©
1999 The Independent Fact Group
Estoniaaffären måste få ett hedersamt slut
Publiceringsdatum: 1998-09-28 Sida: 10 Utgåva: SvD Brännpunkt
- av styrelseledamöter i
Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga, SEA
'' Hur är det möjligt att samtliga valda företrädare
för det svenska
folket går med på att stifta en lag som hindrar anhöriga
ta hand om sina
döda familjemedlemmar? Något som såväl
skrivna som oskrivna lagar
betraktat som moralisk skyldighet och en rätt alltsedan
civilisationernas uppkomst.''
Förlisningen av M/S Estonia den 28 september 1994 är
Europas största
civila katastrof i modern tid. Den har drabbat enskilda och samhället
på
ett ofattbart brutalt sätt. Anhöriga och överlevande
har, förutom den
direkta sorgen och saknaden, utsatts för övergrepp
av myndigheter och
politiker. Samhället har visat likgiltighet inför kränkningar
av
mänskliga fri- och rättigheter och låtit sig
manipuleras till tystnad
och samtycke.
Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga, SEA, har genom
konsekvent och
ihärdigt arbete påvisat de orimliga konsekvenser våra
folkvaldas
handlande har lett till. Genom den kommission ''Analysgruppen
för
granskning av Estoniaaffären'' med Peter Örn som ordförande
som
regeringen förra året tillsatte efter starka påtryckningar,
kommer vi
förhoppningsvis att få en ordentlig genomlysning av
hur katastrofen
borde ha hanterats, detta för att lindra effekterna för
de drabbade samt
dra slutsatser så att beslutsfattare och myndigheter framgent
skall
kunna fungera bättre i likartade situationer.
Vi litar på att Analysgruppen lämnar sådana
rekommendationer vars
realiserande kan ge katastrofen ett rimligt och värdigt
avslut. Alla
direkt drabbade kan därefter gå vidare med sina liv
så som alla som
drabbas av personliga, plötsliga förluster förväntas
göra. Kvar kommer
att finnas de erfarenheter och avslöjanden som Estoniakatastrofen
lämnar
efter sig, erfarenheter som måste leda till verkliga och
varaktiga
förändringar av de brister i samhällssystemet
som analysen påvisat.
Riksdagsmännen måste stödja
Vi vill erinra dem som nu valts till riksdagen att deras val
bör vara
att företräda och stödja dem som drabbats snarare
än att motarbeta,
vilket tyvärr varit fallet i tidigare skeden av Estoniaaffären.
När vi
väljer representanter till Riksdagen utgår vi från
att dessa skall
tillvarata våra intressen som medborgare i en rättsstat
där alla är lika
inför lagen och där grundläggande fri- och rättigheter
gäller.
Riksdagen är den yttersta lagstiftande församlingen
i Sverige. Regering
och myndigheter ser till att lagarna upprätthålls.
Domstolsväsendet
förväntas ge rätt tolkning och se till att det
inte uppstår konflikter i
förhållande till grundlagen som reglerar medborgarnas
grundläggande
mänskliga fri- och rättigheter. Domstolarnas olika
instanser borde vara
individens skydd mot övergrepp från politisk och ekonomisk
makt.
Anhörigas erfarenheter i samband med Estonia har dessvärre
visat att
domstolarna i stället haft rollen som beskyddare av de krafter
som
verkar i egna politiska eller ekonomiska intressen.
Medierna har en mycket betydelsefull roll i värnet av
den enskilda
människan, likaså trossamfund och humanitära
organisationer. Enligt vår
åsikt kan dock egentligen inte någon av de tre s
k statsmakterna -
staten, kyrkan och pressen - anses ha arbetat för det uppdraget,
vare
sig gentemot de anhöriga eller mot offren.
Brister i samhällssystemet
Estoniakatastrofen har avslöjat brister i vårt
samhällssystem. Är det
förmätet att hoppas på att den förnyelse
som nyligen skett i dess
främsta församling, kan bli en faktor som bidrar till
att vi förmår
identifiera, erkänna och ändra på dessa brister?
Om icke löper vi risken
att den samhällsnegativism och det politikerförakt
som allt mer
manifesteras kommer att förstärkas och få allt
värre konsekvenser.
Riksdagsuppdraget medför ett stort ansvar. Platsen får
dock inte
användas till att främja dem som valts eller deras
organisationer,
syftet är ju att tjäna det folk som väljer dem.
Samma gäller för alla
''allmänhetens tjänare'' - i regeringen, anställda
hos olika myndigheter
och inom domstolsväsendet. De finns där på medborgarnas
uppdrag och
skall därför också under lagarna tjäna folket
och inte sig själva eller
särintressen som förmår utöva tillräckliga
påtryckningar.
Ett sådant särintresse är rederinäringen.
I kraft av sin ekonomiska
styrka och nära samverkan med Sjöfartsverket, vilket
skall vara deras
kontrollorgan men brister däri, har man kunnat styra
händelseutvecklingen till egen fördel, utan att nämnvärt
störas av
ingrepp från politiker. Rederiet Nordström & Thulin
AB, som är en av de
parter som har medansvar i Estoniakatastrofen har, med hjälp
från hög
politisk nivå och på bekostnad av passagerarnas säkerhet,
kunnat
genomföra åtgärder som inneburit avsevärda
ekonomiska fördelar. Mer om
detta kommer vi att få veta genom vittnesmål av personer
som valt att
låta integritet och hederlighet gå före personliga
hänsyn.
Haverikommissionens utredning av katastrofens orsaker och
förlopp visar
att målsättningen i första hand varit att skydda
de intressen
kommissionens medlemmar representerade - näringen, staterna
och de
berörda ämbetsverken. Att finna de samband som leder
till var ansvaret
för 852 människors död ligger blev därigenom
bortprioriterat.
Utan manipulation i press, radio och TV hade beslutet att inte
omhänderta de omkomna aldrig kunnat fattas. Härom vittnar
den utredning
som Eva Reimers, på Tema Kommunikation vid Linköpings
Universitet,
har genomfört.
En omprövning av ställningstagandet pågår
nu inom svenska kyrkans
ledning, vilken efter katastrofen gav stöd till myndigheternas
handlingslinje. Detta var en stor besvikelse för alla dem
som i stället
väntat sig själavård och tröst även
från kyrkans centrala instanser.
SEA har i sina stadgar fastslagit att stiftelsen skall verka
till stöd
för anhöriga och överlevande vid katastrofer och
har träget arbetat för
detta alltsedan vår början. Vad som för samhället
kan vara en obetydlig
olycka eller katastrof av mindre format kan för den enskilda
människan
vara lika stor som Estoniakatastrofen. Om de som ovanpå
sin egen förlust
drabbades av myndigheternas tunga hand, kan få upprättelse
i denna
enorma katastrof, är vi övertygade om att enskilda
familjer, som i sin
vardag utsätts för personliga tragedier, framgent kan
komma att
behandlas på ett betydligt mänskligare sätt.
Om svenska folket kan känna att politiker sätter
den enskilda människan
framför egna eller partiets intressen finns det en chans
att ett
förtroendekapital kan återuppbyggas. I annat fall
befaras skiktningen
mellan styrande och styrda att öka än mer. Då
väntar nya katastrofer
skapade eller förvärrade av människor som i aningslöshet,
okunskap eller
med medveten avsikt agerar i ett bristfälligt samhällssystem.
Systemet visar sjukdomssymptom
En allmänt omfattad åsikt är att politik är
något föga hederligt,
bedrivet med ringa moral. Enligt Sifo har endast åtta procent
av svenska
folket förtroende för politiker. Det politiska systemet
är dock det sätt
på vilket vi styr vårt land, stiftar våra lagar
och tar hand om våra
medborgare. Systemet visar dock många sjukdomssymptom och
ju fortare vi
erkänner dem och finner bot desto bättre blir utsikterna
till att
människor ej far illa i samhället.
Det är uppenbart att vi i dag tillåter personer
i det politiska systemet
som rutinmässigt förvränger fakta och med manipulativ
tolkning av lagen
hänsynslöst utnyttjar systemet för ekonomisk vinning.
Hur är det möjligt att samtliga valda företrädare
för det svenska folket
går med på att stifta en lag som hindrar anhöriga
ta hand om sina döda
familjemedlemmar? Något som såväl skrivna som
oskrivna lagar betraktat
som moralisk skyldighet och en rätt alltsedan civilisationernas
uppkomst.
När 150 svenskar och ester begär att få det underliggande
beslutet
prövat. avslår domstolsväsendet, från tingsrätt
till Högsta domstol,
ärendet efter en summarisk handläggning.
Hur många rättsövergrepp sker inte mot enskilda
medborgare i sammanhang
som inte röner samma offentlighet som Estoniakatastrofen.
Allt medan
media, som annars knappast låter minsta oegentlighet eller
oförrätt
passera utan att uppmärksammas, låter systemet bestå
utan annat än
tillfälliga utbrott av upprörd journalistik. Den granskning
av
myndigheternas verksamhet som är en av pressens och andra
medias
viktigare uppgifter synes, med vissa undantag, ej utövas
av dem eftersom
de blivit en del av själva systemet.
Delaktig i manipulationerna
Advokatsamfundet är också ett särintresse
som är delaktigt i
manipulationerna genom att tillåta att den ekonomiska makten
ges
företräde framför den enskilda människan.
Återigen ett exempel från
Estoniakatastrofen: Det finns inte en enda sjörättsjurist
i Sverige att
tillgå för de anhöriga som stämt rederiet
i ansvarsfrågan. Samtliga
advokater med sjörättserfarenhet har meddelat att man
är jävig genom
någon form av ekonomiskt avtal med rederinäringen.
När får vi en lag som
förbjuder någon med ekonomisk makt att genom avtal,
eller löfte om
avtal, binda upp advokater för att hindra motparten att
hitta kompetenta ombud?
Självständiga domstolar är av avgörande betydelse
för förverkligandet av
rättssamhället och en viktig faktor vad gäller
folkets förtroende för
samhället och dess politiker. Det är som väljare
vi måste ställa kravet
att domstolsväsendet skall vara obundet och helt fritt från
den övriga
exekutiva makten. Utan ett starkt väljarinflytande kommer
detta inte att
ske eftersom nackdelarna för de styrande är alltför
påtagliga.
För två veckor sedan visade TV 4 ett program om
utredningen av
flygplansolyckan i juli 1996 då Flight TWA 800 störtade
i havet utanför
New York. 230 människor omkom. Imponerande var den beslutsamhet
med
vilken alla behövliga resurser sattes in för att finna
skälet till
haveriet där, liksom beträffande Estonia, teorier om
sabotage framförts.
T ex återuppbyggdes planet inne i en hangar av tusentals
vrakdelar som
hämtats från havets botten. Utredningen visade, efter
insats av mer än
tusen experter av skilda slag, att haveriorsaken kunde fastställas
till
att planets centrala bränsletank exploderat på grund
av ett elektriskt
fel. Därmed sattes punkt för TWA 800 och de amerikanska
myndigheternas
undersökning av vad som tog deras landsmäns liv. De
anhöriga till offren
kunde, med full kännedom om vad som hänt deras familjemedlemmar,
avsluta
den svåraste fasen i sin sorg.
Ingenting är klart
Jämförelsen med Estonia är oundviklig. Efter
fyra år med
''Estoniaaffären'' är ingenting klart, tillfredsställande
utrett eller
avslutat.
Där finns en haveriutredning som underkännes av expertis
såväl inom
skeppsbyggnad som sjöfart och sjösäkerhet.
Där fanns en förundersökning, beträffande
vållande till 501 svenskars
död, som lades ner av åklagaren och vilken, trots
krav från anhöriga, ej
kommer att överprövas.
Det finns inte längre någon svensk myndighet som arbetar
för att klara
upp Estoniafrågan. Detta är oacceptabelt!
Säkerheten till sjöss måste naturligtvis betraktas
vara lika angelägen
som flygsäkerhet. Sverige kan inte och får inte visa
sig mindre mån om
sina medborgares väl och ve eller acceptera att deras liv
tas utan att
det blir konsekvenser därav.
Estoniafrågan måste bringas till ett hedersamt
slut. Det förväntar vi
oss av dem som nu skall styra Sverige!
Peter Barasinski, Stockholm
Lennart Berglund, Säter
Bertil Calamnius, Hudiksvall
Lennart Johansson, Frövi
Lasse Johnsen, Uppsala
Odd Lundkvist, Stockholm
Roland Nilsson, Sundsvall
Örjan Norlin, Dalarö
Ville Torsti, Skövde,
styrelseledamöter i
Stiftelsen Estoniaoffren och
Anhöriga, SEA