådan på lekplatsen. Och framför allt mycket farligare! Men vem tänkte på det då.
Dessa båda maskiner har gjort mycket nytta genom åren, väl använda och slitna. Den rödgula Åkerman syntes ofta här omkring, så man kunde sturera hur det fungerade på riktigt. Båda maskinerna har små handtag och rattar, så att mindre människor med små fingrar kan jobba precis som dom stora. Så fick man ha en stor lastbil av märke Dinky-Toys stående bredvid för att lasta. Så körde man iväg med lastbilen, under ivrigt puttrande med munnen. Det låter om tunga lastbilar!
Jag hade en stor röd metallbit, formad som ett U. Det visade sig vara en väldigt stark magnet. Var den kom ifrån är oklart, men man hittade allt möjligt därute på den tiden. När man vispade runt den där magneten i sandlådan, blev den full av ett svart pulver, som väl var järnfilsspån. Men det visste man inte då. Magnetism var ännu ett okänt fenomen. Det går ju alltid att använda järnfilsspån, så då samlade man det i en påse.
Jag hade då en järnvägsvagn hemma, som kunde lasta och lossa "grus", dvs. där kom järnfilsspån till användning. Man lär så länge man leker, eller hur är det ordspråket går?
