De så kallade germanska folkvandringarna tilldelades länge huvudrollen i det drama
som handlade om det romerska imperiets fall. I det förra avsnittet
redovisades en hel serie tänkta förklaringar där folkvandringarna sågs som en.Germanerna
levde i olika stammar i norra Europa och var av indoeuropeiskt ursprung. Av olika
anledningar börjar en del av dessa stammar lämna sina områden och tränga söder ut. En
viktig orsak kan vara överbefolkning. Två stammar, ostrogoter och visigoter,
slår sig ner vid Svarta havet men trängs i slutet av 300-talet undan av ett
främmande asiatiskt folk, hunnerna. Exakt varifrån detta folk kommer och
varför det kommer är inte helt klarlagt. En teori är att hunnerna är det folk som
omtalas i kinesiska källor och som under slutet av han-dynastin trängs undan
västerut. Denna teori har fått sitt uttryck i formuleringen: Vad Kina sår får Rom
skörda.
Ett annat germanfolk nådde emellertid Västrom först. Från norra Europa trängde det
ned på den italienska halvön och härjade så svårt att folkets namn blivit förknippat
med förstörelse och härjning, inkräktarna kallades vandaler. De lämnade
emellertid halvön, slog sig en tid ned i nuvarande Spanien men fortsatte till Nordafrika.
De bosatte sig där det gamla Kartago en gång legat och härjade som pirater i
Medelhavet, intog till och med det förfallna Rom, något som inte ens Hannibal förmått
under stadens storhetstid.
Visigoterna trycktes västerut av hunnerna, som hade en fruktad ledare i Attila,
av de kristna kallad Guds gissel. I början av 400-talet trängde visigoterna över
Alperna och härjade under sin ledare Alarik på den italienska halvön. Efter
Alariks plötsliga död bröt de upp, lämnade halvön och slog sig i stället ned på
iberiska halvön, som vandalerna lämnar.
De följdes av hunnerna, som drivit dem framför sig och som föreföll omöjliga att
stoppa. Men nöden kan ibland tvinga fiender att samarbeta, västromerska soldater
förenade sig med visigoterna i södra Frankrike och lyckades på de Katalauniska fälten
stoppa Attilas hunner 451.
Efter att en tid ha belägrat Rom vände Attila och hans hunner österut igen och
försvann ur historien. Då blev det de underkuvade ostrogoternas tur att lockas av
romarriket. Deras konung Teoderik lät mörda den västromerske kejsaren på ett
gästabud och styrde därefter under tillnamnet "den store" Italien. Under hans
tid fick landet en kort blomstring men försvagades igen efter hans död och föll offer
för nya erövrare, först langobarderna, en annan germanstam och sedan det Östromerska
riket.
Alla germanstammar sökte sig inte till romarriket. Frankerna slog sig ned i
nuvarande Frankrike och angler och sachsare invaderade Brittiska öarna
och trängde undan kelterna till Irland, Skottland, Wales och Cornwall. Det är
om denna svåra tid för kelterna som den ursprungliga Arthursagan handlar.
Senare under riddartiden plockas sagan upp i Frankrike och anpassas till riddartidens
ideal och det är denna senare version som blivit bekant som Kung Arthur och riddarna
kring det runda bordet.Från det rika keltiska sagostoffet hämtades också
berättelsen om Tristan och Isolde. Även denna berättelse är emellertid
försedd med riddartidens moral, när vi möter den, en moral som är intimt förknippad
med feodalismen.