Vikingatiden

De arabiska erövringarna på 600- och 700-talet ändrade handelsvägarna till Europa. En viktig väg blev över de ryska floderna och svenskarna kunde byta pälsverk och slavar mot silver, som sedan användes som betalningsmedel för handel med Frankerriket. Medan danskar och norrmän utnyttjade möjligheterna till handel och bosättning i västerled vände sig svenskarna således österut, vilket var naturligt, eftersom rikets dåvarande enda kust var den mot Östersjön.

Den fredliga handeln blev när tillfälle bjöds mer lönsam än plundring. Inga välorganiserade riken kunde bjuda svenskarna motstånd i det område som i dag är Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Floderna rinner över ett platt landskap och svenskarnas grundkölade små båtar med kanske endast 6 till 8 par åror kunde ta sig fram ända ner till Svarta havet utan att behöva dragas några längre sträckor mellan vattendrag eller förbi strida forsar.

Så småningom kom Medelhavshandeln i gång igen. Kievriket förryskades och kunde självt kontrollera flodvägarna. Frankrike och England blev tillräckligt starka för att stoppa härjningarna i väster och förhindra nya bosättningar. Den sista erövringen kan sägas vara den som Gånge-Rolfs ättling Vilhelm Erövraren gjorde 1066.

Ättesamhället

Under vikingatiden var Sverige ett ättesamhälle, vilket innebar att olika ätter kontrollerade sina områden i riket. Någon centralmakt i egentlig bemärkelse, som kunde utkräva skatt och lagstifta över undersåtarna, förekom inte.

De mäktigaste ätterna tävlade sinsemellan om kontrollen över allt större delar av riket och ett vapen i kampen blev kristendomen. Att legaliseras av Gud som härskare har ända fram till de senaste århundradena varit viktigare än att legaliseras av folket överallt på jorden.


Kristnandet

Den förste kristne konungen var Olof Skötkonung, som lät döpa sig vid Husaby källa ungefär år 1000. Sverige var ett valrike, men söner till den avlidne kungen blev ofta valda och efter kröningen kom de så småningom att färdas runt i de olika landskapen för att mötas vid gränserna och förhoppningsvis godkännas. Denna sed uppstod vid kröningen av kung Erik och färden kallas Eriksgata.

Sedan Olof Skötkonungs Uppsalaätt utslocknat kom den stenkilska ätten på tronen. Då den siste av den ätten förgiftats på 1130-talet växlade två rivaliserande ätter på tronen, den sverkerska och den erikska. Kampen om kronan hade ofta dödlig utgång. Under dessa ättestrider upplevde Danmark en storhetstid och kunde lägga sig i den svenska tronstriden.

Kristendomens införande under 1000-talet och därmed den kyrkliga organisationen bidrog starkt till enandet av riket. I Uppsala instiftades ett ärkebiskopsstift, vilket medförde att den delen av landet fick ett försprång när det gällde makten. Övriga delen av landet delades in i stift (Gotland hörde till Linköping). Denna organisation tog form under 1100-talet och då började också de otaliga sockenkyrkorna att uppföras runt om i landet (ända upp till Ångermanälven).

Erik den helige, den legendomsusade grundaren till den erikska ätten ledde en rad korståg till Finland och med korsets och svärdets hjälp sammanlänkades Finland stegvis med Sverige. Erik lär ha grundat Åbo innan han hemma i Sverige slogs ihjäl av en rival om makten. Senare helgonförklarades han och blev hela Sveriges skyddshelgon Erik den helige.

Den kyrkliga organisationen fortsatte att utvecklas under 1200-talet. Vid Skänninge möte 1248 erkänns påven som kyrkans överhuvud och därigenom inlemmas den svenska kyrkan i den europeiska gemenskapen. Celibatet införs för präster. Det andliga frälset lagfästs genom att prästerna befrias från skatt 1281.
 

Lagarna

Trots att svenskarna godkände en kung och alltmer bekände sig till en och samma religion spelade lokalsamhället genom hela perioden en stor roll. De olika landskapen hade sina egna lagar, som först var muntliga och ofta överfördes från far till son, så att lagmannayrket, som så många andra yrken, blev ärftligt. Lagarna nedtecknades sedan på 1200-talet och de visar hur dåtidens rättstänkande skilde på folk från det egna landskapet från folk från andra, så att t ex påföljden för dråp på smålänning enligt Gutalagen blev lindrigare än påföljden för dråp på gotlänning.

Länge vedergälldes dråp mot ättemedlem medelst blodshämnd och denna vedergällning var hela ättens sak och kyrkan lyckades endast långsamt påverka rättsskipningen och sinnelaget.

Birger Jarl

Med Erik läspe och halte dog den erikska ätten ut 1250. Eriks närmsta man var jarlen Birger och han var gift med kungens syster. Birger Jarls son Valdemar blev vald till konung men den egentliga makten kom att ligga i händerna på den viljestarke jarlen från Bjälbo, som tillhörde den anrika och inflytelserika stormannasläkten Folkungaätten.

Birger Jarl inledde den lagstiftargärning, som kommer att centralisera makten och göra Sverige till ett sammanhållet rike. Han stiftade de så kallade fridslagarna, som i motsats till landskapslagarna skulle gälla för hela riket. Lagarna omfattade:

Dessutom införde han en arvslag, som gav kvinnor arvsrätt, så att dotter ärvde hälften mot son.

För att skydda kungen under dennes resor runt i riket lät Birger uppföra borgar på strategiska platser. Där bodde kungens fogdar, som hade att kontrollera den aktuella landsändan och uppbära böndernas skatter. Genom dessa borgar och skatter fick centralmakten ett fastare grepp om rikets delar.

Vid den här tiden hade också handeln skjutit sådan fart att städer började uppstå, bland dem Stockholm, som låg strategiskt mellan Mälaren och Saltsjön. Det var Birger jarl som bestämde att staden på Stockholmen skulle grundas. På Gotland blomstrade Visby och 1288 lät borgarna uppföra ringmuren för att utestänga bönderna från den lönsamma östersjöhandeln och kunna ta tullavgift vid de olika portarna.

Magnus Ladulås

Då Birger dog 1266 blev sonen Valdemar ensam regent. En kärleksaffär med svägerskan Jutta av Danmark ledde till en präktig kungaskandal och Valdemar tvingades till botgörarvandring ner till påven i Rom.

1275 avsattes Valdemar av brodern Magnus och flydde till Norge. Med hjälp av Danmark tilltvingade han sig för en tid en del av sitt forna rike men fängslades och placerades i Nyköpingshus, där han senare avled.

Magnus, som efter sin död fick tillnamnet Ladulås, fortsatte faderns arbete att organisera och centralisera riket. Till sina främsta medarbetare hade han:

Dessa höga ämbetsmän ingick i rådet, som på Magnus tid blev en fast institution och kom att kallas riksrådet. Det var en stormannaorganisation med representanter för adeln och kyrkan.

Frälse och ofrälse

Vid ett möte på kungens borg Alnsöhus vid Mälaren 1280 fick adeln sina privilegier garanterade mot att understödja kungen i krig. Det främsta privilegiet var skattefrihet och när kyrkan året därpå erkändes samma rätt hade Sverige fått sina två frälsestånd.

Den adel som uppstår blir således en krigaradel. Denna grupp var inte enhetlig utan bestod av:

Bonden förmådde dock bevara en friare ställning än på andra håll i Europa, där frälsestånden redan inrättats. I större utsträckning blir han självägande, även om han tvingas betala skatt och under vissa perioder utföra dagsverken. Två huvudgrupper kan urskiljas:

Kungen behövde också höga rådgivare och tjänstemän, som bevakade hans egendomar, lyfte skatter och övervakade lagstiftningen. För att skydda sina skatter införde Magnus förbud mot våldgästning. Tidigare hade stormän, utan att bonden förmått göra någonting, kunnat våldgästa och därmed förslösa det som kungen sedan kunde begära i skatt. Länge tänkte man att det var denna lag som gav Magnus tillnamnet Ladulås - han satte lås för bondens lada - men sentida historiker har pekat på att namnet Ladislaus var vanligt vid den här tiden.

Magnus Eriksson

Efter en blodig maktkamp mellan Magnus Ladulås söner väljs hans sonson Magnus Eriksson som blott treåring till Sveriges tronföljare. Den nye kungen blev myndig 1331 och övertog då styret. Han avslutade Folkungarnas lagstiftargärning genom att 1350 låta sammanställa:

Lagen innehöll olika balkar om giftermål, arv och köp av jord men handlade också om brottsmål. Straffen var hårda:
För mördare blev påföljden stegling (den dömdes lemmar krossades med ett hjul varefter hjulet med kroppen sattes upp på en påle - stegel - till allmänt beskådande)
För mörderskor stening till döds.
Straffet för stöld var hängning och för mordbrand bränning på bål.

Magnus plågades av ständiga penningbekymmer. Han lånade pengar av påven och när han inte kunde betala igen blev han bannlyst. Trots usla finanser köpte han Skåne, Blekinge och delar av Halland av Danmark, som befann sig i en maktpolitisk vågdal.

Magnus fick också andra bekymmer än de ekonomiska. 1349 drabbades Sverige för första gången av pesten, digerdöden, och den skördade många offer. Nu började på allvar ofärdstiden för kung Magnus och han fick svårigheter att hålla samman sitt stora rike som genom arv också omfattade Norge. Den danske kungen Valdemar Atterdag (åter dag över Danmark - efter nedgången) återtog de köpta Skånelandskapen och invaderade Gotland 1361.

Dessa motgångar skärpte stormännens opposition och en delegation erbjöd kronan till Magnus systerson Albrekt av Mecklenburg, som anlände med en här och besegrade Magnus 1363 och tvingade denne att fly till Norge, där sonen Håkan sedan en tid var kung.

 Sockenstämman

På det lokala planet styrde sockenstämman med prästen som självklar ledare. Kyrkotukten uppehölls strängt. Stämman dömde ut böter för försumliga kyrkobesökare och skamstraff för dem som bröt mot Tio Guds bud. Böter och kyrkstraff utdömdes för kyrkobuller, fylleri och trätor, för författande av nidvisor och av föräldrar som försummade att undervisa sina barn.

Många gånger tog kyrkoherden initiativet till en sockenskola och försökte tvinga föräldrarna att skicka sina barn dit. De ungas kunskaper i kristendomskunskap prövades vid de årliga prostvisitationerna och då prövades också läskunskapen.

I sockenstämmorna lärde sig bönderna att förhandla och samarbeta. De gamla protokollen från stämmans sammanträden ger oss inblickar i ett slutet, folkstyrt samhälle.

Unionen

Albrekt av Mecklenburg understöddes av de tyska handelsstäderna och sedan han blivit kung i Sverige förde han med sig tyska krigare och adelsmän till riket. De åtog sig att försvara och underhålla de kungliga slotten runt om i Sverige mot att de fick uppbära skatter i länen, där borgarna låg.

1371 utbröt en stor folkresning mot främlingsväldet, ledd av svenska stormän och bönder. Albrekt tvingades avlägga en kungaförsäkran, som innebar att makten flyttades över till stormännen. Kungen lovade att rådsherrarna skulle vara svenska och överlämnade sina slott till rådet.

När Albrekt genast bröt sin kungaförsäkran uppstod strid mellan honom och rådet. Rådet vände sig till Margareta, som var dotter till den döde Valdemar Atterdag och änka till kung Håkan av Norge, Magnus Erikssons son. 1389 besegrade hennes trupper Albrekts och hon hyllades som Sveriges "fullmyndiga fru".

Margareta samarbetade smidigt med de svenska stormännen, trots att hon tvingade dem till stora medgivanden. Hon genomdrev bl.a. en indragning av adelsgods till kronan, en s k reduktion, något som Magnus Eriksson försökt men misslyckats med. Hon vistades ofta i Sverige och hade goda förbindelser med klostret i Vadstena och understödde Birgittas helgonförklaring.

När Margareta dog 1412 efterträddes hon av sin släkting Erik av Pommern, som inrättade ett nytt fogdevälde. Han inledde också ett handelspolitiskt krig med Hansan som medförde att den svenska malmen inte kunde säljas. Detta utlöste ett svenskt uppror försommaren 1434, som utgick från Bergslagen och leddes av bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson.

Engelbrekt

Upproret fick stort stöd och snart stod de upproriska utanför Stockholms murar och Engelbrekt slöt ett avtal med kungens slottsherre och fortsatte med hären söderut. 1435 utsågs Engelbrekt vid ett möte i Arboga till Sveriges hövitsman. Vid detta möte var inte bönderna representerade, vilket historiker länge trodde på grund av en felläsning, men vid andra möten under denna fejd var de det och därför anser man att den svenska riksdagen föddes under dessa upprorsår.

Adeln ställde sig emellertid inte enig bakom Engelbrekt. Unionen medförde att deras gods kunde sträcka sig över de gamla riksgränserna och när nu upprorsmännen krävde att Sverige skulle gå ur unionen, fruktade dessa godsägare att förlora landområden.

I slutet av april 1435 begav sig Engelbrekt, plågad av reumatism, till ett rådsmöte i Stockholm. Första natten rastade han på en holme i Hjälmaren inte långt från Göksholm, där hans fiende Magnus Bengtsson Natt och Dag residerade. Enligt Engelbrektskrönikan uppsöktes Engelbrekt på kvällen av Magnus, som dödade Engelbrekt med en yxa.

Efter Engelbrekts död följde rådsherrarna det program som ärkebiskopen i Uppsala hade utformat och som innebar frihet för varje enskilt land inom unionen att följa sina egna lagar men bevarade unionen för fred mellan länderna.

1439 blev Erik avsatt som kung i alla de tre rikena. Han flyttade till Gotland och fästet Visborg och försörjde sig som sjörövare under många år. Till ny unionskung valdes hans systerson hertig Kristoffer av Bayern.

Nu följde en maktkamp mellan olika kungar, så att man kan säga att det mest kom att likna ett strömhopp över den svenska tronen. Adeln delade sig i två grupper:

Sturetiden

Under perioden 1470 - 1520 kom motståndet mot Kalmarunionen i Sverige att ledas av stormän med ättenamnet Sture. Under denna tid blev Sverige en nationalstat och grunden lades till en fungerande länsförvaltning och en stark centralmakt. Riksdagen blir en institution där borgare och bönder alltid var representerade. Sten Sture d ä angav själv tonen för denna fyrståndsriksdag - bestående av adel, präster, borgare och bönder - som var så ovanlig i Europa:

Det som rör alla bör av alla samtyckas.

Också ett svenskt skriftspråk växte fram i Birgittinklostret i Vadstena. Detta språk rymde dock ännu en mängd lånord från latinet, tyskan och danskan. Vadstena bibliotek räknade 1400 handskrifter. 1477 grundas Nordens första universitet i Uppsala.

När Sten Sture dog 1504 efterträddes han som riksföreståndare av Svante Sture, som inte var släkt med honom och inte själv använde namnet Sture. I själva verket var han under en tid motståndare till Sten, som berövade honom betydande län. De båda herrarna försonades emellertid och nu blev han riksdagens man.

Svante Sture dog 1512 och efterträddes av sin son Sten Sture den yngre. Rådets man var emellertid den småländske adelsmannen Erik Trolle, men den blott 20-årige Sten gick genast till motattack, reste runt i landet och höll agitatoriska tal som vann menighetens sympatier. Under detta tryck tog rådet tillbaka sitt val av Trolle och utsåg i stället herr Sten.

"Herr Sten den unge Sture" var en slug och hänsynslös maktpolitiker som målmedvetet försökte bryta ner det gamla medeltida rådsväldet och hämtade stöd hos allmänheten och sina fogdar.

Slottslänen var viktiga brickor i denna maktkamp mellan rådet och riksföreståndaren. Rådet leddes av en annan förslagen storman, ärkebiskopen Gustav Trolle, son till den avsatte Erik.

Sten Sture beslagtog Trolles län och belägrade hans residens, Stäkets slott vid Mälaren. Sten Stures motståndare var den danske unionskungen Kristian II av Oldenburg. Denne beslutade att sända en styrka för att undsätta Trolle. Sten Stures här besegrade emellertid de landsatta danskarna och på riksdagen enades man om att riva Stäket och avsätta Trolle som ärkebiskop.

Beslutet verkställdes, slottet jämnades med marken och kyrkans egendom drogs in till staten. Ärkebiskopen togs till fånga och misshandlades med en järnklubba, flera av hans män dödades genom halshuggning eller rådbråkning.

Kristian II ingrep på nytt men hans trupper blev besegrade vid Brännkyrka utanför Stockholm. Efter misslyckade förhandlingar avseglade unionskungen med sex svenskar som gisslan, bland dem den unge Gustav Eriksson Vasa.

Nyåret 1520 lät Kristian II en här bestående av tyska och skotska legoknektar bryta in i Västergötland. Sten Sture mötte invasionsarmén med sitt uppbåd av svenska frälsemän och bönder på sjön Åsundens is. Svenskarna förlorade slaget och Sten Sture skadades så svårt att han avled på väg till Stockholm.

I mars hyllade rådet Kristian II som Sveriges kung men Stockholm höll länge stånd. Försvaret leddes av den döde riksföreståndarens änka, Kristina Gyllenstierna. Först i september gav hon sig mot löfte om amnesti.

4 november 1520 blev Kristian krönt som Sveriges rätte arvherre och kung. Unionen var även återställd i praktiken. Kröningsfesten kom att gå till historien som Stockholms blodbad, eftersom mer än 80 personer avrättades som en följd av de föregående årens stridigheter.

Tillbaka till Tillbaka till Komvux Gotland