Napoleon hade upplöst Tysk-romerska riket 1806. Wienkongressen skapade i dess ställe
Tyska förbundet, som bestod av 38 stater, de största var Preussen och Österrike. Dessa
stater hade sina egna mått- och viktsystem och skyddade sin handel med tullar. Dessa
olikheter och barriärer hindrade industrialiseringen och den ekonomiska utvecklingen. Det
var till och med så att de järnvägar som började anläggas i vissa stater hade
olika spårbredd, så när de skulle sammanfogas gick det inte.
1834 enades man om en tullunion, där alla länder utom Österrike ingick. Men kraven på
enande sträckte sig längre. Två alternativ förelåg, med eller utan Österrike.
Preussen
Motorn i det förestående enandet kom att bli Preussen. Det var fortfarande i stor
utsträckning ett privilegiesamhälle. Jordadeln, de så kallade lantjunkrarna, ägde
största delen av den odlingsbara jorden. Livegenskapen avskaffades så sent som
1807.
Den stora missnöjda gruppen var medelklassen och den stod bakom 1848 års revolution, som
emellertid slogs ned av militären. 1861 blev Wilhelm I kung och han föreslog en kostsam
arméreform, som skulle innebära att värnplikten höjdes från två till tre år.
Reformen förkastades av liberalerna i riksdagen.
1862 utsågs Otto von Bismarck till rikskansler, den ledande
ministerposten. Han utfärdade skatter utan riksdagens godkännande och genomförde med
hjälp av dessa arméreformen. Att detta var möjligt får förklaras med att folk sedan
urminnes tider var vana att lyda och att medbestämmandet var en tämligen ny tanke.
Missnöjet blev emellertid stort i riksdagen, men Bismarck avledde på urgammalt vis
intresset genom att dra in landet i ett krig. Han behövde inte sträcka blicken långt
för att finna en förevändning.
Kriget mot Danmark
Slesvig-Holstein var hertigdömen, som sedan medeltiden lydde under den danske
kungen. I Danmark genomfördes 1863 en ny grundlag och den skulle gälla även för
Slesvig, vilket upprörde den tyska befolkningen där. För att stötta de tyska
undersåtarna samverkade Bismarcks Preussen med Österrike och de båda länderna
förklarade Danmark krig. Under 1800-talets mitt drog en våg av så kallad skandinavism
över Sverige-Norge och Danmark och i Danmark väntade man sig svenskt stöd och
försökte därför inte undvika konfrontation genom att dra tillbaka sina krav på
Slesvig. När det kom till kritan uteblev emellertid det svenska stödet och Danmark fick
försvara sig ensamt vilket visade sig vara en övermäktig uppgift. I stället tvingades
Danmark avträda Slesvig- Holstein.
Kriget mot Österrike
Nu uppstod i stället en konflikt mellan Österrike och Preussen om styret av de båda
hertigdömena, en konflikt som ledde till krig. Bismarck kunde i detta krig skörda
frukterna av arméreformen. Den preussiska armén var överlägsen den österrikiska när
det gällde drill och utrustning. En nyhet som införts hos preussarna var det
bakladdade geväret. Österrikarna var ännu utrustade med föregångaren, det mynningsladdade. Detta
gevär krävde att laddningen fördes in i mynningen och det skedde snabbast om soldaten
ställde sig upp, men denna manöver tog tid och gjorde soldaten till en lätt måltavla.
Det nya bakladdade geväret kunde laddas om av soldaten i liggande ställning och dessutom
hade det en skotthastighet av 5 skott i minuten, en på den tiden överlägsen snabbhet.
Kriget blev en snabb affär för Preussen och Det Nordtyska förbundet uppstod med
Preussen som ledande nation. Framgångarna för Bismarck fick den liberala oppositionen
splittrad, huvudfrågan i riksdagen blir i stället Tysklands enande.
Kriget mot Frankrike
Det största utrikespolitiska hindret var
det andra kejsardömets Frankrike, där Napoleon III härskar. Han kunde inte acceptera ett enat Tyskland eftersom maktbalansen därigenom
skulle rubbas allvarligt till Frankrikes nackdel.
Som så många gånger förut i europeisk historia blev en tronföljdsfråga den
utlösande faktorn. Den spanska kungaätten hade dött ut och erbjudandet att bli ny
spansk regent gick till Leopold av Hohenzollern, en släkting till Preussens kung Wilhelm.
Napoleon motsatte sig denna tronföljd. Frankrike skulle bli inneslutet, menade han, om
representanter för det preussiska kungahuset skulle sitta samtidigt på Preussens och
Spaniens tron.
I detta läge avrådde Wilhelm Leopold att acceptera erbjudandet, men Napoleon lät sig
inte nöja med detta, han krävde en försäkran för all framtid att någon representant
av ätten Hohenzollern aldrig skulle sitta på Spaniens tron. Denna begäran avvisades
vänligt av den franske ambassadören, men när Bismarck lät publicera aktstycket strök
han några ord som ändrade tonen från hövlig till snävt avvisande. Napoleon blev
rasande och förklarade Preussen krig 1870.
Tyskland
Det var detta krig som kom att sluta så olyckligt för Frankrike och Napoleon III.
De
sydtyska stater som hållit sig undan det Nordtyska förbundet anslöt sig nu och den
tyska krigsframgången blev förödande för Frankrike. 18 januari 1871 utropades Tyska
riket i själva spegelsalen i Versailles. Det bestod av 25 förbundsstater och blev ett
kejsardöme under Wilhelm I.
Gemensamt för alla stater blev: