©
1999 The Independent Fact Group
ÖPPET BREV TILL STATSRÅDET MONA SAHLIN
Publiceringsdatum: 1999-02-05 Utgåva: SvD Brännpunkt
- av 28 st överlevande från katastrofen
Våra vittnesmål är inte korrekt återgivna
Ett stort antal överlevande har genom initiativ från
Ersta sjukhus fått
möjlighet att under hösten 1998 för första
gången få träffas, för att
tillsammans bearbeta de upplevelser vi gått igenom samt
att följa upp
hur vi mår i dag.
Två möten har ägt rum under hösten 1998,
det första över helgen den 5-6
september och det andra den 14-15 november. Ett tredje möte
planeras i
mars 1999.
Det har varit mycket starka känslor, och många
fördjupande och
klarläggande diskussioner om vad som verkligen hände
där ute på
Östersjön den tragiska natten till den 28 september
1994.
Många detaljer och skeenden har nu för många
av oss äntligen kunnat bli
bekräftade, genom att vi tillsammans kunnat sammanväga
både de egna och
andras upplevelser. Till hjälp för detta har vi genom
Ersta sjukhus
försorg, fått tillgång till samtliga förhör
som vi lämnat till polisen
dagarna efter olyckan.
Felaktigheter i haverikommissionens slutrapport:
Haverikommissionen har aldrig under sin utredning av olyckan
talat eller
tagit kontakt med oss överlevande passagerare. Haverikommissionen
har
tolkat förhören utifrån sin egen uppfattning
och resultatet redovisas
luddigt och sammanblandat i slutrapporten, jämfört
med våra egna upplevelser.
Genom att vi nu äntligen själva fått möjlighet
att ställa frågorna till
varandra, diskutera och läsa förhören, har vi
också fått svar på ett
antal detaljer som enligt vår uppfattning, inte redovisats
på ett
riktigt och sanningsenligt sätt i slutrapporten. Några
av dessa
detaljer, som enligt vår mening ger en annan bild av olycksförloppet,
redovisas nedan och är anledningen till att vi skriver detta
yttrande om
felaktigheter i slutrapporten.
1. Tidsförloppet
Stämmer inte alls med våra iakttagelser. Tidpunkten
för när den första
krängningen och slagsidan uppstod, är mer i tid knuten
till de kraftiga
smällar som många av oss hört och även vittnat
om till polisen.
Det är helt klart genom våra diskussioner och genomgångar,
att slagsidan
redan ca 01.05 (estnisk tid) var så kraftig att problem
att förflytta
sig och ta sig ut var uppenbara.
2. Fastsättning av fordon
Polisvittnesmålen från dem som överlevt och
haft fordon på bildäck ger
vid handen att fordonen inte var fastsurrade och detta är
också motsatt
och felaktigt skrivet i slutrapporten. Det framgår enligt
besiktningsprotokoll före olyckan att surrningsutrustningen
till
lastbilar var bristfällig. Detta enligt uttalande från
den estniska
sjöfartsinspektionen. Den svenska inspektionen var ej lika
kritisk men
framförde bristerna.
3. Övriga kommentarer
Vidare är vittnesmålen från olika däcksplan
inte korrekt återgivna. De
är sammanblandade och ''friserade'' så att ingen utomstående
skulle
kunna återknyta från vems vittnesmål det är
hämtat. Endast vi som varit
med kan genom våra egna upplevelser känna igen de
olika styckena och här
har direkta förvanskningar av vittnesmålen skrivits.
Vi kräver också en förklaring på vem
eller vilka i kommissionen som i
kap 13.2.1 ansett att de överlevande inte är att betrakta
som vittnen i
egentlig mening? Vad menas med detta?
Tillvaratagande av överlevandes erfarenheter:
Det är absurt och kränkande att de som överlevt
en av de största
fartygsolyckorna i modern tid aldrig hörts av dem som blev
satta att
utreda olyckan.
Vi tycker det är märkligt att haverikommissionen
inte på någon punkt
behövt få in kompletterande information från
ett enda av de vittnesmål
som de överlevande passagerarna lämnat till polis direkt
efter olyckan.
Det bör påpekas att vissa av besättningsmedlemmarna
förhördes upp till
åtta gånger. I detta fall måste man ifrågasätta
om det ej föreligger ett jävsförhållande.
Det improviserade räddningsarbetet, som när det väl
kom igång gjordes på
ett fantastiskt sätt, har också redovisats i slutrapporten
och detta är
ju anledningen till att vi som överlevde kan uttala dessa
fakta.
Med bakgrund av hur beredskapsnivån var i verkligheten,
är det
tillfredsställande att konstatera att en förbättring
i Sverige skett,
framför allt beträffande helikopterberedskapen genom
avtal och nyttjande
av flygvapnets resurser.
Vi tror dock att det finns ytterligare mer att göra inom
detta område
och många överlevande är mycket intresserade
av att kunna bidraga med
sina erfarenheter. Till dags dato har man ej dragit nytta av
våra
upplevelser vid Estonias förlisning.
Slutord:
Slutrapporten har ju vidare också kritiserats av internationell
expertis
i många avseenden då det gäller orsakerna till
olyckan och skuldfrågan.
Ett stort antal frågeställningar har ställts
till haverikommissionen via
skrivelser och debattartiklar men lämnats obesvarade av
de ansvariga.
Vi vill därför avslutningsvis vädja till, rekommendera
och uppmana den
svenska regeringen att ta initiativ till att en helt oberoende
och
kompletterande utredning kommer till stånd.
Det vore en möjlighet, att för de nu inblandade
länderna få en trovärdig
och hedrande epilog på denna mörka händelse som
de anhöriga till omkomna
och de överlevande kommer att bära med sig i framtiden,
samt historiskt
även för de efterlevande.
Vi vill med detta yttrande med kommentarer endast relatera
våra
synpunkter till haverikommissionens arbete och den presenterade
slutrapporten.
Yttrandet avses ej relatera till frågan om Analysgruppens
rekommendation
avseende bärgning av kroppar från avlidna.
Då vi överlevande kommer att träffas på
Ersta sjukhus helgen den 20-21
mars 1999, förutsätter vi och hoppas att kommentarer
kan ges direkt till
oss under detta möte.
Ewa Askerup
Ronnie Bergqvist
Karin Bergqvist
Marianne Ehn
Christer Eklöf
Håkan Ekstedt
Anders Ericson
Birgit Eriksson
Mia Fägersten
Erik Gemheden
Sara Hedrenius
Kent Härstedt
Tom Johnsson
Sten Jolind
Eckard Klug
Urban Lambertsson
Lars-Olof Lamke
Paula Liikamaa
Magnus Lindström
Wanda Manninger
Martin Nilsson
Anita Persson-Flygare
Tönu Spuhl
Rolf Sörman
Ulla Tenman
Yasmina Weidinger
Gull-Britt von Payr
Mikael Öun