Vid tiden för revolutionens utbrott var Frankrike Europas folkrikaste stat med en befolkning på 24 miljoner, varav 80% bodde på landsbygden. Förhållandena i denna nation var som i övriga samtida länder djupt orättvis, vilket tillsammans med en rad specifika faktorer ledde till revolutionen.

Bakomliggande orsaker
 

	Adeln och prästerskapet var befriade från skatt och utgjorde således frälset. Tillsammans uppgick de till ca 2% av befolkningen. Högadeln hade ensamrätt till alla högre befattningar. Detta upplevdes som djupt orättvist av många inom tredje ståndet (det ofrälse ståndet där en del av den övriga befolkningen var representerad).
	Förlusten i kolonialkriget mot England hade skapat en svår inflation. Den drabbade den jordägande adeln svårt, eftersom de arrendeavgifter som fastslagits under medeltiden var oförändrade medan utgifterna för varor ökade.
	Adeln kompenserar sig för inflationen genom att damma av gamla avgifter som fallit i glömska. Det kunde röra sig om avgifter för att använda kvarn, såg ,väg och bro.
	Bonden var fri (livegenskapen avskaffades i Frankrike på 1300-talet) men tyngdes förutom av arrendet av dessa "nygamla" avgifter.
	I denna utsatta situation drabbades bonden extra svårt av den missväxt som i det dåtida jordbrukssamhället var ett återkommande gissel.
	Livsmedelsbristen och de höga priserna slog också svårt mot lönearbetarna främst i städerna.
	Nya grupper inom tredje ståndet krävde ökat politiskt inflytande. Det var sådana som skaffat sig en stark ekonomisk situation, t ex handelsmän och bankirer och som ville ha motsvarande maktpolitiska ställning.
	Upplysningsfilosofernas tankar om att alla människor var lika eldade åtminstone en del av de läskunniga och framför allt de ledande inom tredje ståndet.

Riksdagen

För att råda bot på det stora underskottet i statskassan lät kungen sammankalla landets riksdag, generalständerna, 1789. Han gav i uppdrag åt sin finansminister att övertyga ständerna om att nya skatter måste till för rädda situationen och väntade sig en snabb affär, men ständerna hade inte varit sammankallade på 175 år och många inom tredje ståndet beslutade sig för att ta tillfället i akt för att försöka åstadkomma en förändring.

Röstförfarandet var så att varje stånd hade en röst och därigenom kunde de två frälsestånden motverka lagförslag som berövade dem deras privilegier.

Det tredje ståndet krävde i stället att en förändring skulle komma till stånd, så att varje deputerad - varje ledamot - skulle få sin röst. Genom att antalet deputerade inom tredje ståndet var lika många som i de två övriga stånden tillsammans skulle styrkeförhållandena ändras väsentligt. Inom adelsståndet fanns dessutom några som var anhängare till upplysningens idéer, så genom en sådan förändring av röstförfarandet kunde man hoppas på förändringar.

Frälsestånden hade kungens öra, så regenten motsatte sig detta förslag. Tredje ståndet som var samlat i det s k Bollhuset, en inrättning för racketspel, svor då Bollhuseden, som innebar att de inte skulle lämna lokalen förrän deras förslag antagits och därmed inte delta i röstningen enligt det gamla förfarandet. Kungen som sammankallat riksdagen ville inte gå emot tredje ståndet och gav därför med sig. Den riksdag som röstar enligt det nya sättet kallas nationalförsamlingen och den sammanträder för första gången 27 juni 1789.

Stormningen av Bastiljen

När underrättelsen om nationalförsamlingen nådde allmänhetens öron uppstod för makten svårkontrollerbar  glädje och kungen samlade sina trupper utanför Versailles. Många fruktade nu att kungen med hjälp av sina soldater skulle försöka vrida den politiska klockan tillbaka och pöbelgrupper uppstod spontant i Paris. En sådan riktade sin vrede mot en ökänd maktsymbol, Bastiljen, ett fängelse från medeltiden som rests på den plats en bondeledare och upprorsman stupat på 1300-talet. Byggnaden användes mest som vapenförråd och syftet för pöbelhopen var att få tag i vapen. Bastiljen var gediget byggd och från början mycket svårintaglig men bebyggelsen runt om hade förtätats så att det gick att ta sig över de yttre murarna via angränsande tak, vilket också skedde. När befälhavaren för Bastiljens vaktstyrka fann belägrare på den inre gården svek honom modet och han föll för löftena om att han och hans manskap skulle skonas om de upplät portarna. När han väl kapitulerat uppstod likväl tumult inom pöbelhopen och vaktstyrkan lynchades.

När nyheterna om den framgångsrika stormningen nådde landsbygden tändes en missnöjets fackla och mängder av adelns borgar intogs runt om i landet.

Nationalförsamlingens åtgärder 1789-91

Oroligheterna i landet skyndade på nationalförsamlingens arbete och resultatet blev:
 

	ståndsprivilegierna avskaffas (adeln förlorar sina rättigheter till högre ämbeten och går miste om skattebefrielse)
	alla adelstitlar avskaffas (alla kallas nu medborgare)
	kyrkan förstatligas
	armén upplöses och ersätts av nationalgardet
	en ny författning skrivs

Kungafamiljen

Den franske kungen var Ludvig XVI och han var liksom sina företrädare enväldig. Han var gift med den österrikiska prinsessan Marie Antoinette, som inte talade bra franska och som omtalades nedlåtande bland allmänheten som "österrikiskan". Hon var berömd för sin skönhet och naturligtvis en produkt av sin uppfostran och den skyddande hovmiljö hon kom ifrån, som utestängde henne från den bistra verklighet, som var de flestas i hennes nya rike. Forskningen har inte kunnat visa att hon var särskilt kallsinnig inför andras lidande, hon var bara okunnig, och många av de uttalanden som man tillskrivit henne är endast led i propagandan mot henne. Ett av de mest seglivade ryktena säger att när hon frågar varför folket gör uppror och får höra att de saknar bröd, svarar hon: "Varför äter de inte kakor i stället?".

Kungliga äktenskap liksom de flesta övriga äktenskap, främst inom adelsståndet, var s k resonemangspartier, vilket innebär att det var föräldrarna som bestämde vem barnet skulle gifta sig med och urvalet skedde av ekonomiska eller politiska skäl och baserades inte på kärlek. I lyckliga fall kunde makarna lära sig att älska varandra, men i de flesta fall var äktenskapen rena affärsföretagen. I kungaparets fall rörde det sig om ett resonemangsparti och kungen sägs ha varit så dåligt förberedd att Marie Antoinettes bror fick tillkallas för att instruera kungen i hur barn kommer till i praktiken. Envisa rykten gör också gällande att tronarvingen egentligen hade den unge och stilige svenske diplomaten och ädlingen Axel von Fersen som far.

Kungen, som var troende katolik och delade kyrkans konservativa samhällsuppfattning, förfasades över många av nationalförsamlingens reformer, inte minst förstatligandet av kyrkan. Tidigt välvde han planer på att återupprätta den gamla författningen och när situationen blev svårare önskade han fly landet för att med utländsk hjälp återta kontrollen. Hans förtrogne och själve organisatören i det förestående flyktförsöket var just nämnde Axel von Fersen.

Allteftersom revolutionen framskred framstod situationen som mer och mer hopplös och tillslut var det dags att förverkliga flykttankarna. Axel von Fersen hade noga planlagt det hela. Flykten skulle ske tidigt på morgonen för att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt och kungaparet skulle endast ta med det absolut nödvändigaste. De skulle vara förklädda för att inte bli igenkända och punktliga för att hålla det pressade tidsschema som krävdes, för att de utbytesvagnar som väntade på olika ställen längs flyktvägen skulle skulle slippa hålla så länge att de kunde väcka misstankar.

Företaget hade förmodligen lyckats om kungaparet respekterat spelreglerna, men i deras värld var de upprättarna av regler, de var subjekten inte objekten. De sov flera timmar längre än planerat, de hade mängder av resväskor med sig, de var fullt igenkännbara och de respekterade inte någon som helst brådska. Trots detta, så välförberedd var flykten, nådde sällskapet gränsen till Belgien. Några mil dessförinnan hade kungen visat sin välbekanta profil och blivit igenkänd av en revolutionsvän. Denne meddelade revolutionsarmén, som grep kungafamiljen vid gränsbyn Varennes. Under spott och spe fördes de gripna tillbaka och nu förändrades de kungligas situation drastiskt. De som förut hade förlitat sig på kungens goda avsikter ändrade uppfattning när flyktförsöket blivit känt och kungafamiljen befann sig från och med återkomsten i husarrest.

Kvinnotåget

Kungafamiljen vistades på det ståtliga slottet Versailles utanför Paris, förebild för många furstehus runt om i Europa, bl.a. Drottningholm. Nationalförsamlingens arbete sommaren 1789 gav inte omedelbar effekt när det gällde att lindra svälten och 5 oktober tågar en ansenlig skara förtretade kvinnor i hällande regn och i sina grova kläder ut till Versailles för att komma till tals med regenten. Väl därute hejdas de av vakterna, men vetskapen om de egna barnens hunger driver dem vidare och vakterna kliver åt sidan och släpper in kvinnorna i slottet. När skaran kommer till spegelsalen häpnar kvinnorna inför prakten och för ett ögonblick faller beslutsamheten av dem. Sedan återfår de fattningen och klampar vidare i sina grova träskor tills de finner kungaparet, som de tvingar med sig tillbaka till huvudstaden, för att kungen med egna ögon skall kunna se missförhållandena och påverka nationalförsamlingen i rätt riktning.

Efter generationer av envälde föreställde sig många, män som kvinnor, att regenten var välvillig som en far, men att han kunde missledas av falska rådgivare. Var han bara på plats skulle allt säkert ordna sig. Hädanefter fick han bo i det medeltida slottet Tuilerierna för att vara nära nationalförsamlingen.

Lagstiftande församlingen, september 1791 - september 1792.

När nationalförsamlingen var klar med sina reformer ersattes den av den lagstiftande församlingen, som var tillsatt enligt annan rösträtt än sin föregångare.
I denna församlingen kom så småningom två block att stå emot varandra. Det var jakobinerna, som kallades så eftersom de sammanträdde i ett gammalt nedlagt jakobinerkloster. De ville sprida revolutionen utanför landets gränser eftersom de trodde att furstarna skulle få sina undersåtar emot sig och tvingas avgå. Mot sig hade de girondisterna, som rekryterade sina flesta anhängare från Gironde och som var mindre radikala än jakobinerna i en del frågor.
När det framkommit att kungen konspirerat med landets fiender i ett försök att få en koalition att störta regeringen stormade stora skaror parisare Tuilerierna och kungens husarrest förvandlades till fängsligt förvar. Oro bröt ut på olika håll och ledningen av Paris togs över av Pariskommunen och meningsmotståndare rensades ut genom de s k septembermorden.

Nationalkonventet, september 1792 - 1795

Allmän rösträtt infördes för män och nationalkonventet tillsattes.
Nu radikaliserades revolutionen kraftigt.
Jakobinerna drev igenom kungens dödsdom.
Oroligheter bröt ut som eldsvådor runt om i landet.
I Europa bildade flera stater en koalition mot Frankrike och den leddes av Storbritannien.
Den verkställande makten förlades till Välfärdsutskottet, som dominerades av jakobinerna.


Nu inrättades revolutionsdomstolar som skulle pröva om medborgare gjort sig skyldiga till revolutionsfientlig verksamhet. 40.000 tusen människor avrättades, av dem var 70% bönder och arbetare, så påståendet att det var adelns huvuden som rullade gäller inte i absoluta tal.
Ett av offren var drottningen. I oktober 1793 hämtades hon av bödelskärran och fördes till torget, där giljotinen väntade. I själva verket var giljotinen resultatet av en humanare syn på dödsstraffet. Dess bila skilde alltid ofelbart huvudet från kroppen och det på ett ögonblick. När det gällde bödelsyxan kunde det vara si och så med den saken. Bödeln, som inte alltid var nykter, kunde slinta och tvingas upprepa hugget många gånger innan huvudet föll.

Gatorna var kantade av nyfikna, avrättningar var ett folknöje och nu gällde det en kunglighet, till på köpet den hatade österrikiskan. Berättelserna om hur det gick till är många och livfulla och inte alltid lätta att kontrollera. På vägen dit gjorde sig naturbehoven påminda och drottningen tvangs kliva ner från kärran, gränsla rännstenen, lyfta på kjolarna och tömma sig i allmänhetens åsyn. Efter förrättat behov återtog hon sin plats och ekipaget nådde torget där giljotinen stod. Då hon skulle äntra den resta plattformen, råkade hon trampa på bödelns fot. Hon stannade då upp, vände sig till mannen och bad om ursäkt. De som väntat sig att hon skulle bryta samman blev besvikna. Stoiskt lugn in i det sista mötte hon sitt öde, hennes uppfostran gjorde henne blind för världen utanför slotten men den lärde henne behärskning och värdighet. Berättelserna kring Marie Antoinette är inte alltid nedvärderande, en del ger också en annan bild.

Metersystemet

En rad reformer såg dagens ljus:

Religionen avskaffades och en ny kalender infördes.

Ett enhetligt måttsystem, metersystemet, ersatte det äldre, som skiftade från område till område t o m inom samma land. Tidigare hade människan varit allt tings mått och hennes kropp måttstocken. Därför hade man mätt i tum, fot och aln. Dessa mått skiftade av naturliga skäl från person till person. Också mer precisa mått hade använts men de baserade sig på olika uträkningar, inga enhetliga system fanns. Nu utgick man från jordens omkrets och mätte fram en meter och använde sig sedan av tiotalssystemet för att få större och mindre enheter. En meter blev 1/10.000.000 av meridianen från Nordpolen till ekvatorn genom Paris och en särskild arkivmeter konstruerades av platina som grundläggande måttstock.

Marat, Danton och Robespierre

Utrensningarna av meningsmotståndare fortsatte. När jakobinerna kom till makten vände de sig mot girondisterna. Läkaren Marat skötte registreringen av misstänkta motståndare. Han plågades svårt av en hudsjukdom och vistades gärna i ett badkar även under arbete. En ung kvinna bad att få tala med honom, hon sa sig ha viktig information om statens fiender. Marat tillät henne att komma in till honom och när hon var inom räckhåll tog hon fram en dolk och stack ihjäl honom. Hon ansåg att han var skyldig till att hennes bror avrättats.

En annan av revolutionens ledare var Danton, vältalig advokat med mäktig stämma. Han upprördes av revolutionens tilltagande grymheter och förordade mildhet. Hans ställning försvagades och en konkurrent om makten, Robespierre, lyckades få honom arresterad. Han tilläts inte försvara sig eftersom Robespierre fruktade hans vältalighet. När han på bödelskärran passerade sin fiendes hus, sägs han ha ropat med sin starka röst att det var Robespierres tur nästa gång.

Under Robespierre tilltog skräckväldet ytterligare. Han insåg att folk behövde något i stället för den religion som avskaffades och införde dyrkan av förnuftet. För att det hela skulle bli påtagligare för allmänheten kläddes en ung kvinna helt i vitt och fördes i kortege genom Paris. Robespierre fruktades av många och tillslut gick några samman och fick honom arresterad. I väntan på domen försökte han ta sitt liv genom att skjuta sig med sin pistol. Handen slant emellertid och han sköt av sig en del av käken. Under oerhörda plågor fick han sedan genomlida den rättegång som ledde till att han schavotterades. I och med att Robespierre störtas förlorade också jakobinerna makten. Händelsen kallas Thermidorkuppen efter namnet på den månad i revolutionskalendern när maktskiftet ägde rum.

Direktoriet, 1795

Nu infördes ekonomisk gräns för rösträtt och därmed kan klockan sägas ha vridits tillbaka.
Landet styrdes av fem s k direktorer men dessa var svaga och obeslutsamma. Den lagstiftande makten innehades av nationalförsamlingen, som bestod av två kammare: de äldstes råd och de femhundrades råd.

Motgångar i kriget mot koalitionen ledde till att en stark man tog över genom en statskupp.
Den inträffade i månaden Brumaire och genomfördes av Napoleon Bonaparte.