|
Vid sekelskiftet bodde ännu 80% av Rysslands befolkning på landsbygden och var sysselsatt med jordbruk. 1861 hade livegenskapen avskaffats och bönderna ägde nu ungefär hälften av den odlingsbara jorden alltså mer än vad bönderna gjorde i de flesta europeiska länderna. De ägde den emellertid inte individuellt utan kollektivt som medlemmar i den gamla bondbyn, miren (fred, frid). Byn var som enhet ansvarig inför regeringen för betalning av den inlösta jorden och kunde kräva tvångsarbete och hindra bönder från att flytta så att inte de som stannade kvar fick bära hela betalningsbördan. Alla bönder inom bygemenskapen var inte jämställda, somliga hade rätt att odla mer jord än andra och vissa var bara daglönare. Jorden var ännu inte skiftad, vilket innebar att var och ens ägor var uppdelade på många jordlotter, så att alla hade delar av alla sorters jordmån. Denna fördelningsprincip härrörde från medeltiden och hade varit gängse även i Västeuropa och i Norden, men på dessa platser var skiftet redan genomfört. Grundtanken hade varit att jorden skulle fördelas rättvist så att alla ägde av såväl den näraliggande marken som den mer avlägset belägna och att alla också delade lika av den goda och dåliga jorden. När denna fördelning genomfördes var den också ändamålsenlig, alla inom byalaget hjälptes åt med det tunga arbetet och många delade kanske både plog och hästar. För ett rationellare jordbruk var dock ägosplittringen ett hinder och det ryska jordbruket hade lägre avkastning än det moderniserade europeiska. Den stora grupp bönder som verkade inom miren krävde därför ständigt mer jord för att kunna överleva och missnöjet med de rådande förhållandena växte. Den mindre gruppen självägande bönder, de så kallade kulakerna, lyckades
däremot allt bättre med lönsamheten och denna grupp blev också allt rikare. Vid sidan av jordbruket fanns en begynnande industrialisering och ett visst inflöde av utländskt kapital. 1914 hade européerna investerat lika mycket i Ryssland som i USA, cirka fyra miljarder dollar. En stor del av de nya industrianläggningarna låg i utländsk hand men också tsarregeringen ägde en hel del - Ryssland hade det största statsstyrda ekonomiska systemet i världen. Regeringen lånade i stor utsträckning till sina investeringar utomlands och var alltså inte beroende av det egna folket och kunde därför lättare styra enväldigt.
Tsar Nikolaus II kan beskrivas som en trångsynt självhärskare. För att kväva kritiken behövde regeringen avleda missnöjet och framstå som kompetent utrikespolitiskt. Ryssarna hade fått tillstånd av Kina att bygga den östsibiriska järnvägen rätt igenom Manchuriet, ett område som den växande industrinationen Japan kastade hungriga blickar på inte minst när det gällde tillgången på råvaror. 1902 ingick Japan en militärallians med Storbritannien, som blivit isolerat efter boerkriget och kände att en konflikt i Asien med Ryssland var under uppsegling. 1904 anföll japanerna utan krigsförklaring den ryska flottbasen i Port Arthur.
Såväl ryssarna som japanerna skickade väldiga arméer till Manchuriet. Slaget vid Mukden
var med anseende till antalet stridande I stället för att skingra det inhemska missnöjet ökade kriget det. Prästen fader Gapon organiserade en demonstration av fabriksarbetare i S:t Petersburg, som tågade till Vinterpalatset för att visa sitt missnöje. Man trodde att om bara tsaren fick se med egna ögon, skulle han inse vilket stort missnöje det fanns i landet och göra sig av med sina dåliga rådgivare och tillmötesgå demonstranternas krav. Tsaren flydde emellertid och hans ämbetsmän var rädda och skickade ut trupper som kallblodigt besköt de obeväpnade demonstranterna. Denna "blodiga söndag" i S:t Petersburg raserade den moraliska grund på vilken all stabil regeringsmakt vilar. Tsaren framstod inte längre som folkets vän och "lille far". I Moskva och i S:t Petersburg bildas arbetarråd (sovjeter) och på landsbygden uppstod bondeuppror. Tsar Nikolaus tvingades utfärda oktobermanifestet. Fokrepresentationen - duman - tillsattes genom indirekta val (man röstade på dem som skulle rösta och de i sin tur var representanter för olika grupper i samhället). Medinflytandet var oerhört begränsat, störst inflytande fick godsägarna och duman beslutade inte om utrikespolitik och budget. Åren 1906 - 1911 var Peter Stolypin premiärminister och genomförde en rad
reformer. Han avskaffade friköpsbetalningarna från 1861 och tillät också att
den som ville lämna miren
fick göra det. Med dessa reformer ville han skapa en rörlig
arbetarstam, något som behövdes för att industrialiseringen skulle kunna utvecklas. Mot
detta protesterade socialrevolutionärerna, som ju såg miren som en garant mot
västerländsk egoism. Stolypin mördades vid ett teaterbesök och reformprogrammet
avbröts. Trots det fortsatte industrialiseringen med allt större inflytande från väst
som följd. Trenden kom att brytas först med världskriget. Rysslands misslyckade insats i kriget ledde till hungersnöd, ekonomisk tillbakagång och hat mot de styrande. I februari 1917 demonstrerade många i S:t Petersburg och de soldater som sändes ut för att skingra demonstrationen anslöt sig i stället. Tsaren befallde duman att upplösa sig men den vägrade. I stället tillsatte den en provisorisk regering och kräver tsarens avgång. Nikolaus befann sig då vid fronten och försökte återvända till sitt palats men det kejserliga tåget stoppades och tvangs av trupperna att återvända. Till och med generalerna krävde tsarens avgång och utan armén hade tsar Nikolaus inget val: den 17 mars 1917 blev Ryssland republik. Den provisoriska regeringen försökte fortsätta kriget och i juli försökte man skapa en offensiv men de demoraliserade ryska arméerna jagades snabbt på flykten. Bönderna lovades återutdelning av jord men inget hände och omfattande bondeuppror härjade. Många högra officerare vägrade tjäna republiken och massor av bondesoldater lämnade armén och begav sig hem för att kunna hålla sig framme om åkerjord skulle delas ut. Regeringen dominerades av det liberala kadettpartiet, men som en eftergift åt vänsterkrafterna hade man släppt in socialrevolutionären Alexander Kerenskij. I detta spända läge, som ytterligare förvärrades av en bolsjevikledd resning i juli, som emellertid slogs ned, utsågs Kerenskij till premiärminister. Kriget fortsatte emellertid och nöden i landet växte katastrofalt. Bondeupproren intensifierades, godsägares gårdar brändes och landet kastades in i kaos. Runt om hade bildats sovjeter (råd) och regeringen var beroende av dessa för att genomföra fattade beslut. När regeringen hade bildats i mars befann sig Lenin i Tyskland, men han återvände och återupptog ledningen för bolsjevikerna i april. Efter bolsjevikupproret i juli tvingades han till landsflykt till Finland men återvände under hösten delvis med hjälp av pengar från Tyskland, som var intresserat av att oreda uppstod i Ryssland. Natten mellan 6 och 7 november övertog bolsjevikerna, som vid det här laget dominerade de flesta sovjeterna, telefonstationerna, järnvägsstationerna och elektricitetsverket i S:t Petersburg. Ett krigsfartyg riktade sina kanoner mot Vinterpalatset där Kerenskijs regering satt. Ingen vågade eller ville försvara den och den hastigt församlade sovjetkongressen (ett möte bestående av representanter för de olika sovjeterna runt om i landet) förklarade den provisoriska regeringen avskaffad och utnämnde i dess ställe ett "folkkommissariernas råd" med Lenin som ordförande. Trotskij utnämndes till folkkommissarie för utrikesärenden och Stalin för nationalitetsfrågor. Kerenskij flydde och kom till slut till New York, där han bodde i många år. Denna revolution brukar kallas oktoberrevolutionen, eftersom den genomfördes i oktober enligt den julianska kalender som ännu användes i Ryssland. (Den nu använda Gregorianska infördes i Sverige 1753.) I januari 1918 samlades den nya duman. 36 miljoner människor hade röstat till den, av dem hade 9 miljoner röstat på bolsjevikerna men 21 miljoner på Kerenskijs parti, socialrevolutionärerna. Lenin hävdade nu: "att överlämna makten till den konstituerande församlingen skulle innebära en ny kompromiss med den skändliga bourgeoisen". Med hjälp av beväpnade matroser upplöstes duman andra dagen av dess sammankomst och "proletariatets diktatur" var upprättat. Följande förändringar sker:
Motståndarna till "de röda" bolsjevikerna kallades "de vita" och leddes av tsartrogna generaler, som var missnöjda med fredsavtalet. De hade stöd från väst och främmande trupper befann sig stundtals lång inne i Ryssland. Det var under detta inbördeskrig som den beryktade terrorn bröt ut i Ryssland. Liksom det beryktade skräckväldet i Frankrike 1793 var den delvis ett svar på inbördeskrig och krig med främmande makt. Tusenden sköts enbart som gisslan och tusentals andra sköts utan ens revolutionstribunalens summariska rättegångar. Tjekan var den mest fruktansvärda politiska polis som dittills existerat. Bolsjevikterrorn syftade till fysisk utrotning av alla som opponerade sig mot den nya regeringen. Terrorn nådde sitt syfte. Tillsammans med Röda arméns segrar tryggades den nya regimen. Inga s k borgare vågade mer ta del av Rysslands politik. Mensjeviker och andra socialister som flydde till Europa hade fasansfulla ting att berätta om den tribut i människoliv som Lenin utkrävt. Landet drabbades genom att produktionen sjönk, penningvärdet försämrades och bönderna tvingades leverera varor utan annan betalning än de industriprodukter, som skulle finnas men inte hade hunnit bli framställda. Alla revolter slogs ner av vad som kallades krigskommunismen. Då inbördeskriget och den utländska interventionen upphört blev det möjligt att 1922 grunda De socialistiska sovjetrepublikernas union. Etthundra språk talades i Sovjetunionen och femtio skilda nationaliteter var erkända inom dess gränser. Alla erkända nationaliteter erhöll kulturell autonomi, dvs hade rätten att använda sitt eget språk, ha egna skolor, bära egna dräkter och följa sina folkseder utan inblandning. Varje delrepublik och hela landet styrdes efter ett parallellsystem som å ena sidan utgjordes av staten och å den andra av partiet. Den förnämsta institutionen inom staten var sovjeten med Högsta sovjet överst. Partiets högsta instans var centralkommittén. Åtta års härjningar genom världskrig, revolution, inbördeskrig och terror hade lagt landet i ruiner, dess produktionsmöjligheter hade gått flera decennier tillbaka jämfört med 1914 års nivå. Kronstadtmatrosernas uppror 1921 avslöjade djup besvikelse inom själva de revolutionära leden. Lenin drog slutsatsen att socialiseringen gått framåt för hastigt. Han rekommenderade öppet en kompromiss med kapitalismen, ett strategiskt återtåg. Nu tilläts en hel del enskild handel i vinstsyfte. Bönderna fick tillstånd att fritt sälja sina jordbruksprodukter. Mellanhänder fick köpa och sälja jordbruksprodukter och industrivaror till vem de behagade och till marknadens priser och med egen förtjänst. På så sätt underlättades varuutbytet mellan stad och land så att industriarbetarna fick de livsmedel de behövde och bönderna de varor de önskade. En nyrik köpmansklass växte fram, nyborgare som åt dyra middagar på Moskvas kaféer och vilkas blotta existens tycktes krossa drömmen om ett klasslöst samhälle. Men det var inga verkliga framsteg. 1928 producerade Ryssland endast ungefär lika mycket spannmål, råbomull, boskap, kol och olja som 1913. Gör man dessutom en beräkning baserad på utvecklingshastigheten före 1913 låg produktionen 1928 avsevärt under den förväntade. Den nya ekonomiska politiken avbröts endast några år efter Lenins död 1924 och från 1928 rådde åter den totala planhushållningen med femårsplaner för produktionen. Efter Lenins död uppstod en maktkamp inom det bolsjevikiska partiet. Huvudmotståndare var:
Trotskij blev först landsförvisad till Sibirien, sedan utvisad från Sovjetunionen, som staten kallades. Han slog sig så småningom ner i Mexico, där han skrev och drev propaganda för den permanenta revolutionen och brännmärkte "stalinismen" och organiserade en underjordisk opposition mot Stalin. Han mördades 1940 under mystiska omständigheter.
|
Tillbaka till Tillbaka till Komvux Gotland |