Återgå

Smedjan vid "vägaskellna"

Gunnar Bohlin har i hembygdsbladet för Ullervad, Leksbergs Hembygdsförening, skrivit om sin farfar Smidesmästaren, Oscar Bolin, som ägde smedjan. Oscar köpte smedjan av Petter Fredholm, (morfars läromästare) vid sekelskiftet 1800-1900.
I den artikeln finns bl a nedanstående skildring från smedjan av Axel Fjellman, som jobbade här som lärling/sméhalva vid sekelskiiftet. Visserligen är beskrivningen ca tjugo år efter att morfar slutade och flyttade till Yxhult men ger en beskrivning hur det var att jobba i en smedja på den tiden och förhållandena var ju inte bättre tjugo, tjugofem år tidigare, då morfar gick som smélärling här!

Fjellman beskriver först den verksamhet som förekom i smedjan: smide för jordbrukets behov, reparationer, hovslageri, tillverkning av skruvar och muttrar samt även tillverkning av vagnar, allt från fjädervagnar och arbetsvagnar till finare promenadvagnar. Promenadvagnen var byggd som en mindre droska med kuskbock men saknade suflett.
Om arbetslokalen berättar han, smedjan var lik alla andra smedjor, kall, dragig och mörk. Maskinutrustningen bestod av en handdriven borrmaskin och en bockmaskin för hjulringar, även den handdriven. Blåsbälgen drogs för hand, och det var hantlangarens - "smedhalvans" - uppgift att på det sättet vila sig mellan "värmerna", smidningen.
Arbetstiden började kl. 6 på morgonen och slutade kl. 8 på kvällen, utom lördagar, då vi slutade arbeta kl. 6. Det var sed att mästarna höll mat och bostad för de anställda, och härutöver betalades jag med 25 kr första året, 35 kr andra och 150 kr tredje året, skriver Fjellman. Min farmor beskrev detta med orden: "hongria smedrängar som aliti sulle ha mat först".

Gunnar Bolin skriver vidare. Från min far hörde jag många gånger talas om en brandvagn till Lysekil, vilket jag förmodar var ett av de större projekten som tillverkades i smedjan. Jag har förstått att detta var en stor händelse inom familjen, och att många kom för att beskåda vagnen när den lastades på tåget vid järnvägsstationen i Leksberg. Men varför beställde Lysekil en brandvagn i Leksberg? I Fjellmans bok berättas att Oskar Bolin tillverkade en brandvagn för Mariestads stad. (Mariestad har bara haft en hästdriven brandvagn.) Mariestad och Lysekil var vid denna tidpunkt vänörter och kanske detta är förklaringen till "marknadsföringen" i Lysekil. Men räkenskaper visar att det inköptes material till många flera vagnar av olika slag. Och för några år sedan fick jag möjlighet att förvärva en vagn tillverkad av farfar, förmodligen under hans tid i Leksberg. Den är numera renoverad och visades under Leksbergsda'n 1998.

I motsats till Fredholm tillverkade Bolin inte vagnshjulen själv. Han beställde dem i stället från en firma i Småland som just börjat tillverka hjul mera fabriksmässigt. "För detta fick han mottaga mycken smälek av Fredholm", säger Fjellman. Men när hjulen kom och Fredholm granskat ett av dem tvingades han erkänna: "Ja, fan Du, det kanske är ett hjul!" I Fjellmans bok lämnas vidare en detaljerad beskrivning av hur man smidde skruvar och muttrar. Men han konstaterar också att "såväl muttersmidet som skruvsmidet övergavs snart av Bolin", eftersom modernare tillverkningsmetoder började slå igenom, "men Fredholm fortsatte ståndaktigt och
envist".

Återgå