 |
|
|
|
Kerstin Hed 1890 - 1961Kerstin Hed var en välkommen gäst på Lagmansgården. Välkommen, inte minst för att hon ofta hade med sig en korg ägg från den egna bondgården. Och det var synnerligen välkommet för familjen Koch som skulle försöka driva pensionat under trettiotalet, och de knappt hade kredit i Hedemoras speceriaffärer. Det är därför som det känns så väl motiverat att Dalarnas Landsting velat deponera oljemålningen av Verner Molin i Martin Kochrummet på Lagmansgården. Under 2018 har ett samlande av tidigare "okända" dikter av Kerstin Hed blivit verklighet i form av en nyutgiven diktbok Vindarnas verser. Beställ den! Kerstin Hed hade redan på tidigt tjugotal sjungit sig in i svenska hjärtans djup med en sång som kom att ingå i skolans stamsånger och så småningom hamna på Svensktoppen! Att det blev en direkt succé berodde på, att en jägmästare, David Grufman tog fatt i dikten, textanpassade den och gav den en härligt medryckande melodi. Löven de grönska i sol kring alla vägar och alla lärkor sjunga den långa vårens dag. Hän genom hagar jag gångar som jag plägar – en stackars fattig speleman, en speleman är jag. Sol, sol, sol i de glimmande snår, sol, sol är det var jag går – en speleman, en hjärteglad, en speleman, en speleman är jag Kan jag väl klaga, när i den gröna hagen jag hör hur trasten spelar sin flöjt med raska tag, gökarna ropa den hela långa dagen och backens alla blomster dofta till behag Sol, sol, sol i de glimmande snår sol, sol är det var jag går - en speleman, en hjärteglad, en speleman, en speleman är jag
I Kochrummet på Lagmansgården finns nu hennes porträtt målat i olja av Verner Molin. Där ser hon spörjande, tänkande på oss ovanför sitt eget
dalabord med den skrivmaskin hon själv använde. Det var böjd över denna hon en afton 1961 somnade in 71 år gammal.
Det smyger i gråa gränder så tassande lömskt på tå, det räcks av ivriga händer att ivriga händer nå. Och stackars den som går där Helt oveten, lugn och trygg! Snart rövas heder och ära I tysthet bakom hans rygg. Det pöser på gård och gata, det växer allt mer och mer, och människor stanna och prata om allt förskräckligt som sker: Jag hör det helt nyss av henne, hon hörde det av sin tant: man skulle väl knappast tro det – men tänk, det är alldeles sant! Och fullväxt förr´n någon tror det med högst indignerad ton det härskar vid middagsbordet i ledig konversation. Med världsklok svada där blottas en avgrund av uselhet och självkärlek fäller domar om saker som ingen vet. Så smyger det grå förtalet sin bana man vet ej vart, gör allting till ont och galet och allt det vita till svart. Ett finns dock som kan det trotsa: Det goda samvetets makt! Förtal, du lumpna och låga, jag skänker dig mitt förakt. |
Stort porträtt på Kerstin Hed
Ivar Arosenius 1878 - 1909
| |||
