Hemmavid

där fanns storskogen. Åtminstone var den otroligt stor när vi var små, nästan oändlig. Här lekte vi indianer och kobojsare. Här fanns hur mycket som helst att upptäcka, grodyngel och blodiglar fanns det gott om, liksom hallon och blåbär. Bilderna nedan är tagna betydligt senare, av samme upptäckare.

Detta är alltså "stenarna där barn jag lekt", som Heidenstam uttryckte det i Ensamhetens tankar 4 (hämtat från den utomordentliga boken Bevingade ord av Pelle Holm). Jag vill minnas att svenskläraren på gymnasiet, tog upp denna något skruvade sats, det är någon gramatisk finess, som jag nu helt och hållet lämnat bakom mig.

När man nu går genom skogen, är det inte samma sak, fullt av plastpåsar, pappmuggar (man måste ju ha en kaffe-to-go när man är ute! och eftersom det saknas papperskorgar i skogen, så släpper man den rätt ner, när man är färdig).

Markvågsgatan en kall men vacker vinterdag. Det är alltså snö vi ser på bilden (för dom som inte sett snö förut, det blir alltmer ont om den varan). Längst upp vid slutet av gatan, finns den härliga skidbacken där jag övade mina färdigheter i utförsåkning.

Våglängdsgatan i vinterskymning. Man skymtar det gamla affärshuset som ännu står kvar och lägg märke till de båda radiomasterna, som jag brottades med. Läs mer i boken om mina problem med radiomaster. Dessa revs 1989 resp. 1992. Det var så dags då!

Denna sida uppdaterades senast 2020-07-19 ungefär kl. 17:38