|
|
|
|
En fråga som har sysselsatt mänskligheten i alla tider är den om viljans frihet. Om jag väljer mellan två handlingar, som den att läsa filosofi eller att se ett underhållningsprogram på tv, vad innebär det att valet är mitt? Inte minst när valen kan kopplas till moralen kan frågan kännas angelägen. Om jag utför en brottslig handling, som att stjäla en filosofibok, anser de flesta att jag bör straffas på något sätt. Men om valet inte var mitt, bör jag då straffas? Vad innebär det att säga att valet är mitt? Tänk dig att jag ska välja mellan att utföra handlingen A och B. Om valet är mitt, kanske det innebär att innan jag väljer, så är vad jag sedan kommer att göra en öppen fråga. Låt oss tänka oss följande: Vid tidpunkten T1 så är det en öppen fråga om jag kommer att utföra handlingen A eller B. Vid tidpunkten T2 så har jag träffat mitt val och dessutom utfört en av de två handlingarna. Vi kan tänka oss det hela som att jag står framför två dörrar, A och B. Vid T1 står jag framför dessa två dörrar. Vid T2 har jag gått in genom den ena och alltså inte genom den andra. Vid T1 är det ännu en öppen fråga vad jag ska göra, vid T2 är frågan avgjord. Jag har gått in genom den ena dörren och inte genom den andra. Det ena valet är så att säga stängt. Om vi nu erinrar oss vad vi har sagt om orsaker och tänker oss att varje händelse bestäms av minst en orsak, alltså att kausal determinism råder, så är frågan vad som orsakade att jag valde till exempel A framför B. Om viljan är fri borde det innebära att det var jag som gjorde detta val. Det betyder att jag själv är den yttersta och första orsaken till valet. I någon mån blir jag den som Aristoteles kallar den första röraren. Men är det möjligt? Det finns bland filosofer olika uppfattningar i denna fråga. De viktigaste kan beskrivas så här: kausal determinism: allt är bestämt av tidigare händelser. Men då är också jag bestämd av tidigare händelser, enkelt uttryckt en ren produkt av arv och miljö. Det finns nedlagt i mina gener hur jag kommer att välja och detta påverkas också av faktorer som min uppfostran. Jag är bara en länk i en lång kedja och så är mina handlingar. Så när jag tror att jag väljer är jag vilseledd. Slutsatsen blir: inkompatibalism: frihet är oförenlig med kausal determinism. Jag kan inte vara den yttersta orsaken till mig själv, det fanns skeenden innan jag fanns, som till exempel de som gav upphov till mina föräldrar, som i sin tur gav upphov till mig. Eftersom jag är en produkt av tidigare orsaker, så kan jag inte själv vara den yttersta orsaken till mina handlingar. kompatibilism: frihet är förenlig med tanken på kausal determinism. Tankegången är så här: Antingen är en händelse orsakad av något eller också inte. Är den inte orsakad av något, så sker den av ren slump. Men i så fall har jag inte själv orsakat handlingen. I de fall handlingen inte sker av en ren slump, så har något orsakat den. Är det inte något annat, så är det jag. I vissa fall står det klart att det inte är något annat. Alltså är det i dessa fall jag. skepticismen drar en annan slutsats av ovanstående resonemang. Den menar att frihet är oförenlig med såväl determinism som indeterminism och således en omöjlighet. Skepticismen gör alltså halt inför argumentet: I de fall handlingen inte sker av en ren slump, så har något orsakat den. Vi kan aldrig med säkerhet veta om en handling ytterst sker av ren slump eller är orsakad. libertarianismen menar att mänskliga varelser äger en fri vilja. Eftersom den fria viljan är oförenlig med den kausala determinismen och människor har fri vilja, så är den kausala determinismen falsk. Frågan om den fria viljan är särskilt viktig när det gäller moraliska frågor. Om min vilja inte är fri utan jag handlar som jag måste göra, kan jag klandras då? Särskilt två filosofer i denna kurs tar upp denna fråga:
|
