Såja, Phidion är ett band som har i princip hela paketet, aggressiviteten, energin och utstrålningen är hela tiden närvarande. Låtkatalogen räcker gott och väl till för ett timslångt set och publiken skänks en fin dynamik rakt igenom spelningen. Med toppar som Warzone och den allsångsvänliga, nåja, Anthropophagus hittar bandet hem ordentligt.
Oliver Palmquist som med sin respektingivande persona och relativt artikulerade growl gör ett fantastiskt jobb bakom micken, så länge musiken ljuder. I de improviserade mellansnacken går han ofta bort sig, blir stimmig och han är inte helt sällan nära att ta livet av det fina tempo bandet bygger upp. Det är lite synd, för så fort han blir buren av resterande orkester så är han en av de bästa frontmännen på Stockholms undergroundscen.
På det hela taget ger i alla fall Phidion en grym underhållning, det är bekvämt, starkt och säkert. Det slirar sällan och man lyckas hålla ett tempo genom spelningen som är uppbyggande trots långrandiga mellanprat.
Efter vad som känns som ett evighetslångt intro börjar Phidion sin spelning på Nalen som andra band ut. Av presentationen att döma känns det som att vi ska få se någon form av fantastiskt spektakel – men istället är det såklart kvalitativ rakt-på death/thrash metal vi bjuds på. Sångaren Oliver Palmquist är energisk och gestikulerar vilt på den lilla scenen – i jämförelse med kortare bandmedlemmar ser han jättelik ut. Musiken är brutal, med snygga tempoväxlingar och grymma riff. Trots lite trummisproblem med saker som inte riktigt sitter fast som de ska är ljudet ändå bra.
Vi får uppleva precis det som jag tycker är det bästa och charmigaste med klubbspelningar: intimitet mellan band och publik. Mellansnacket är en konversation med publiken mer än något annat, det skriks låtönskningar och publiken får growla med i mikrofonerna. Mest allsång blir det i låten Antropophagus, mer känd som ”Karlsson på taket”, vilket är texten som vrålas istället för titeln. I denna låt (som egentligen handlar om Lucifer) får bandet förstärkning från före detta sångaren Martin Missy, ”Farfar”, och det låter fett – så länge man kan hålla sig för skratt.
Det märks att bandet har hållit på ett tag, med olika line-ups och medlemsbyten ända sedan 2003. Vissa partier är verkligen sjukt bra, som basintrot till Beneath The Waves som Johan Klevenskog hamrar fram på sin sexsträngade, vänsterhänta skönhet till bas. Det är lite synd att det inte är mer folk på klubben, men de som har kommit är entusiastiska så det räcker och det bildas till och med en tremanscirclepit runt en pelare mitt på golvet. När setlisten är slut vill publiken ha mer, och till slut får bandet en auktoritär tumme upp att köra en ”låtjävel” till – och det är bra.
Betyg: 6,5/10
