(Kvinnors situation på arbetsmarknaden förr och nu)

Av Christina Årman

Under de senaste 150 åren har Sverige genomgått en omvälvande förvandling. Utvecklingen har gått från ett fattigt jordbruksland till en industristat med hög levnadsstandard. Från att endast ett litet skikt av befolkningen hade politiskt inflytande har Sverige blivit en modern demokrati. Parallellt med denna utveckling har också kvinnans ställning förbättrats radikalt.

Från 1850 till nutid har i grova drag skett:

• Kvinnorna får ökad makt över sina liv juridiskt, ekonomiskt och politiskt.

• Kvinnliga politiker börjar driva frågor om barn och föräldraskap så snart de fått inträde i det politiska livet.

• Med början på 1950-talet har mannens föräldraroll breddats och stöds i lagstiftning och socialpolitik, vilket för kvinnorna betyder att mannen går in i det dubbla ansvarstagandet för såväl arbete som för barnen.

Omkring 1850 hade Sverige 3,5 miljoner invånare, varav 90 % bodde på landsbygden. De flesta kvinnor arbetade i jordbruket som hustrur till bönder, torpare eller lantarbetare eller som ogifta pigor. Landet var fattigt och många hade svårt att skaffa sig ett drägligt liv. Åren 1850 till 1925 utvandrade 1,2 miljoner svenskar till Amerika, varav 450 000 kvinnor. Förhållandena tycks ha varit bättre för de kvinnliga utvandrarna, det var mindre vanligt att kvinnorna återvände till Sverige än att männen gjorde det.

Under denna utvandringsperiod hände det mycket i Sverige. Det kom flera lagändringar som gynnade kvinnorna. Lika arvsrätt för kvinnor och män infördes 1845, men eftersom kvinnan fortfarande var omyndig, det skulle dröja till 1863 innan ogifta kvinnor automatiskt blev myndiga vid 25 år, kunde hon själv inte bestämma över de pengar hon ärvde. Drygt 20 år senare sänktes myndighetsålder för ogifta kvinnor till 21 år.

Nya lagar tillkom som gav ogifta kvinnor möjlighet att välja andra arbeten än att tjäna i hushåll. Skråtvånget avskaffades 1846. En ny näringslagsstiftning gav 1864 ogifta kvinnor möjlighet att starta t ex en butik eller syateljé. En gift kvinna måste dock ha sin mans tillåtelse och han fick ta på sig det ekonomiska ansvaret.

På 1870-talet kom industrialiseringen igång och många kvinnor fick arbete i industrin men med lägre löner än männen hade. Ända in på 1930-talet hände ibland att en kvinna bara tjänade hälften av vad en man gjorde. Fram till 1960 fanns särskilda lönelistor för kvinnor inom industrin. Under 1970-talet närmade sig dock kvinnans lön mannens.

Från 1873 kunde kvinnor få lägre statliga tjänster t ex postkassörskor, telefonister och telegrafister, de fick också tjänster i banker och på kontor. 1920 var kvinnorna 35 % av tjänstemännen i privata sektorn och drygt 50 % inom offentlig sektor. Barnmorskor fanns redan men nu blev även många kvinnor sjusköterskor, även sjukvårdsbiträden kom att bli ett kvinnoyrke, länge utan någon formell utbildning.

1842 infördes den allmänna obligatoriska folkskolan och ganska snart därefter tilläts kvinnor bli folkskollärare. Vid sekelskiftet var 40 % av alla folkskollärare kvinnor. Folkskollärarna hade samma utbildning och lika lön i början, men när kvinnorna blev allt fler inom yrket blev männen nervösa! Skulle kvinnorna ta över yrket helt? Småskolan hade införts och fått en nästan kvinnlig lärarkår, mycket beroende på den usla lönen. 1906 beslöt riksdagen att folkskollärarinnor skulle ha lägre lön än folkskollärare. I riksdagen satt då bara män, varav 13 var folkskollärare! Löneskillnaden upphävdes inte förrän mot slutet av 1930-talet.

Fram till 1870 hade universiteten varit stängda för kvinnor. Före detta fick nämligen inte kvinnor avlägga den "mogenhetsexamen" (studenten) som krävdes för universitetsstudier. Tyvärr blev den reformen ett slag i luften, flickorna fick inte gå i statliga läroverk förrän 1928! De flickor som ville studera vid universitet fick läsa privat och sedan ta studenten som privatister. De högre tjänster som studier vid universitet kunde leda till var utom räckhåll för kvinnorna. Först 1923 kom den s k behörighetslagen som betydde att även kvinnor kunde få högre statliga tjänster, med undantag för befattningar inom polis och militär samt prästtjänster.

År 1874 tillkom en lag som gav den gifta kvinnan rätt att bestämma över sin arbetsinkomst och 1884 även över sin egendom och det hon ärvde. Men det dröjde till 1920 innan den gifta kvinnan formellt blev myndig.

Medel- och överklassens kvinnor arbetade som regel inte utanför hemmet sedan de gift sig. Arbetarkvinnorna däremot gjorde det av ekonomiska skäl. Gifta kvinnor som tog emot arbeten i hemmet finns ej med i någon statistik men däremot de gifta fabriksarbeterskorna. En bondhustrus arbete räknades inte in i någon statistik förrän 1965.

Någon barnpassning fanns i stort inte, de större fick se efter de mindre. Fäderna deltog mycket litet i vården av barnen, det var moderns sak att se till att det fungerade.

Att ogifta medelklasskvinnor skulle ha möjlighet att arbeta och försörja sig blev accepterat. Däremot skulle den gifta kvinnan främst vara maka och mor, en hemmets beskyddarinna! I tider av arbetslöshet ansågs fel att en gift kvinna som "var försörjd" skulle konkurrera med mannen. 1925 föreslog två riksdagsmän att gifta kvinnors möjlighet till statlig tjänst skulle begränsas, motionen avslogs dock. Avslag fick också en motion 1930 om att uppmuntra kvinnor att säga upp sig när de gifte sig. Mot slutet av 1930-talet kom istället en lag som förbjöd arbetsgivare att avskeda kvinnor för att de hade gift sig eller gifta kvinnor som väntade barn.

1921 trädde den grundlagsändring i kraft som gav alla svenska kvinnor politisk rösträtt och möjlighet att väljas in i riksdagen. 1919 hade kvinnorna fått kommunal rösträtt.

Fem kvinnor valdes in i riksdagen 1921, det betydde att av 380 ledamöter var nu fem kvinnor! Först under 1950-talet var andelen kvinnor i riksdagen mer än 10 % . Fem av 380 var inte mycket, men de hade stöd av de politiska kvinnoförbunden. Krav som gällde kvinnors och barns förhållanden blev en hjärtefråga för de kvinnliga riksdagspolitikerna.

1858 kom förbudet att slå sin hustru. Det kan ha haft både praktisk och symbolisk betydelse, som en bekräftelse på kvinnans rätt att hävda den egna kroppens integritet. Vid omröstningen 1922 om förbud mot försäljning av alkohol troddes allmänt att kvinnorna skulle rösta likadant som sina män, men 60 % av kvinnorna röstade för ett förbud mot endast 40 % av männen. När kvinnorna röstade tvärt emot de egna männen är det lätt att ana en omsorg om familjen bakom deras ställningstagande.

Från 1870-talet och framåt blev familjeplanering allt vanligare. Ett nytt mönster började bli synligt. Istället för att som tidigare föda barn under hela sin fruktsamma period, födde kvinnan nu i början av äktenskapet och därefter upphörde barnafödandet. Det var ett klart mönster av barnbegränsning som påminner om dagens. Riksdagen beslöt år 1910 att förbjuda information om preventivmedel och de fick inte heller säljas. Förbudet gällde fram till 1939, men familjeplaneringen fortsatte ändå. Från 1870 till omkring 1930 sjönk det genomsnittliga antalet barn från fyra till mindre än två /familj. Det var en stor förändring för både mödrar och barn. 1881 hölls ett föredrag av en ekonom i Uppsala där han hävdade att "barnbegränsning var bästa botemedlet mot fattigdom". Sveriges första kvinnliga läkare, Karolina Widerström, skrev 1899 boken "Kvinnohygien" som trycktes i sju upplagor, eftersom hon förskräcktes av hur lite kvinnorna kända till om sina egna kroppar.

För barn födda utom äktenskapet gällde att den ogifta kvinnan fick gå till domstol för att få underhåll från fadern, men domstolsförfarandet var sådant att mannen lätt kunde svära sig fri från faderskapet. På 1920-talet tillsattes barnavårdsmän som skulle bevaka den ogifta moderns och barnens rättigheter. Det var en förstärkning av synen på faderns föräldraansvar. Staten gick också in och gav bidragsförskott när männen inte tog sitt ekonomiska ansvar. När ett första förslag om moderskapsförsäkring lades fram, skulle den finansieras av staten, arbetsgivarna och från de kvinnliga arbetarnas löner, männen däremot skulle inte behöva bidra alls! Förslaget gick inte igenom och det blev ingen moderskapsförsäkring förrän 1931.

De kvinnliga politikerna spelade en viktig roll för att moderskapspenning, mödrahjälp och senare barnbidraget utbetalades direkt till kvinnorna, det var ett erkännande av mammornas arbete. De villkor under vilka barn kunde få passning utanför hemmet hade länge varit bristfälliga. Under 1930-talet kom frågan om daghem upp, eftersom hembiträden och barnflickor praktisk taget försvann vid mitten av 1940-talet; men det skulle dröja ända till 1960-talet innan det kom samhälleligt finansierade daghemsplatser, men bara omkring 10 000. Under 1950-talet var det fortfarande hemma-fruarnas epok. Den stora utbygganden av dag- och fritidshem kom på 1970-talet med nära 120 000 platser och under 1980-talet tillkom ytterligare 15 000 platser.

Kvinnan har under århundradena både arbetat i produktionen och tagit hand om barnen. Kvinnans dubbla ansvarstagande stod mot mannens enkla, men kanske var det därför männen började delta i sina barns vård? I så fall måste det vara en av de största historiska förändringarna någonsin.

För att få fram material att bygga min undersökning på, har jag varit på biblioteket och tagit fram statistik främst från Statistisk årsbok 1998. I Yrkesprognos 1996, det fanns ingen aktuellare, har jag hämtat statistik rörande utvecklingen av de yrken som ligger inom mitt verksamhetsområde, d v s inom redovisning, sekreterararbete och ADB. (Att antal arbetstillfällen inom ADB-området expanderar fortast är inte särskilt förvånande).

Jag har tagit en del uppgifter från The state of women in the world atlas 1994,

Dessa uppgifter är inte heller helt aktuella, men jag tror inte att någon större förändring har skett de senaste åren.

Från Internet har jag hämtat hem en hel del material. Både Arbetsmarknadsverket och AMS lägger ut statistik som uppdateras kontinuerligt..

Ovanstående källor ligger som grund för det tabeller och diagram jag kommer att redovisa skriftligt samt i min presentation.

Kvinnors situation på arbetsmarknaden idag
(nedkortad internetversion)

Lönemässigt ligger kvinnorna sämre till än männen, vilket inte är helt okänt. I viss mån beror det på att kvinnor i allmänhet har kortare utbildning än män och att många kvinnor arbetar deltid. I nedanstående tabell framgår klart att bara en bråkdel av kvinnorna i Örebro län 1995 tjänade mer än 360 000 kronor /år, vilket motsvarar en månadslön av 30 000 kronor/månad.

I övriga världen är situationen liknande, enligt uppgifter från "The state of women in the world atlas 1994" arbetar 69 % av kvinnorna på Irland utanför hemmet men tjänar mindre än 70 % av vad männen gör. I England är siffrorna 70 % respektive 70 %.

I USA arbetar 75 % av kvinnorna, men vad de tjänar är beroende av vilket ursprung de har. "White women" tjänar 65 % av vad männen gör, "black women" 58 % och "hispanic women" bara 52 %.

I Europa ligger Island bäst till vad gäller lönerna, 90 % av isländska kvinnor förvärvsarbetar och tjänar 90 % av vad männen gör.

Som lite kuriosa kan nämnas att år 1750 fanns det i Sverige 1 127 kvinnor/1 000 män, för att sedan sjunka till att 1970 fanns det 1 002 kvinnor/1 000 män. Då började antalet kvinnor öka igen fram till 1990 då det fanns 1 024 kvinnor/1 000 män för att sedan stanna på den nivån fram till 1996. Någon statistik för 1997 har ännu ej publicerats.

Som framgår av ovanstående tabeller har arbetslösheten minskat något både för kvinnor och män. Men konjunkturåtgärderna har ökat. Det är ungefär lika många kvinnor som män som deltar i åtgärderna.

Varierande utveckling för kontorsyrken

1970 – 1990 ökade sekreterar- och maskinskrivningsarbetena snabbast, men minskade dock i absoluta tal mellan 1980 och 1990. De yrkesgrupper som minskade påverkades av den omfattande datoriseringen av administrativa rutiner. Datoriseringen medförde dels minskat personalbehov, dels av att andra yrkesgrupper övertog en del av arbetsuppgifterna.

Antal förvärvsarbetande 1970 – 90

Kvalifikationsnivån höjdes för alla yrken mellan 1980 och 1990. Andelen "facklärda " arbetare ökade från 17 % till 18 %, ej "facklärda" minskade från 33 % till 30 %.

Andelen lägre tjänstemän, kvinnor hör ofta till den gruppen, minskade från 17 % till 16 %, medan andelen tjänstemän på mellannivå ökade från 16 % till 18 %. Andelen högre tjänstemän ökade från 8 % till 11 %.

Tjänstemän lägre < 3 år

Tjänstemän mellan >3 <6 år

Tjänstemän högre > 6 år

Tusen svenska kvinnoår; Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg

Arbetsmarknadsverket; Veckostatistik vecka 11.

PTK; Allmänna grundvillkor för arbetslöshetskassa.