© 1999 The Independent Fact Group

 

GRANSKNINGEN AV ESTONIAKATASTROFEN

---

Publiceringsdatum: 1999-02-28 Utgåva: SvD Brännpunkt - Ulla Stenberg

Är Sverige en rättsstat?

Den 28 september 1994 förlorade vi vår son Bertil i Estoniakatastrofen.
Turerna kring katastrofen och myndigheternas agerande har sedan dess
varit en följetong i medierna.

Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder
tillsattes den 23 september 1997. I dess direktiv står att den
framkommit för att ''stärka allmänhetens förtroende för statsmakterna
och det offentliga Sveriges agerande i samband med händelser av
katastrofkaraktär''. Vidare: ''En första förutsättning är att Analysgruppens
granskning kan ge en tydlig bild av vad som faktiskt skett efter olyckan.''
''En andra förutsättning för att den övergripande målsättningen, att återställa
förtroendet för det offentliga Sverige, skall kunna infrias är att granskningen
skall bidra till att misstag medges där de förekommit.''

Politisk inkompetens

Vad som däremot inte ingått i Analysgruppens uppdrag är
Haverikommissionens sätt att sköta utredningen om olyckans orsaker.
Frågorna hur? och varför? fick inte ställas till Analysgruppen fick vi
anhöriga veta vid den videokonferens som anordnades i november 1998 då
gruppens rekommendationer att omhänderta och identifiera omkomna
offentliggjordes. Vi fick därefter en 284 sidor tjock bok, ''En
granskning av Estoniakatastrofen och dess följder''. Det är en
förtjänstfull och ingående redovisning av politisk inkompetens, av
kyrkans inkompetens och av Sjöfartsverkets inkompetens, men titeln är
missvisande. Någon granskning av katastrofen är den inte.

Statsrådet Mona Sahlin och kyrkans företrädare har offentligt medgivit
misstag men Sjöfartsverkets jurist Johan Fransson som kritiserats
skarpast har inte vidgått några fel. Han är också den som varit kopplad
till Haverikommissionen och bl a lett undersökningsdykningarna.

De estniska medlemmarna i Haverikommissionen var samtliga knutna till
Estoniarederiet Estline som styrelseordförande, vd och personaldirektör
och är enligt gängse rättsuppfattning därför jäviga. Jäv uppstår då den
som är part i målet tillåts döma. Estniska staten var hälftendelägare i
rederiet Estline, och dess regering därför part i målet.

Haverikommissionens slutsats blev att det var den svåra stormen som
orsakade olyckan, en naturkatastrof. Någon sjöförklaring, där ansvar
utkrävs, har därför inte gjorts.

Det olycksförlopp som redovisats av Haverikommissionen har i medierna av
tre av varandra oberoende sjöfartsexperter, Anders Björkman, Anders
Ulfvarsson och Johan Ridderstolpe, underkänts. Enligt samtliga dessa
måste olyckan ha orsakats av en skada under vattenlinjen på styrbords
sida och de har samtliga också krävt att Estoniautredningen måste göras om.
Johan Ridderstolpe har nu senast i Finanstidningen med bildbevis från
ROV-kamera den 9 oktober 1994 hävdat att visiret sprängdes bort. Han
redovisar dessutom, på sin hemsida på Internet, vindhastigheterna vid
omkringliggande väderstationer vid olyckstillfället: 15 sekundmeter i
snitt, väl kuling men långt ifrån den storm som rådde då
räddningshelikoptrarna nådde fram flera timmar senare.

Statsrådet Mona Sahlin har offentligt deklarerat att hon kommer att
lyssna till Internationella sjöfolksförbundets skäl till att kräva ny
utredning, skäl som skulle kunna bryta den politiskt beslutade gravfriden.
I dagarna har vi läst att Sjöfartsverket fått ärendet på remiss och
avstyrker en ny haveriutredning. Ja, vad eljest när just Sjöfartsverket
så intensivt gått den kritiserade Haverikommissionen tillhanda.
Haverikommissionen har också valts som remissinstans. Vad handlar
det om annat än jävsituationer i båda fallen.

Fokuserat på anhörigas känslor

Medierna har inför det senaste beslutet om gravfrid, där Analysgruppens
rekommendationer kördes över, helt fokuserat på de anhörigas känslor,
frågan för och emot gravfrid.

Förlusten av en anhörig, en far, mor, syster, bror, barn, en make eller
maka är en förblivande sorg. Ett ursinne kan man däremot känna mot det
samhälle som inte är i stånd ens att tillfredsställande undersöka
olycksorsakerna vid den största sjökatastrofen i mannaminne. Och än
värre om ett brott skulle ligga bakom, hur cynisk är då inte denna gravfrid.

Den stora övergripande frågan lyder: Är Sverige en rättsstat?

Ulla Stenberg
Uppsala