inter och skidåkning

Min karriär som skidåkare började egentligen med en kälke. Tänk bara, riktigt trä att sitta på, ratt, handbroms och utfällbara fotstöd. I bakgrunden ser vi storskogen, ja den var stor då. Bakom den stolte kälkägaren slingrar den lilla grusvägen, som nu heter Gnistgatan, upp genom skogen. Ungefär hundra meter längre upp började backen, sedan kom man susande ner här och rakt ner på Markvågsgatan.

Tiden är 1963 och som vanligt är det gott om snö på vintern. Andra bilden tagen på ungefär samma plats men i riktning ostsydost. På skidor kunde man komma farande uppifrån och runda den där björken med en snygg sladd. Ett par meter längre fram är ett stup på 4 meter. Farligt? Det ordet fanns inte på den tiden.

Vintern 1962 i Vrådal, Norge

Mamma och jag var i Vrådal, kommer inte ihåg omständigheterna med denna resan. Det blev lite skidåkning och skridskoåk. Skridskor är annars inte min grej, detta var nog andra eller tredje och sista gången jag stått på ett par skridskor, se boken, epistel Skridskor.

Några vintriga bilder från 70-talets Göteborg

De gamla fina landshövdingehusen i Olskroken, som sedan revs för att ge plats åt glas och betong!

En blick åt väster vid Gullbergskajen en vinterdag 1979. Lägg märke till alla kranar som förskönade bilden av Göteborg som hamnstad. Barken Viking hade en mer framträdande plats på den tiden. Bananskjulet, frihamnen och Götaverken. I fjärran skymtar också Masthuggskyrkan och den stora bockkranen vid Eriksbergs varv. Tre stora skeppsvarv mitt inne i Göteborgs centrum. Det var tider det!

Allén en vinternatt 1979. Tänk, man kunde promenera omkring i stan en fredag natt, utan att känna någon oro, bara tyst, kallt, mörkt och skönt. En och annan sömnig nattvandrare kunde man ju möta, men det var aldrig frågan om att bli rånad på sin mobiltelefon, framför allt för att det inte fanns några mobiltelefoner.

På 80-talet återknöt jag bekantskapen med skidorna.

Här Crans Montana. Nu hade jag kommit in bland de stora grabbarna. Här åkte ju Stenmark i början av 80-talet. Djupt där nere i dalen ligger Crans. Floden Rhône flyter här västerut på sin väg till Medelhavet. Man övernattar inte på de här dyra skidorterna, jag bodde på ett litet hotell i en stad några timmar längre bort med tåget.

I Schweiz går tågen som bekant ett i ett, dvs. kl. 12.59. Det går många tåg, och dom går ofta. Aldrig något problem att inte komma fram när man behöver.

För att komma upp till själva skidområdet från staden, får man äntra en sån här mekapärr, en spännande resa. Ett annat ställe som också kör denna typ av farkost är Mürren. Faktum är att jag fann denna åktur så intressant, så när jag fick se en N modell från Brawa, så var jag tvungen att skaffa den. Den är fortfarande inte i bruk, mest pga. platsbristen som alltid har hängt över mig. Men nu jä-l-r....

Här i Filisur, på väg till Engadin. Detta är på sträckan där Glaciere Express kör, inte så långt från Landwasserviadukten. Alldeles vid stationen finns ett litet fint hotell som ofta frekventeras av järnvägsentusiaster. Även jag har övernattat där.

Engadin är vackert både på vintern och på sommaren. Detta är kanton Graubünden, där det fortfarande talas rätoromanska. Schwizerdütch, alltså den tyska som talas i östra Schweiz är ganska omöjlig att förstå, men det här rätoromanska är vida bortom min horisont.

Här på väg upp mot Berninapasset. Om man har tur kan man komma med ett Gp, dvs. ett godståg med personbefordran. Berninasträckan är en av de få, eller den enda järnvägen som går upp över tvåtusen meter utan kugghjulsdrift, och är öppen året runt. Vintertid ligger här meterhög snö, i alla fall på 80-talet när jag åkte här.

Linbanan upp till Diavolezza, 2973 m.ö.h. Om man betänker att järnvägen där nere i dalen redan är uppe på knappt 2000 meter, så är dessa backar inte så extrema, men dock någon kilometer uppifrån och ner till järnvägsstationen. Rejält brant!

Från stationen Bernina Diavolezza ser man den andra toppen, Lagalb med linbana upp, bara 2957 m.ö.h. . Där var det rejäla backar ner, lite bättre än våran backe i Järnbrott på ca. 80 meter.

Härifrån toppen Lagalb, ser man den lilla järnvägen och ett tåg på väg till St.Moritz. I mitten av bilden syns linbanan som går upp till Diavolezza åt vänster i bilden.

Denna sida uppdaterad senast 2021-01-29 ungefär kl. 16:18