 |
|
|
|
Karin Juel Karin Juel som levde 1900-1976 var en av vårt lands mest älskade vissångerskor. Med sin varma röst sjöng hon in sig i svenska hjärtan, och hennes sånger, Martin Kochs Lyckan och Blomman, hör fortfarande till de mest önskade från nittonhundratalet. Men hon var även författare och blev under många år en förtrogen för hundratusentals människor genom sin tidningsspalt för frågor som berörde människors hjärtan och livsbekymmer. Där kom hennes ömsinta personlighet till sin rätt. Som ett exempel kan nämnas att hon nog var först med att visa homosexuella empati och hjälpa dem ur skam- och skuldbeläggande. Och ge dem en ny självkänsla.Karin Juel var faktiskt kusin med Lagmansgårdens pensionatsvärd, Martin Koch. Hon var adopterad av skaldens moster och dennes man i Jönköping. Paret var själva barnlösa och hade även tagit hand om Martin under några år. Karin har själv beskrivit vilket intryck Martin gjort på henne – och familjens barnflicka, Signe Holmén. Året var 1912 och den trettioårige Martin var julgäst. Barnflickan föll genast för honom och de brev som Signe sedan fick från honom läste hon tillsammans med Karin. ”Det var första gången jag fick en aning om vad vuxen förälskelse och kärlek kunde vara”, berättade Karin Juel senare. Martin skulle sedan både gifta sig och skilja sig och ha många olika förhållanden, men Signe skulle alltid stå honom bi. Det var hon som skulle rädda honom hem från misären i Paris och sedan bli hans hustru - Sian Koch! Det var hon som hade ansvaret för det praktiska i deras pensionatsrörelse på Lagmansgården i Hedemora, dit de flyttade 1928. Vänskapen mellan Karin Juel och hennes barnflicka bestod hela livet och hon var en ofta sedd gäst i Hedemora. Lagmansgården var ju ett kulturcentrum, där den politiska medvetenheten var mycket hög. Man gjorde från början av trettiotalet klar front mot nazismen. För Karin Juel innebar detta, att hon under pseudonymen Katherina van Goeben gav ut en bok ”Ekot av ett skott”. Den var en så kraftig uppgörelse mot nazismen, att hon fick ta emot hatbrev, när det kom ut att hon var författaren. Ja, in på 1960-talet förekom det, att hakkors målades vid ingången till hennes villa i Äppelviken! Så här berättade hon själv om livet på Lagmansgården i en artikel i tidningen Allt 1952. Av KARIN JUEL
Vad skenbara småsaker ofta får stor betydelse för en i livet. Det vi från början kanske glider över med ett relativt svagt intresse visar sig
senare ta en väsentlig plats i vår tillvaro, det vi trodde bara var en episod får varaktighet och en långt djupare mening än man kunde ana.
Det här har jag upplevt så många gånger, och det väcker alltid hos mig samma stillsamma förvåning, samtidigt som jag tycker det är oerhört tjusande.
Ibland kan det också ge en liten irriterande känsla av att man kanske sprungit förbi en massa ljuvligheter. men det bara ökar uppmärksamheten och
lyhördheten.
av Martin Koch De sova ännu i jorden de blommor som vi ska plocka, en gång ska de vakna med glädje når solvindar leka och locka. När kärlekens gyllene solljus för dig, du kära upprunnit, då står i sin fagraste blomning den lustgård vi själva oss vunnit. Så tar jag dig till brud i vår för långa rika kärleksår. Ty lyckan kommer, lyckan går, den som du älskar lyckan får. De sova i våra hjärtan de späda, som vi ska ge livet, de sova och drömma om våren, då kärlekens liv blir dem givet. Och därför bor undran och oro i våra hjärtan och sköten, och därför drömma vi båda om jublande kärleksmöten. Så tar jag dig till brud i vår för långa, rika kärleksår Ty lyckan kommer, lyckan går, den som du älskar lyckan får De sova i våra drömmar, de visor som vi ska sjunga, när våra små barn ska sova i leende drömmar unga. Du kära! En gång ska du minnas den sången, som nu förklungit när våra små barn blivit stora och själva sin kärlek sjungit. Så tar jag dig till brud i vår för långa, rika kärleksår. Ty lyckan kommer, lyckan går, den som du älskar lyckan får. |
| |||
