Karl den stores rike blev vidsträckt och utsatt för ständiga hot från kringboende folk.
Kungen behövde hjälp att styra detta väldiga rike,
men han hade inte möjlighet att avlöna alla dem han behövde,
en stor del av ekonomin i det tidiga medeltida samhället vilade på naturahushållning och varubyte.

I ett samhälle med naturahushållning byter man varor mot varor till skillnad från ett samhälle med penninghushållning, där pengar är så att säga växelkursen.

I stället lånade han ut delar av riket till förtrogna,
som styrde det åt honom mot att de fick uppbära de avkastningar provinsen kunde ge.
De blev hans låntagare, eller länsherrar. Län heter på latin feodum och det system som nu inrättas kallas feodalismen.

Länsherren eller vasallen skötte alltså länet åt kungen och försvarade det mot angripare.
I skötseln kom också att ingå juridiska åligganden,
så att länsherren dömde vid de lokala rättegångarna.
Lokala lagar uppstod således liksom så småningom lokala folkrepresentationer.

Vasallen i sin tur förlänade delar av sitt län till undervasaller
och när länen så småningom blev ärftliga skedde en uppsplittring av riket.
Detta system   spred sig till andra länder och i det tysk-romerska riket
kom det att verka splittrande ända till Tysklands enande under 1800-talet,
medan monarkerna i Frankrike vid nya tidens början
lyckades återta kontrollen över hela sitt rike med hjälp av avlönade ämbetsmän.

Länsherrarna kontrollerade således stora jordområden
och deras skyldighet mot sin länsherre var främst att bistå honom i krig.
En jordägande krigaradel, aristokrati, uppstod därigenom genom feodalismen.
Den etiska grund som är förutsättningen för att detta system skall kunna fungera
bygger på lojalitet; de agerande måste acceptera lojaliteten och respektera ingångna avtal.

I sin enklaste form kunde det se ut så här (UV står för undervasall):

Så kunde uppsplittringen fortsätta så att allt mindre län uppstod. Men ganska snart uppstod den situationen att någon blev vasall till fler än en. Härigenom uppstod naturligtvis lojalitetskonflikter. Särskilt om vasallens båda längivare råkade i konflikt med varandra. Denna vasallförgrening blev med tiden allt mer komplicerad. Så blev t ex den engelske kungen genom arv den franske kungens störste länsherre och innehade långt större del av Frankrikes jord som län än franske kungen själv direkt förfogade över. Detta kom på sikt att leda till medeltidens längsta krig - hundraårskriget mellan England och Frankrike (1337 - 1453).

Byn utgjorde med sin befolkning och omgivande jordbruksbygd godsherrens egendom. Ännu på 1000-talet var de flesta människor som bodde på ett sådant gods livegna. Det innebar att de inte kunde lämna godset utan sin godsherres tillåtelse; de var "bundna till torvan". Godsherren å sin sida kunde inte lägga beslag på bybornas egendom och driva bort dem. Han var skyldig dem beskydd och rättsskipning. Han lät uppföra kvarnen, iordningställa vägarna och bygga broarna och byborna betalade sina fasta avgifter för att bruka dessa, avgifter som inte kunde höjas. In i minsta detalj var livet ordnat och reglerat. Få tänkte sig ett liv utanför denna ordning.