|
|
|
|
I Tyskland var man klar över att man skulle behöva utkämpa ett tvåfrontkrig. Man räknade med den stora ryska arméns relativa orörlighet och koncentrerade sig därför på ett snabbt avgörande i väster och sedan full koncentration i öster. En fördel man också hade gentemot sina motståndare var, att man behärskade området mellan de båda fronterna och alltså snabbt kunde skicka trupper som skyttlar mellan dessa. Den plan man inledde kriget efter gick ut på dessa funderingar och kallades Schlieffenplanen Till en början gick också framryckningen i väster bra med tyska ögon sett. Franska, brittiska och belgiska trupper besegrades i Belgien och framryckningen fortsatte i norra Frankrike. Vid floden Marne lyckades fransmännen äntligen stoppa den tyska framstormningen och nu förändrades krigets ansikte. På 14 dagar hade de tyska härarna avancerat med en hastighet av 45 km per dag, nu gjorde kriget halt och övergick till ett segt och utdraget skyttegravskrig, som kom att vara i fyra år. Något som bidrog till att försvåra stormningen av motståndarnas skyttegravar var användandet av taggtråd och kulsprutor. Kriget på östfronten kom så småningom också i gång och där gick det bättre för tyskarna. De besegrade ryssarna i de stora slagen vid Tannenberg och de Masuriska sjöarna. Den stora ryska armén var dåligt utrustad och avståndet hem försvårade underhållet. Trots det lyckades man besegra österrikarna i Galizien, men i det långa loppet blev den tyska pressen för hård. Mer än en miljon ryssar stupade och det mesta av arméns krigsmateriel gick förlorad. Missnöjet med kriget ledde slutligen till den ryska revolutionen och fresfördraget i Brest-Litovsk i mars 1918. Italien, som tillhörde centralmakterna (Tyskland, Österrike-Ungern) höll sig avvaktande i krigets början och vanns efter en tid med hjälp av diplomati och löfte om kolonier i Afrika över på ententens sida (Frankrike, Storbritannien och Ryssland). Som motvikt lockade dock centralmakterna Rysslands gamla ärkefiende Turkiet på sin sida. Handeln mellan USA och Europa ökade kraftigt under kriget och i USA upplevde man en högkonjunktur. När kriget sedan visade sig bli ett utnötningskrig, inriktade sig båda sidor på att försöka skära av motståndarnas försörjning utifrån. I februari 1915 började tyskarna använda ett helt nytt vapen, u-båtar. Amerikanska passagerarfartyg och handelsfartyg sköts i sank och då Lusitania gick under med 1200 passagerare protesterade president Wilson kraftigt. Inför risken att USA skulle gå med i kriget minskade tyskarna sin användning av u-båtar men såg sig två år senare nödsadgade att satsa fullt ut igen. Samtidigt lyckades brittiska chifferexperter snappa upp och lösa ett telegram från den tyske utrikesministern Zimmermann till den tyske ministern i Mexico. I telegrammet utlovades Mexico stöd från Tyskland om man försökte ta tillbaka de delar man förlorat i kriget mot USA 1848. När telegrammets innehåll kom till amerikanarnas kännedom hade president Wilson majoriteten bakom sig då han förklarade Tyskland krig och lät USA gå in på ententens sida. En miljon unga amerikanare skickades till Frankrike och denna insats kom att avgöra kriget. Också Japan gick in i kriget på ententens sida genom att besätta tyska kolonier i sin närhet (Marshallöarna och Karolinerna). Dessutom passade man på att göra Manchuriet norr om Kina till ett japanskt protektorat (skyddsområde). Genom kriget såg man sin chans att stärka inflytandet på det asiatiska fastlandet. För att pressa centralmakterna så mycket som möjligt och försäkra sig om Suezkanalen ingrep engelsmännen på den arabiska halvön, som lydde under turkarna. Tillsammans med Hussein av Hedja ledde engelsmannen T E Lawrence ett arabuppror. Araberna lovades självständighet efter det att turkarna hade besegrats, ett löfte som dock inte kom att uppfyllas då kriget var slut. I stället kom det arabiska området att delas upp i brittiska och franska protektorat (skyddsområden), som t ex Palestina, Irak och Kuweit. Då USA således slutligen kom in i kriget på allvar, det tog bortemot ett år, och stora amerikanska trupper landsattes under ledning av general Pershing, vägde krigslyckan slutligen över för västmakterna på västfronten. Ett avgörande slag stod vid den franska floden Somme, där föresten stridsvagnar användes för första gången. De var en engelsk uppfinning, men sattes in i så liten skala och med så stor tveksamhet att de inte påverkade utgången av slaget, men de visade sig effektiva mot taggtråd och kulspruteeld. Österrike-Ungern rasade samman och kejsare Karl I av Habsburg abdikerade. Av riket uppstod vid det kommande fredsslutet staterna Österrike, Ungern och Tjeckoslovakien. De slaviska staterna gick ihop med Serbien och bildade Jugoslavien. Tyskland var dock orubbat in i det sista och de ledande krigsherrarna Hindenburg och Ludendorff kvarstod som betydande personer, men kejsare Vilhelm III tvingades avgå. Hans abdikering var ett villkor för att socialdemokraterna skulle gå med på att ta över regeringsansvaret och underteckna den fred, som äntligen skulle få slut på kriget. Freden blev mycket hård för Tyskland och i framtiden en svår belastning för socialdemokraterna. De egentligen ansvariga krigsherrarna kunde således träda i bakgrunden och i stället fick två anonyma ämbetsmän Müller och Bell offra sig och underteckna det försmädliga avtalet, utan att motståndarnas trupper stått på tysk jord. Huvudprincipen vid de olika fredsfördragen blev nationalitetstanken, som också ledde till bildandet av de nya staterna. De viktigaste resultaten av freden blev:
|
|
|
