Du behåller din plats i kön


                             En bok för alla tråkiga väntetider i ditt liv










En helt vanlig person


Andra gången jag såg henne kände jag genast igen hennes ansikte. Däremot tog det en stund innan jag kunde placera henne, sekunder när jag koncentrade mig och därför inte såg vad som höll på att hända.

Kraschen var kraftig när bussen rammade in i den stillastående personbilen kanske 100 meter från mig. Bussen stod en stund vid vägkanten och vacklade innan den rullade nedför slänten och välte. Jag kunde höra passagerarna skrika, jag glömmer det aldrig.

Det var också skriken som fick den sista pusselbiten att falla på plats. Första gången jag hade sett henne hade skriken varit desamma. Då var det ett godståg som kom in på samma spår som det fulla persontåget. 15 döda och flera sårade. Jag stod på en perrong intill och hörde skriken och plåten som krasade, en bit bort stod den där kvinnan.

Med mina enkla kunskaper i första hjälpen försökte jag hjälpa till vid den gula turistbussen. Jag såg henne inte längre men där var mycket folk och svårt att få överblick.

De få gånger jag ska flyga försöker jag alltid vara på Arlanda i god tid innan avgång för att få en stund i restaurangen. Jag äter en något medan jag tittar ut över landningsbanorna. Den här dagen åt jag lunch, grönpepparbiff.
På Arlanda landar ungefär ett plan i minuten den här tiden på dagen, jag kunde se dem från mitt fönsterbord. Ibland lät jag blicken vandra runt över restaurangens besökare för att sedan snabbt återvända till fönstret.

Efter en sådan restaurangtitt var jag säker på att jag sett någon jag kände igen. Men vem? Jag granskade alla vid borden runtomkring, mest affärsfolk. Någon enstaka barnfamilj. Ingen såg bekant ut.

Kvinnan stod vid ingången. Hon såg stressad ut, irrade med blicken. Jag ville tala med henne, vi delade ändå två gemensamma upplevelser. Men ett blått blinkande ljus avbröt min fundering och fick mig åter att vända uppmärksamheten mot fönstret. Flera brandbilar stod samlade längst bort vid en av landningsbanorna. Jag vred huvudet mot det inflygande planet. Det var från SAS tror jag, och det vinglade betänkligt.
"Det här klarar de aldrig" tänkte jag.
– Kolla det kraschar, skrek någon och det var just vad som hände.
Jag kunde se en av vingarna slås av och kastas i väg när planet slog i backen.
Jag vände mig om, kvinnan stod kvar i dörröppningen och stirrade ut genom fönstret. Kunde hon vara döden? Hon som såg ut precis som vem som helst, en helt vanlig person. Hur ser döden ut?

En lång gråhårig man högg tag i mig och skrek:
– Hur många var det som dog, svara mig hur många var det som dog? Han var hysterisk och jag visste inte vad jag skulle säga.
– 52, sa jag till slut utan att veta varför, mest för att få honom att tystna. Han släppte greppet och försvann. Kvinnan i dörren var också försvunnen. Jag avbokade min resa och åkte hem.

Dagen efter var en söndag och jag åkte iväg för att plocka svamp och för att rensa hjärnan. Jag köpte Expressen i Pressbyrån innan jag lämnade staden.

Parkerade bilen på en parkeringsficka vid skogsbrynet alldeles intill den stora vägen. Flygkraschen fyllde kvällstidningens första sida. Slog upp en kopp kaffe från termosen. Långt bort på raksträckan kom en minibuss. Kaffet var varmt och jag blåste på det. I backspegeln såg jag en röd bil närma sig, kanske en Ford. Den passerade parkeringsfickan där jag stod, snart skulle de två bilarna mötas.
"Det här klarar de inte" sa jag halvhögt för mig själv. Men vägen var bred och rak och det var inte halt. Jag drack en klunk kaffe.
Rådjuret kom från vänster. Minibussen väjde och kom över på fel körbana. Krocken var våldsam. Jag såg mig omkring. Här fanns ingen annan, bara jag och kvällstidningens rubriker som sa:
"52 döda i flygkrasch".



© 2013 Martin Wänerholm