|
|
|
|
Det tysk-romerska riket var ett lapptäcke av stater som alla erkände kejsaren som sin överhöghet, men som också alla hade långt driven självständighet. I huvudsak fanns fyra slag av statsbildningar:
1438 valdes ärkehertigen av Österrike till kejsare över detta brokiga rike. Han tillhörde en av de obetydligare furstefamiljerna och sågs som en kompromisskandidat som skulle hindra ett inbördeskrig mellan de större staterna. Hans familjenamn var Habsburg och denna furstefamilj kom med hjälp av inkomsterna från sina arvegods i Österrike och genom att finurligt balansera och muta de många politiska makterna i Tyskland att bevara den romerska kejsarvärdigheten åt sin ätt fram till det att Napoleon avskaffade det tysk-romerska riket 1806 (undantagandes perioden 1742-45). Under Karl V härskade denna ätt även över det spanska riket med alla dess kolonier. Det är under denna period som Martin Luthers tankar upptände bönderna i stora delar av Tyskland så att de med våld vände sig mot sina världsliga och andliga herrar, tyngda som de var av skattebördor och förtryck. Luther själv tog emellertid avstånd från de upproriska bönderna och kallar dem smutsiga svin och uppmanade furstarna att kuva dem med svärdet. Karl V var som romersk kejsare skyldig att upprätthålla katolicismen och han bekämpade därför först Luther och sedan bönderna. Rikets stater såg i Karls ansträngningar att bekämpa Luther också en strävan efter att bättre kontrollera hela riket och många furstar i norr bekände sig till Luthers lära och gick till motangrepp genom att bilda det Schmalkaldiska förbundet. Karl V var i detta läge hårt pressad. Han låg i krig med Frankrike om vissa omstridda landområden och hade att bekämpa de framvällande turkarna, som på 1400-talet hade intagit Balkanhalvön. Det Schmalkaldiska förbundet fick i detta läge stöd av Frankrike och inbördeskrig bröt ut i Tyskland. Genom freden i Augsburg 1555 kunde fred slutas och lutherdomen vinna en politisk seger. Varje stat i kejsardömet fick rätt att vara antingen luthersk eller katolsk efter eget val. Ingen individuell religionsfrihet tilläts dock; som regenten tyckte måste också undersåtarna tycka. Genom denna fred kom Tyskland ytterligare att splittras politiskt i en mosaik av alltmer oberoende stater. För att försvara sina rättigheter från Augsburg bildade vissa protestantiska stater i norra Tyskland en union i början av 1600-talet. De sökte utländskt stöd i England, Frankrike och Holland. Som en motvikt organiserade Bayern en liga av katolska stater, som sökte stöd hos Spanien. Kriget började i Böhmen och kan delas in i fyra skeden:
1648 kunde äntligen freden undertecknas i Westfalen. Fördraget innebar att:
För Tysklands del innebar freden en decentralisering. Över trehundra tyska stater blev suveräna och erhöll rätten att föra diplomatiska förhandlingar och att sluta fördrag med främmande makter. Medan de flesta andra europeiska länder centraliserades under kungligt envälde sjönk Tyskland tillbaka i feodal pluralism. Sverige och Frankrike stod som garanter för att fredsfördraget skulle hållas. Sverige förlorade snart förmågan att blanda sig i tyska angelägenheter men Frankrike förblev starkt nog och kom att ha laglig grund för inblandning i Tysklands affärer i ett och ett halvt århundrade. |
|
|
