|
|
Kejsardömet föll vid krigsslutet och efterträddes av den så kallade Weimarrepubliken (grundad på Weimarförfattningen, antagen i Weimar 11 augusti 1919). Socialdemokraterna tog fredsansvaret, när de skickade två tjänstemän att underteckna Versaillesfreden medan de egentliga krigsherrarna Ludendorff och Hindenburg höll sig i bakgrunden. Detta blev grogrunden för "dolkstötslegenden", som gick ut på att Tyskland aldrig blev militärt besegrat men ändå, på grund av socialisternas svek, tvingades underteckna en förnedrande fred: landet fick så att säga en dolkstöt i ryggen. Krigsskadeståndet blev en alltför dryg börda som visade sig omöjligt att betala. Fransmännen, som drivit igenom det höga beloppet, ockuperade 1923 Ruhr för att tvinga fram en betalning, men de tyska arbetarna svarar med strejk. Den tyska regeringen trycker sedlar för att lindra den stora nöden, vilket leder till hyperinflation. En svensk krona blir värd en miljard tyska mark. Denna värdeminskning sköljer i ett enda slag bort statens skulder till medborgarna och detta får förödande konsekvenser för medborgarmoralen: medelklassen förlorar tilltron till staten, den stat man lånat pengar till på olika sätt och som nu skapar en sådan hyperinflation att de pengar man har innestående inte är värda någonting, det krävdes resväskor fulla med sedlar för att handla. Denna situation utgjorde ett gynnsamt klimat för missnöjespartier. Adolf Hitler föddes 1889 i Österrike och var inte intellektuell som sin förebild Mussolini utan en rotlös människa. Fadern, som dog tidigt, var en lägre statstjänsteman. Hitler fick tidigt motvilja mot Österrike och 1912 flyttade han till Bayern där han försörjde sig som snickare och målare. När första världskriget bröt ut anslöt sig Hitler genast till den tyska armén och blev liksom Mussolini så småningom korpral . I Bayern anslöt han sig som medlem nummer sju till missnöjespartiet Deutsche Arbeiterpartei som senare döptes om till Nationalsozialistische Arbeiterpartei, som förkortades till nazistpartiet. 1921 blev Hitler ledare för detta parti. Tysklands svåra situation gjorde således extrema missnöjespartier, som uttryckte tyskvänliga idéer, attraktiva och medlemsantalet steg rejält under de första åren av tjugotalet. När fransmännen ockuperade Ruhrområdet ökade nationalismen starkt och Hitler beslöt sig för att försöka imitera idolen Mussolinis statskupp i Italien. Tidigt hade nazistpartiet upprättat en privatarmé, också med Mussolini som föredöme, Sturmabteilungen eller SA, och det var med hjälp av denna armé, som populärt kallades brunskjortorna, som Hitler försökte genomföra sin statskupp, som har blivit kallad ölkällarkuppen i Bayern. Hitler hoppade upp på estraden, avlossade en revolver mot taket och skrek att "den nationella revolutionen hade brutit ut". Men polisen slog ner tumultet och Hitler dömdes till fem års fängelse. Han frigavs efter ett år eftersom Weimardemokraterna höll på yttrandefriheten. I fängelset skrev han sin bok Mein Kampf, i vilken han redovisade personliga minnen, rastänkande, nationalism, kollektivism, historiska teorier, judehets och politiska kommentarer. En som gav Hitler sitt varma stöd och till och med deltog i ölkällarkuppen var den gamle generalen och krigsherren Ludendorff. Hitlers politiska program, sådant det framstår i Mein Kampf kan sammanfattas i följande punkter:
En konsekvens av den kraftiga inflationen var att det blev omöjligt för Tyskland att betala krigsskadeståndet. Och kunde inte Tyskland betala sin skuld till Frankrike och England kunde inte dessa i sin tur betala sina lån till USA. För att avhjälpa detta accepterades den så kallade Dawesplanen (uppkallad efter amerikanen Charles G Dawes):
Genomförandet av Dawesplanen grundade ett visst välstånd och missnöjespartierna förlorade nu många av sina anhängare. Välståndet vilade emellertid på bräcklig grund eftersom det i stor utsträckning förorsakats av lån. Den stora depressionen bröt brutalt den ekonomiska uppgången och i juli 1932 fick Hitlers nazistiska parti flest röster i riksdagsvalet (ca 1/3) eller 230 mandat. Men redan i november samma år, då ett nytt val hölls, erhöll partiet färre röster eller 196 mandat. Kommunisterna fick i samma val 100 mandat. Ledande industrimän satsade nu på Hitler, eftersom de trodde att de kunde styra honom och fruktade kommunisternas framgångar. Den åldrige presidenten Hindenburg utsåg därför Hitler till rikskansler 1933 och ledare för en koalitionsregering. Hitler lät då utlysa nyval i hopp om absolut majoritet. I samband med detta val brinner riksdagshuset och kommunisterna får skulden. Detta gynnar nazisterna, som ändå inte uppnår absolut majoritet utan 44 %. Hitler utfärdar undantagstillstånd på grund av "det nationella nödläget" och tilldelar sig diktatoriska befogenheter. Sedan följer ödesdigra händelser slag i slag:
Det som hjälpte till att förblinda ögonen på det stora flertalet medborgare var att en del konkreta åtgärder, som till exempel vägbyggen och andra offentliga arbeten lindrade arbetslösheten. Därtill kom en pseudovetenskaplig grund i den så kallade rasvetenskapen, vars auktoritet var Alfred Rosenberg, som menade att den tyska så kallade ariska rasen var överlägsen andra raser på jorden. Grundläggande symbol för nazistpartiet blev hakkorset, ursprungligen en solsymbol från det tidiga hinduiska samhället. I och med de så kallade Nürnbergrättegångarna, som dömde många av de nazistiska ledarna för brott mot de mänskliga rättigheterna och genom många krigsfilmer har många ledare vid sidan av Adolf Hitler blivit kända. Några av dessa var:
Det svartaste kapitlet i nazismens historia är folkmordet på judarna. I det nazistiska språkbruket kallades utrotningen för den slutgiltiga lösningen. Redan i Mein Kampf skriver Hitler om judarna som roten till allt ont. Vid sidan av kommunisterna är de hans huvudmotståndare. Redan med Nürnberglagarna 1934 avskiljs judarna som en andra klassens människor. Mitt under det brinnande kriget för nazisterna också sitt utrotningskrig mot det judiska folket. Inte bara i Tyskland drabbas judarna av pogromer (förföljelser) utan också i de av Tyskland ockuperade länderna. Från och med 1941 börjar en systematisk utrotning. Judar transporteras som boskap i förseglade järnvägsvagnar till särskilda utrotningsläger i det tyska riket. Sammanlagt 6 miljoner judar fick sätta livet till under de mest vedervärdiga förhållanden. Många gasades ihjäl och sedan brändes deras kroppar i särskilda för detta ändamål byggda ugnar. I de religioner som har en föreställning om en postexistens (ett liv efter döden) spelar föreställningen om själen en viktig roll. Föreställer man sig själen som andlig och inte fysisk som kroppen, spelar det ingen roll för postexistensen, vad som händer med kroppen. Inom hinduismen underlättas till exempel atmans (själens) frigörelse av att kroppen kremeras. Kroppen ses där som själens fängelse. I den judiska Torah (Moseböckerna) förknippas emellertid själen med blodet. Blodet sägs vara det som ger liv, därför är också all blodmat förbjuden för renläriga judar. En bokstavlig tolkning av detta skulle kunna innebära att kremeringen omöjliggör postexistensen, eftersom blodet förångas vid kremeringen. Detta sätt att döda judar skulle således innebära inte bara en kroppslig död utan också en själslig. Tolkad så innebär kremering en slutgiltig död.
|
|
Tillbaka till Tillbaka till Komvux Gotland |
