Att samla allt det vetande som finns kringspritt över jordens yta; att förklara
dess allmänna plan för vår tids människor och att föra detta vetande vidare till
våra efterkommande, så att inte de gångna seklernas strävan skall bli meningslös för
framtiden; så att våra efterkommande genom att bli mer upplysta, därmed också må bli
lyckligare och dygderikare; och så att vi själva må ha gjort oss förtjänta om
människosläktet innan vi dör.
Texten ovan är ett utdrag ur det uppslagsverk som fransmannen Denis Diderot
var huvudredaktör för och som avsåg att rymma samtidens vetande. En grundläggande
tanke i verket är att kunskap befriar och ger makt och att mänskligheten har förmåga
att skapa sig en bättre framtid. Med upplysningen föds en utvecklings- och
framtidsoptimism som kanske inte grumlas förrän av de båda världskrigen.
Redan under renässansen utvecklades de empiriska vetenskaperna, d.v.s. de
som prövar sina teorier med iakttagelser och experiment. Den geocentriska
världsbilden ersattes av den heliocentriska. I takt med att
naturvetenskapen lanserade teorier som allt bättre tycktes förklara världen steg dess
anseende.
Som kronan på verket framstod Isaac Newtons gravitationslag, som säger
att kroppar påverkar varandra med en dragningskraft som är proportionell mot
produkten av kropparnas massa och omvänt proportionell mot kvadraten på avståndet
mellan dem,
d.v.s. ju större massa desto större dragningskraft och ju längre avstånd desto
mindre
(dubbelt så stort avstånd fyra gånger så svag dragningskraft, tre gånger så stort
avstånd nio gånger så svag).
För många skymtade nu en möjlighet att på sikt kunna förklara alla naturfenomen, att
förstå världen som en maskin, vars rörelser man kunde förklara om man kände till
dess delar. Guds betydelse sköts i bakgrunden. För vissa blev han en urmakare som skapat
världen men sedan lämnat den åt sig själv. Andra tog steget ända till ett förnekande
av någon högre existens. I Guds ställe trädde människan vars
enda begränsning var
okunskapen. Kyrkans förklaringar sågs som ålderdomlig vidskepelse.
Det är viktigt att än en gång påpeka att de nya tankarna i första hand endast
omfattades av dem som kom i kontakt med dem, antingen direkt genom att läsa de nya
filosoferna, eller genom att höra talas om dem. Särskilt ute på landsbygden, där det
stora flertalet människor bodde, tog det lång tid för det nya tänkesättet att få
genomslagskraft.
Thomas Hobbes
Den brittiske tänkaren Thomas Hobbes menade att människorna var egoistiska varelser som
styrdes av sina egenintressen och att naturtillståndet var en "allas kamp mot
alla". Filosofer vid den här tiden funderade gärna över det så kallade naturtillståndet,
som för människans del innebar att hon levde utan stat och ledning.
För att kunna överleva tvingades människorna sluta ett samhällskontrakt,
genom vilket de överlämnade sin beslutanderätt till staten mot att den skyddade dem
till liv och egendom. Statens ledare blir suveränen, envåldshärskaren,
som är den ende som står utanför kontraktet och som därför aldrig kan göra något
orätt i bemärkelsen bryta mot kontraktet. Rätt och orätt blir i den här bemärkelsen
avhängiga av samhällskontraktet; rätt blir i enlighet med kontraktet, orätt ett brott
mot kontraktet. Samhällskontraktet blir alltså detsamma som
grundlagen. Staten blir ett nödvändigt ont utan vilket människan inte klarar sig
och den skrift i vilken Hobbes redogör för dessa tankar kallar han för Leviathan
efter ett havsvidunder i Jobs bok i Gamla Testamentet.
Värdena är således relativa i bemärkelsen beroende av
samhällskontraktet.
John Locke
John Lockes tankar om statsskicket kom att spela stor roll redan i samband med Den
ärorika revolutionen i England 1689. Locke förespråkade en maktfördelningsprincip
som innebar att den lagstiftande makten åtskildes från den styrande.
I moderna demokratier innehas i regel den lagstiftande makten av folkförsamlingen eller
parlamentet, medan den styrande ligger hos regeringen.
Också Locke tänker sig ett naturtillstånd, men det är en fungerande livsform, där
människorna lever i fred med varandra. Människorna är skapade så att de alla har samma
värde och har likartade behov. Detta är ett faktum som visar att människan med
förnuftets hjälp kan dra moraliska slutsatser och skilja mellan rätt och fel. Rätt och
fel existerar således inte i förhållande till ett samhällskontrakt utan finns även i
naturtillståndet, som objektiva värden i en naturrätt.
Även Locke menar att ett samhällskontrakt måste upprättas så att inte individerna
bestraffar dem som bryter mot rätten och att bestraffningarna urartar till
hämndaktioner. Detta samhällskontrakt ska grundas på majoritetens vilja, som alltid
överensstämmer med naturrätten eftersom den går att
inse med förnuftet och de flesta
människor är förnuftiga. Om fursten bryter mot naturrätten kan han avsättas,
han
står alltså inte utanför rätten som hos Hobbes, där rätten var grundad i kontraktet.
Av denna naturrätt följer att varje människa har rätt till sitt liv och
sina åsikter
liksom resultatet av sitt arbete. Locke tänkte att resultatet av individens arbete var
hans egendom. Här återfinner vi således sådana tankar som är grundläggande för
1800-talets liberalism. Locke skriver:
Den stora och huvudsakliga orsaken till att människor sluter sig samman och
underkastar sig en regering är att deras egendom bevaras.
Lockes tankar om
maktfördelningen och undersåtarnas rätt gentemot fursten kom att påverka den nya
grundlag som kom till i samband med vad som brukar kallas för
den ärorika revolutionen i England
1689. Den nye regent som tillsattes, Vilhelm III av Oranien,
tvingades acceptera grundlagen för att tillträda som ny regent efter James II
Stuart, som avsattes för att han inte fann sig i parlamentets vilja och tankar
om en grundlag. Genom denna nya grundlag kom makten att innehas av det engelska
parlamentets överhus, The
House of Lords, i
vilket företrädarna för de mäktigaste jordägarfamiljerna satt. Detta kom i sin
tur att påverka förhållandena i riktning mot den
industriella revolutionen.
Det styrelseskick som England därmed fick
kallas konstitutionell monarki
och innebär att fursten = monarken måste godkänna grundlagen = konstitutionen.
Det innebär att den lagstiftande makten är skild från den verkställande =
styrande.
Voltaire
Voltaire lyckades i sina skrifter åskådliggöra många av upplysningens bärande idéer.
Han kämpade för tolerans och förnuft och bekämpade maktmissbruk, okunnighet och
vidskepelse.
Särskilt kyrkan angrep han fränt och han uppmanade att: "Krossa den
skändliga".
I romanen Candide angriper han hårt filosofen Leibniz tes att vi lever i den bästa av
världar. Leibniz tänkte sig Gud närmast som en urmakare som hade skapat världen och
eftersom Gud var allsmäktig och god hade han skapat den bästa tänkbara av alla
världar. Detta stred mot vad Voltaire tyckte sig upptäcka med sina sinnen, runt om såg
han lidande och elände. Hela romanen är en enda kavalkad av olyckor och misslyckande och
driver skoningslöst med Leibniz tankar. Ytterst handlar det om det så kallade teodiceproblemet:
Hur kan en allsmäktig och allgod gud tillåta lidandet i världen?
Rousseau
Jean-Jaques Rousseau var den stora kritikern av den europeiska civilisationen. I
brevromanen Émile ställer han två människotyper mot varandra. Den ene
är bonden, som inte tänker själv utan endast gör som han blivit tillsagd och som lever
ett automatiskt liv där lydnaden ersätter förnuftet. Den andre är vilden, som hela
tiden själv tar ställning och prövar sina handlingar, eftersom hans överlevnad beror
av hans beslut.
I naturtillståndet var vi alla lika, men i och med att samhällen uppstod
infördes de sociala orättvisorna:
Den första människa, som inhägnade ett stycke jord och förklarade: detta tillhör mig
- och fann andra, som var enfaldiga att sätta tro till honom - han var den verklige
grundläggaren av det borgerliga samhället.
(Om uppkomsten av olikheter mellan människorna)
Montesquieu
Montesquieu vände sig med kraft mot det franska enväldet. Som en förebild såg han den
engelska konstitutionen, där makten var delad, så att kungen hade den styrande eller
verkställande och parlamentet den lagstiftande. Dessutom fungerade
domstolarna
självständigt. Denna maktfördelningsprincip, som Montesquieu resonerar om i sina
skrifter, där han klart just särskiljer den styrande, den lagstiftande och den dömande
makten, blir grundläggande för den nya amerikanska konstitution som tillkommer i samband
med den amerikanske revolutionen.