|
|
|
|
Nederländerna (de låga länderna) bestod av sjutton grevskap, som 1477 hade tillfallit huset Habsburg och vid delningen av Karls av Habsburg rike kommit att tillhöra Filip II och den spanska delen. De nordliga grevskapen var Holland och Zeeland och i dessa hade kalvinismen fått ett starkt fäste men i de sydliga provinserna var det katolska inflytandet stort. Någon nationell enighet rådde inte heller i området. I de nordliga provinserna talades lågtyska dialekter i de södra franska dialekter. Var och en av de sjutton provinserna var en liten stat eller ett land för sig. Varje provins hade typiska medeltida friheter, privilegier och rättigheter inberäknat rätten att sörja för sin egen lagstiftning och själva pålägga sig skatter. Det var när dessa rättigheter ifrågasattes och hotades av de spanska herrarna som de olika provinserna började inse att de hade gemensamma intressen och därför började samarbeta. Upproret mot Filip II var således på en gång religiöst, politiskt och ekonomiskt betingat och började 1566 då omkring 200 adelsmän från de olika provinserna bildade ett förbund för att hejda det "utländska" (spanska) inflytandet. De skickade en petition till Filip att inte införa den fruktade inkvisitionen i området och när kungen avslog denna begäran bröt en massrevolt ut. Inkvisitionen hade grundats för att värna om den rena katolska tron och den höll rättegångar där oliktänkande dömdes till grymma straff På en vecka plundrade fanatiska kalvinister fyrahundra kyrkor. Förfärad skickade Filip dit inkvisitionen, truppförstärkningar och hertigen av Alba, som lät upprätta en upprorsdomstol, som fick öknamnet "blodsdomstolen" och så var kriget ett faktum. I ledningen för upproret framträdde en av de adelsmän vars egendom blivit beslagtagen, Filips ståthållare i grevskapet Holland, Vilhelm av Oranien (kallad den tyste). 1576 tog den antispanska stämningen överhand över de religiösa motsättningarna. Representanter för alla de sjutton provinserna sköt den religiösa frågan åt sidan och bildade ett förbund för att till varje pris driva ut spanjorerna. 1578 blev hertigen av Parma guvernör över Spanska Nederländerna och han lyckades med diplomati bryta detta förbund och locka över de tio sydliga provinserna på sin sida. De sju nordliga svarade genom att 1579 bilda Unionen i Utrecht. 1581 kungjorde de formellt sitt oberoende av kungen i Spanien och kallade sig republiken Nederländerna. Eftersom grevskapet Holland var dominerande kom den framtida republiken att ofta kallas Holland. England styrdes av den protestantiska drottning Elisabeth, som fruktade
katolikerna i det egna landet och hade en tronrival i den katolska Mary Stuart, som
avsatts i sitt skotska hemland och sökt landflykt hos sin engelska kusin Elisabeth.
England hade dock starka ekonomiska intressen i den nederländska tygframställningen,
eftersom man exporterade råvaran ull dit och önskade också av politiska skäl se
Spanien försvagat. Därför stödde Elisabeth, hemligt så länge det gick, den
nederländska frihetskampen, Filip II hade revansch att kräva, hans katolska drottning Mary Tudor hade blivit avsatt av ett protestantiskt parlament och hans skepp kapades av engelska pirater, som i vissa fall t o m adlades av engelska drottningen. Därför förberedde han en invasion av England som ett viktigt led i kampen mot Nederländerna. Medlet skulle vara den stora spanska flottan, Armadan, som ansågs som oövervinnerlig. Den stod beredd för invasionen tidigt 1588. Med kors på seglen och baner med bilden av den heliga jungfrun seglade den iväg för att vinna en lika lysande seger mot engelsmännen som den med sina allierade hade vunnit mot turkarna vid Lepanto 1571. Armadan bestod av 130 skepp som hade en besättning av 30.000 man och 2.400 artilleripjäser. Det var den väldigaste sammandragning av sjöstridskrafter som världen dittills hade skådat. Få insåg dess svårigheter: att order måste ges på sex språk, att besättningen inbördes var splittrad och att överbefälhavaren saknade större sjövana. I kanalen möttes den av den engelska flottan, som bestod av 200 mindre men välbestyckade skepp och som leddes av sjöhjälten och före detta piraten sir Francis Drake. De snabba och mer lättmanövrerade engelska skeppen skingrade den spanska flottans formationer, förhindrade den att söka tilltänkt skydd i Calais och tvingade en stor del av den ut på Nordsjön, där den drabbades av vad som kom att kallas "den protestantiska vinden", en storm som drev den norrut till för spanjorerna okända och kusligt kalla farvatten. Den tvingades runt Skottland, Orkney-öarna, Hebriderna och norra Irland, vars otillgängliga och främmande kuster den beströdde med vrakdelar och lik. Det nederländska frihetskriget varade ännu många år. 1598 dog Filip II efter en lång och ohygglig sjukdom. Gränsen mellan norr och söder i området Nederländerna kom att förskjutas fram och tillbaka en del. De sju nordliga provinserna kom att kallas de holländska och erkändes av resten av Europa som självständiga slutgiltigt vid Westfaliska freden 1648, medan de tio sydliga kallades Spanska Nederländerna. Befolkningen i norr var till övervägande del kalvinister, men av ett så tolerant slag att man räknar med att en tredjedel av den totala befolkningen i Holland förblev katoliker. Den holländska toleransen blev efterhand berömd i hela Europa och landet blev understundom en tillflyktsort för oliktänkande. I Spanska Nederländerna (det nutida Belgien) blev befolkningen pålitligt katolsk och förblev fransktalande. |
|
|
