|
| |
Genom hela medeltiden hade krafter inom kyrkan verkat mot vad dessa krafter uppfattade
som kyrkans förfall. De olika klosterrörelserna kan ses som utslag av denna strävan
efter renhet och återgång till det ursprungliga kristna idealet i protest mot den
sekularisering och personliga vinningslystnad som många av kyrkans enskilda
representanter förföll till.
Martin Luther
På 1300-och 1400-talet hade John Wyclif i England och Johan Hus i Böhmen
formulerat tankar som i mycket föregick dem som Martin Luther kom att ge uttryck för i
början av 1500-talet. Hus hade bränts som kättare på bål och tankarna var farliga,
för de hotade Europas mäktigaste institution, men den politiska situationen var
annorlunda på Luthers tid än hundra år tidigare och hans tankar var lockande för
många tyska furstar med politiska ambitioner.
Luthers centrala tankar var:
Rättfärdiggörelse genom tron allena
Människan kan aldrig själv förtjäna sin frälsning utan den är en gåva hon får
"gratis" (av nåd) av Gud. I enlighet med Augustinus tankar menade Luther att:
En människa inte förtjänar nåd genom att göra det goda
utan gör det goda som ett resultat av Guds nåd.
I den katolska föreställningsvärlden såg det vid den här tiden annorlunda ut,
åtminstone i praktiken. Efter bikten - som alltid måste vara uppriktigt menad för att
gälla - kunde prästen rekommendera botgöraren att utföra vissa handlingar, som
bekräftelse på sin ånger. Den väldiga Peterskyrkan höll på att uppföras i Rom och
bygget måste finansieras. En munk vid namn Tetzel erbjöd botgörare att köpa avlatsbrev
som bevis för sin ånger och dessa avlatsbrev skulle bidra till kyrkobygget.
Luther ansåg att avlatshandeln var bedrägeri eftersom människorna lurades att tro att
de kunde köpa nåd för sina synder. Inte heller ansåg han att vissa människor kunnat
utföra sådana handlingar att de kommit att inta en särställning och därigenom bli
helgon, som vanliga människor kunde vända sig till och använda som mellanlänk till
Gud.
Rättfärdiggörelse genom skriften allena
Genom århundradena hade kyrkan gjort uttolkningar av och tillägg till Bibeln och den
prästvigde ansågs ha tolkningsföreträde framför lekmannen. Luther hävdade i stället
att varje individ själv skulle möta sin Gud genom att läsa Bibeln och förkunnade
därmed "det allmänna prästadömet".
Genom dessa tankar kom Luther att hota kyrkans auktoritet, vilket ännu var livsfarligt.
Eftersom han i enlighet med Paulus hävdade att "överheten bär icke svärdet
förgäves" och att således den världsliga makten kunde sköta undersåtarnas
världsliga angelägenheter och att påven inget hade med detta att skaffa, fick han en
fristad hos kurfursten av Sachsen, som tillsammans med andra nordtyska furstar insåg
vilka möjligheter Luthers tankar gav dem när det gällde den världsliga makten.
Jean Calvin
Fransmannen Jean Calvin gick längre än Luther. Liksom Luther stödde han
sig kraftigt på Augustinus men betonade mycket starkare predestinationen. Enligt denna
vet Gud i sin allmakt vad som skall ske i framtiden och därigenom också varje människas
levnadsöde. Människan bär på arvsynden och förmår inte av egen kraft att handla
gott, hon förtjänar evig förtappelse. I sin godhet har dock Gud utvalt ett fåtal
människor till evigt liv.
En människa kan inom sig själv känna att hon är bland de frälsta om hon genom alla
prövningar och frestelser framhärdar i ett heligt liv. Calvins tankar inspirerade hans
anhängare till ett strävsamt, renlärigt och sedesamt liv, eftersom de kände sig som
utvalda av Gud att verka tillsammans med honom mot den övriga världens ondska.
I motsats till Luther vägrade Calvin att erkänna någon statlig myndighet när det
gällde att stifta lagar för de utvalda. Han tillbakavisade tanken på biskopsämbetets
speciella ställning (att biskoparna genom den apostoliska successionen var andliga
arvtagare till apostlarna) och menade att kyrkan skulle styras av de äldste i
församlingen.
Calvins anhängare kom att kallas för reformerta eller kalvinister. I England kallades de
puritaner (pure = ren) och i Frankrike hugenotter (edsvurna). En samlande beteckning för
dem som genom Luther och Calvins tankar protesterar mot Rom, påven och den katolska
kyrkan blir protestanter. Dit räknades också anhängare av den anglikanska kyrkan, som
infördes i England under 1500-talet och som kom att stå närmare katolicismen än Luther
och Calvin.
Två politiska konsekvenser:
Protestantismens kritik av den katolska kyrkans tradition och
tolkning av den kristna läran fick många politiska konsekvenser. Två av dessa
kan tjäna som exempel:
 | I England hade ätten Tudor kommit till makten under
senare delen av 1400-talet efter ett inbördeskrig mellan ätterna York och
Lancaster. Detta krig kallas Rosornas krig, eftersom båda ätterna bar en ros i
sitt vapen. Ätten Tudor var besläktad med Lancaster.
Henrik VIII tillhörde ätten Tudor och var kung över England under
första hälften av 1500-talet. Han var en from katolik och gift med Katarina
av Aragonien, som var syster till den mäktige regenten Karl av Habsburg,
som härskade över såväl Spanien som det tysk-romerska riket. Men Katarina
födde Henrik en dotter och eftersom man vid denna tid var övertygad om att
kvinnan avgjorde barnets kön, genom vad man skulle kunna kalla sin jordmån,
ville Henrik skilja sig för att kunna gifta om sig. Dessa tankar vilade på den
antika filosofen Aristoteles uppfattning.
Henrik vände sig därför till påven för att få dennes tillåtelse att upplösa
äktenskapet. Att han måste göra så berodde på att den katolska kyrkan
uppfattar äktenskapet som ett sakrament, alltså en helig handling, som
inte kan upplösas. Påven vägrade också att tillmötesgå Henrik i detta ärende.
Huvudskälet var sannolikt att påven inte ville stöta sig med huset Habsburg.
Han hade annars kunnat föra ett resonemang att äktenskapet inte nått sitt
syfte, nämligen att frambringa en tronarvinge. Så hade påvar vid enstaka
tillfällen tillåtit sig att resonera förr.
I stället för att finna sig i påvens beslut vände sig Henrik mot den
protestantiska kyrkan, som i denna fråga hade en annan uppfattning.
Luther och Calvin menade att endast två sakrament kunde grundas på
Bibeln, nämligen dopet och nattvarden; Jesus hade låtit sig
döpas av Johannes döparen och han hade instiftat nattvarden vid den sista
måltiden dagen före sin avrättning, alltså på skärtorsdagen. De övriga fem
sakramenten som katolska kyrkan omfattade var kyrkans egna tillägg. Dessa
sakrament är: konfirmationen, vigseln, bikten, prästvigningen och den sista
smörjelsen.
För att säkra ätten Tudors innehav av den engelska tronen lät alltså Henrik
VIII med parlamentets godkännande införa den version av den protestantiska
läran som kommit att kallas den anglikanska kyrkan.
|
| För att kunna bekämpa Kristian II tvingades
Gustav Vasa att låna pengar av
handelsstaden Lübeck och när han några år senare skulle betala tillbaka detta
lån såg han sig om efter rikedomar och fann dem hos den svenska kyrkan, som
vid den tidpunkten ännu var katolsk. En hel del av rikedomarna hade erhållits
i samband med bikten och den sista smörjelsen, alltså två av de sakrament, som
Luther förkastat. I motsats till Henrik VIII var Gustav Vasa inte djupt
religiös, så för honom tog det emot mindre att bryta med den katolska kyrkan. |
|
