Sverige
Tillbaka Hem Upp

 

Frihetstiden
Gustav III
Gustav IV Adolf

Frihetstiden

De olycksaliga krigen under Karl XII:s regeringstid förödde landet och i dess spår följde missväxt, farsoter och rysskräck. När kungen väl var borta såg många ledande inom adeln en möjlighet till förändring och den nye kungen Fredrik I blev tvingad att godkänna 1720 års regeringsform för att erkännas som monark.

bullet1720 års regeringsform
bulletden styrande makten tillföll rådet, vars medlemmar var 16
bulletkungen hade två röster

1723 års riksdagsordning rörde parlamentets sammansättning:

bulletAdeln träffades i Riddarhuset,
där släktenas vapensköldar fortfarande hänger:
Släktena representerades av sina huvudmän,
vilka var ca 1000.
bulletPrästerna samlades i Storkyrkan.
Deras representanter var biskoparna samt ett ombud per stift,
sammanlagt ca 50.
bulletBorgarnas möteslokal var Rådhuset.
Stockholm hade 10 representanter, Göteborg 3, större städer 2 och övriga 1.
Av kostnadsskäl var det vanligt att mindre städer delade representant.
Borgerskapets representanter var 80-90.
bulletBönderna möttes på Vår frus gillestuga.
Varje härad hade sin representant,
endast skattebönder, dvs självägande bönder var representerade.
ca 150 skickades till mötena

För att beslut skulle kunna fattas krävdes tre stånds majoritet. Riksdagen hade, precis som i dag sina utskott, det viktigaste var sekreta utskottet:

bulletSekreta utskottet
Det ansvarade för
bulletutrikespolitiken
bulletförsvarspolitiken
bulletriksbanken.

Det var sammansatt av
bullet50 från adelsståndet,
bullet25 från prästerskapet
bullet25 från borgerskapet.

Bönderna var inte representerade eftersom de ansågs för bullriga och pratiga.

Riksdagen kom att domineras av två partier, som inte var politiska i den bemärkelsen att de var anhängare till en politisk ideologi, dessa uppstod under 1800-talet. I stället styrdes de av näraliggande praktiska frågor och så småningom av ståndstillhörighet.

De två partierna var:

bulletMössorna
som fick sitt namn av sina motståndare,
som beteckning på att de talade i nattmössan.
De var fredsvänner och leddes av krigsveteranen Arvid Horn.
De fick ekonomiskt stöd från England och Ryssland och kom med tiden att bli ganska beroende av dessa länder
bulletHattarna
som gav sig själva namnet som tecken på att de var stolta.
De var revanschistiska och förordade krig mot Ryssland.
Efterhand som minnena från Karl XII:s krig bleknade och en ny generation växte upp som inte själv deltagit i dessa krig ökade deras inflytande.
De stöddes av Frankrike och kom också att med tiden bli beroende av sin gynnarnation.

Sveriges fjärrhandel sköt fart under perioden och 1731 bildades Svenska Ostindiska Kompaniet.
1734 fick vi en ny rikslag, den första egentligen sedan Magnus Erikssons allmänna landslag 1350.
Järnexporten var en god inkomstkälla, Sverige stod för 1/3 av Europas behov.
Befolkningen i Sverige var 1750 1,8 miljoner. I Finland 400.000.

Perioden präglas politiskt av kampen mellan hattar och mössor och parlamentarism kan sägas råda. Det innebär att majoriteten av den lagstiftande makten godkänner den styrande makten. Det parti som dominerar riksdagen har också störst inflytande över t ex sekreta utskottet. Från början gick partigränserna tvärs igenom riksdagen men mot slutet av perioden kom hattarna att rekrytera sina flesta anhängare från frälseståndet medan mössorna hade flest anhängare bland de ofrälse.

Växlingarna vid makten gav en instabil politik. Största svagheten låg dock i att båda partierna stöddes av främmande nationer och att Sverige därigenom förde en delvis osjälvständig politisk linje.

Gustav III

Gustav III fick en uppfostran ägnad en blivande monark under upplysningstiden. Han var beläst, behärskade flera språk, franska flytande och mycket intresserad av konst, musik och litteratur. Han grundar Svenska Akademin efter fransk förebild och den svenska skaldekonsten har många framstående företrädare under hans tid, de för eftervärlden mest kända torde vara: Carl Michael Bellman, Johan Henric  Kellgren och Anna Maria Lenngren. Den svenske monarken är ett gott exempel på dåtidens kungaideal - den upplyste despoten. Andra sådana regenter var Fredrik den store av Preussen, Gustavs morbror, och Katarina den stora av Ryssland, hans kusin.

För en despot krävs envälde och Gustav ärvde en svag kungamakt. Han ville ändra på styrelseskicket men kunde inte vänta sig att få ständernas samtycke, därför genomförde han på egen hand en statskupp. Att han kunde lyckas berodde på att:

bulletMissnöjet med det rådande styret var stort.
bulletMan var trött på partikäbblet och det utländska inflytandet.
bulletLandet var härjat av missväxt och inflation.
bulletRyssland var upptaget av Polens delning.
bulletDanmark hade inre problem.

Resultatet av statskuppen blev:

bulletKungen fick den styrande makten
bulletStänderna den lagstiftande
bulletDessutom krävdes ständernas godkännande vid krigsförklaringar.

Kungen genomför en rad reformer. De viktigaste var:

bulletSpannmål importeras för att lindra den rådande svälten
bulletSilvermyntfot införs för att stabilisera landets valuta
bulletStatliga ämbetsmän erhöll pension
bulletJudar och utlänningar hade rätt att utöva sin religion i Sverige

En del svårigheter kvarstod emellertid:

bulletNy missväxt
bulletStåndsmotsättningarna kvarstod
bulletBrännvinsmonopolet väckte missnöje
Stockholm med en befolkning av ca 70.000 hade 400 krogar och spriten vållade stort armod i många familjer. Kungen införde det monopol för brännvinstillverkning som ännu råder i landet, kanske mer som inkomstkälla än som åtgärd för nykterheten.

För att förleda oppositionen ordnade Gustav III ett krig mot ärkefienden Ryssland. Kriget var väl förberett, men kungen stötte ändå på svårigheter. Stämningen var nämligen inte god bland de finska officerarna. 112 officerare samlades på gården Anjala och undertecknade det så kallade Anjalaförbundet, i vilket de fördömde kriget och begärde fredsunderhandlingar.

När så Danmark förklarade Sverige krig föreföll situationen hopplös, men Gustav III vände sig som en gång i tiden Gustav Vasa till dalkarlarna, som var redo att ställa upp. I det läget samverkade England och Preussen diplomatiskt och stödde Sverige, så att fred kunde säkras med Danmark.

I det läget lät Gustav arrestera Anjalamännen och föra dem till Sverige. Han lät också sammankalla ständerna och utnyttjade skickligt den svåra situationen till att med hjälp av präster, borgare och bönder krossa adelsoppositionen. Han kunde anklaga officerarna för att i eget maktpolitiskt syfte ha svikit fosterlandet i ett farligt läge och genomdriva en "förenings och säkerhetsakt" för att rädda Sverige. Den innebar sammanfattningsvis:

bulletRiksrådet upplöses
det hade existerat i 500 år
bulletRiksdagen fick minskad makt
kungen hade rätt att själv börja krig
bulletAll frälsejord utom säterierna kunde hädanefter köpas av bönder
bulletEnbart meriter och inte som tidigare börd skulle gälla vid utnämningar.

Adelns ekonomiska makt var bruten. Bara några år senare hade den förlorat en femtedel av sin frälsejord. Grunden var lagd till den svenska bondeklassens politiska och ekonomiska framväxt under 1800-talet.

Kriget med Ryssland fortsatte med växlande framgång men till slut kunde fred slutas utan svenska landavträdelser.

Missnöjet med Gustav III var stor bland adeln efter de reformer som berövat den så många av dess privilegier. Men även radikala anhängare av den franska revolutionen vände sig mot kungen, som uppfattades som reaktionär. Huvudpersonerna i morddramat blir:

bulletJakob Johan Anckarström beskrivs som en inbunden enstöring fylld av oppositionslusta. Han ansåg sig drabbad av den svåra inflation som bröt ut efter kriget och höll kungen ansvarig.
bulletClaes Fredrik Horn på Huvudsta gård var hetsig och labil och hade dåliga affärer, som tvingade honom att låna av Anckarström.
bulletAdolf Ludvig Ribbing var förbindelselänken mellan Anckarströms lilla grupp och en större grupp sammansvurna organiserade av generalen Carl Fredrik Pechlin.

Mordet ägde rum på en maskeradbal i Stockholm den 16 mars 1792. Anckarström skjuter kungen i ryggen med den ena av de två pistoler han bär med sig. Få observerar vad som hänt och orkestern fortsätter att spela. Anckarström hinner slänga ifrån sig pistolerna innan dörrarna stängs men inte fly. Han binds sedan till de båda vapnen och blir häktad tillsammans med ett fyrtiotal konspiratörer.

Kungen dör inte omedelbart, men kulan kan inte avlägsnas, varbildning med hög feber tillstöter. Lidandet varar i tretton dygn och kungen spelar sin självpåtagna roll som hjälte med bravur.

Gustav IV Adolf

Gustav IV var bara 13 år då fadern dog. Hans farbror Karl blev hans förmyndare. Mordundersökningen begränsades, vilket hos vissa väckte misstanken att brodern hade ett finger med i spelet. Pechlin dog i fängelset, Horn och Ribbing landsförvisades. Den ende som avrättades var Anckarström.

Gustav IV:s hat mot revolutionen gjorde att han förföljde sådana som kunde misstänkas sympatisera med jakobinerna. Han lät också Sverige ständigt ingå i koalitionen mot Napoleon, som han uppfattade som en revolutionens son. I ett skede av kriget som var framgångsrikt för Frankrike visade sig Sveriges val ödesdigert. När Ryssland var i koalition med Frankrike hamnade Sverige i krig med Ryssland och det kriget kom för Sveriges del att resultera i den tyngsta freden någonsin.

1808 föll en armé bestående av 24.000 ryssar in i Finland. Den svensk-finska armén på 12.000 man skulle enligt planerna retirera till Österbotten och där invänta förstärkning från Sverige. Under tiden skulle fästningen Sveaborg, Finlands lås, binda de ryska trupperna i södra Finland. Överbefälhavaren för försvarsarmén Klingspor genomförde planenligt reträtten men kritiseras hårt av Johan Ludvig Runeberg i eposet Fänrik Ståls sägner.

Carl Olof Cronstedt var kommendant över Sveaborg. Han utsattes för ryssarnas psykologiska krigföring, som fick honom att misströsta om huvudarméns förmåga till undsättning. Själv en beundrare av Napoleon ogillade han den svenske kungens krig. Han sjönk ned i misströstan och uppgivenhet och kapitulerade med sina 7.000 man utan att fästningens murar hade skadats. De finska trupperna fick tillstånd att gå hem till sina familjer, men många sökte sig i hemlighet till armén i Österbotten.

Genom Sveaborgs fall försämrades situationen för Sverige och i och med att också Danmark, som tvingats in på Napoleons sida, också förklarade krig blev läget på sikt hopplöst. Enstaka framgångar, heroiskt framställda hos Runeberg, kunde inte i längden hindra förlusten. Freden skrevs i Fredrikshamn och blev den tyngsta i Sveriges historia. Hela Finland överlämnades till Ryssland och därmed gick en tredjedel av riket och en fjärdedel av befolkningen förlorad.

Finland fick behålla Sveriges lag och de författningar som Gustav III gett hela sitt rike. Flera av de ledande gustavianerna var finländare och kom att spela en viktig roll i Finland under sin nye monark, den upplyste tsar Alexander. Till åbobornas stora besvikelse blev Helsingfors utsedd till den nya huvudstaden, vars storslagna stadsplan drogs upp av gustavianen Ehrenström.

Det olycksaliga kriget fick ödesdigra följder för kungen. En upprorsplan mognade vid armén i Värmland och den leddes av överstelöjtnant Adlersparre mot huvudstaden. Kungen togs till fånga av Adlercreutz och några andra höga officerare och fjorton dagar senare abdikerade han. I december 1809 lämnade han landet och förde till sin död ett kringflackande liv i Europa under namnet överste Gustavsson.

 

 

 




 

Tillbaka till Tillbaka till Komvux Gotland