Drömmen som försvann eller det tveksamma valet av vapen nummer två.. (Debattartikel)

Det har väl knappast kunnat undgå någon att i de flesta skytteföreningar så är omsättningen av nya medlemmar ganska hög,
eller rättare sagt allt för hög.
Det är med viss förundran jag kan konstatera att detta problem inte verkar ha funnits på dagordningen med någon form av prioritet
inom vårt förbund på många år, liksom att denna högst proriterade fråga verkar saknas på de flesta föreningars agenda?
Jag tror att alla kan hålla med mig om följande påstående:

Att det är: "föreningens medlemmar som är det mest värdefulla som varje förening förvaltar."

För, tyvärr så fungerar ingen förening med hur bra skjutbana eller dylika finesser om det saknas medlemmar i föreningen!
När det gäller medlemmar så är det ju oftast de mest erfarna medlemmarna som de flesta föreningar bygger sin verksamhet på.
Detta är då på både ont och gott, men mera om detta senare.

Men för att återknyta till rubriken på min artikel och för att ge denna artikel den substans som den förtjänar, så beger vi oss raskt
över till pistolskytte sporten igen.

Bild 1 Klubbtränareutbildning i Skövde. Kretstränare Anders Grimling i mitten av bilden.


Vi vet i dag att i merparten av våra föreningar med pistolskytte på programmet så fungerar den första utbildningen riktigt bra,
jag får ofta vittnesbörd från skytteintresserade människor från hela Sverige att detta är ett faktum och mycket få presumtiva
medlemmar slutar eller avbryter utbildningen fram till den första licensen.
Vi vet också att "grönt kortutbildningen" fungerar riktigt bra i de allra flesta föreningar.
Detta leder ju med stor sannolikhet till att ett föreningsintyg så småningom utfärdas och vår nya medlem ges möjlighet till
införskaffandet av en finkalibrigt vapen i kaliber .22.



Men vad händer sedan?

Jo efter de stipulerade sex månaderna så kan vår nu .22 kalibriga skytt välja att ansöka om det första grovvapnet och oftast väljs
då ett 9 mm tjänstevapen.
Men för att kunna finansera båda dessa vapen så väljs tyvärr ofta vapen i den lägre prisklassen och ett idogt skjutande med
framför allt det grovkalibriga vapnet brukar komma tillstånd.
Ganska snart upptäcker vår nyblivne skytt att det är svårt för att inte säga mycket svårt, att få till något som kan kallas ett
acceptabelt resultat, framme på tavlan.
Då framförallt med det grovkalibriga vapnet och intresset för skytte klingar av mer och mer för att till sist helt avstanna.
I bästa fall avyttrar vår skytt sina båda vapen och sällar sig till skaran negativa ambassadörer för skyttesporten, i sämsta fall
ligger dessa vapen i ett vapenskåp under en period på några år innan dom förhoppningsvis kommer upp på någon begagnad
börs för vapen.
Föreningen har återigen tappat en värdefull medlem och får börja om rekrytering av en ny medlem som ska återigen utbildas
och förhoppningsvis kanske stanna kvar i vår förening och kunna anförtros viktiga uppgifter.

Bild 2 Ekorrhjulet.


Vad kan vi göra åt detta?

Köra igång ekorrhjulet och utbilda flera människor, anser en del vara en bra lösning, en lösning som jag tycker används allt för flitigt
i dag. Men varje medlem kräver en ganska stor arbetsinsats innan denna medlem kan ta steget fullt ut och på ett förtjänstfullt sätt
bidra till föreningens framtid.
Vad vi behöver i våra föreningar i dag är mera kunniga medlemmar, det är förödande att som i dag tvingas ställa helt orutinerade
medlemmar som tex. stationschefer på fältskyttetävlingar.
Men oftast får man svaret, vi har inte folk så det räcker till för att anordna en fälttävling.
Här är oftast en bra lösning att skapa en allians med föreningar i kretsen och hjälpas åt.

Men åter till sakfrågan, vad kan vi göra åt denna genomströmmning av nya medlemmar som faktiskt kostar vår förening både tid
tid och pengar?

Vi vet ju att den första delen av utbildningen fungerar riktigt bra, vi har i de flesta fall nöjda medlemmar som med stor entusiasm
har tillgodosett sig den första fasen av utbildningen till målet att bli en hyfsad bra skytt.
Varför då inte spinna vidare med en ny utbildning, en utbildning som ger vår medlem verktyg för att nu och senare i sin utbildning
kunna gå vidare med sin egen utveckling?

Min åsikt är att vi måste ta hand om även den nyutbildade medlemmen på ett mycket bättre sätt än vad som görs i dag och
skapa en steg två utbildning!
På detta sätt lotsa över den nya medlemmen över de blindskär som finns under de första åren, ge vår medlem tillgång till en bra
verktygslåda för att lösa upp problem och komma vidare i utvecklingen.

Jag har svårt att acceptera det faktum att vi tappar allt för många medlemmar, så jag faktiskt ringt runt ett flertal avhoppade medlemmar
i min förening och frågat vedebörande varför han eller hon slutat skjuta?
Oftast är ingen ärlig i början utan anger mycket diffusa skäl till avhoppet, så som att jag har inte tid, osv..
Men ger man inte upp utan lyssnar vidare, så är det verkliga skälet oftast att detta med skytte var för svårt, hur mycket jag än sköt
så lyckades jag aldrig med mitt skytte!
Oftast finns då i den uppgivnes vapenskåp en kombinationen av en pistol i kaliber.22 blandat med ett gammalt slitet tjänstevapen
i kaliber 9 mm!

Bild 3 Styrelsen

Styrelsens roll i föreningen.

Allt för många föreningar har den styrelse som dom förtjänar! För tyvärr återfinns för ofta personer som för många år sedan slutat att
skjuta aktivt och i dag har en mycket dålig kontakt med skyttet av i dag.
Oftast anförs som försvar till att dessa övervintrare väljs gång efter gång på samma viktiga position inom styrelsen, " att det var
ingen som ville ställa upp!!".
Oftast så släpas dessa medlemmar fram till olika poster i föreningen och som en kontenta av detta val så får man den styrelse man
förtjänar.
Tyvärr så florerar i stor utsträckning fortfarande inte bara i lokala styrelser utan också i vårt förbund, det för föreningslivet så fatala
REVIRPINKANDET.
Detta är kvarleva sedan många år tillbaka och är en icke önskvärd tilldragelse som mer eller mindre har helt försvunnet ur det moderna föreningslivet!
Men inom skytterörelsen så både odlas och utvecklas detta tråkiga och förkastliga sätt att agera i socialt inom en grupp.

Föreningslivet har minskat år efter år i Sverige, från att varit på sin topp under 1950, 60 och 70 talet och samma takt så har antalet
medlemmar i de olika föreningarna också minskat.
Här utgör skytterörelsen på inget sätt ett undantag utan tyvärr har vi drabbats kanske lite mera än vad de flesta andra föreningar
har gjort.
Skytterörelsen har ju under många år stampats på foten av våra myndigheter, det har varit hot om blyförbud, stora restriktioner för
skjutbanor och ytterligare pålagor beträffande förvaring av vapen osv.
Mitt tips är då:
Satsa på en bra och kompetent styrelse även om dom är svåra att övertala att ställa upp, så brukar resultatet vara värt ansträngningen
att övertala vederbörande.





Hur ska detta då gå till?

Först av allt så måsta vi kunna vara ärliga och upplysa våra nya medlemmar om att det tar tid att bli en skaplig skytt, kanske upp till
en fem - sex år innan man skörda frukterna av sin egen träning och en del når aldrig upp till den tilltänkta nivån.
Vi som är etablerade skyttar måste då självklart ställa upp och hjälpa till.

Skyttet är ju som i många andra sporter en del har talang och går fort fram en del har det inte och får kämpa fram till varje steg
framåt.
Det är kanske hos den senare gruppen som rekryteringen av tränare borde ske, för dessa utövare har verkligen fått lära sig
att ta sig fram.
Naturligtvi ska vi dela med oss av våra kunskaper till våra nybörjare, jag vet av egen erfarenhet att det är mycket frestande att
satsa just på ett tjänstevapen som andra vapen. Men jag vet också att just detta skytte är "skyttesportens formel 1" och som
inte detta borde vara nog, så är handladdningen av just 9 mm ammunition minst lika svår att få till bra.

Vi vet ju med stor säkerhet att tex. en .38 revolver i hyfsat skick kostar väldigt lite pengar och ger mycket tillbaka för skyttens
insatta kapital. Jag vågar påstå att de flesta Smith & Wesson revolvrar i denna kaliber ligger runt 2 - 3500 kronor och är kapabla
att tävla med upp till SM nivå.
Vi vet också att just denna kaliber är mycket lätt att handladda och ger på så sätt utövaren ytterligare en stor möjlighet att få
kredit även på handladdningens spännande område.




Min sammanfattning av åtgärder fördelar sig så:

Inge inga falska förhoppningar om snabba resultat, det tar tid att bli en hyfsad skytt.

Ge råd som är vederhäftigt underbyggda, kanske en .38 revolver i stället för en 9 mm pistol, kommer att rädda kvar
ett visst antal medlemmar.

Välj en kompetent medlem som funktionär i styrelsen, även om du får nej första gången.

Skapa en god grund för att behålla dom ledare/utbildare vi har i dag!

Värna om föreningens eldsjälar.

Skapa flera temadagar med skytte på programmet?

Begrav detta förbannade revirpinkande en gång för alla! Gräv djupt denna gång!

Ta tag i de problem du ser på föreningskvällar, var inte rädd att bjuda lite på dig själv.

Ordna en steg två utbildning, vissa har försökt med fadderverksamhet? Men jag vet inte hur detta har fungerat?

Ändra dagens tävlingssystem och inför någon fom av handikapp, de allra flesta fältbanor är byggda av och för klass tre skyttar.

Skapa en god social gemenskap, alla har vi varit nybörjare en gång, minns du när du själv började skjuta? Hur kaxig var du då?

Försök att tona ner all form av prestige, numera är alla människor mycket rädda för att göra bort sig, även rena nybörjare.

Ge speciellt mycket hjälp till självhjälp för dom som behöver, alla är vi olika och siktar förmodligen på samma mål, men resan dit
kan ske på olika sätt!

Glöm aldrig bort att ge beröm, även det minsta framsteg förtjänar att ge vederbörande en eloge och är en ypperlig drivkraft inför framtiden.




Epilog.

Den största drivande kraften är ett ohämmat intresse för för just det man håller på med! Man måste älska det man gör,
känna stor glädje för just den sysselsättningen.

Min tanke bakom denna artikel är att återigen föra upp den problematiken som vi ständigt brottas med ute i våra klubbar och
på detta sätt skapa debatt om ett problem som vi ständigt tvingas möta dag efter dag.
Jag tycker nog också att vårt förbund är allt för passivt i kampen om att behålla våra medlemmar.
Tyvärr verkar det så, att vi bara (om än med en viss sorg i hjärtat) ser vår medlemsmatrikel krympa utan att på ett kraftfullt
sätt agera mot dettas faktum.
Detta till trots att vi alla i skyttesporten vet hur värdefullt det är för varje förening med rutinerade medlemmar!
Men för att kompensera det ständiga tappet, så drar vi igång ekorrhjulet igen och detta sker numera rutinmässigt år efter år,
i förening efter förening!

Jag är helt övertygad om att det ute i landet finns både bra och värdefulla lösningar på ett eller flera av de problem jag försöker
att gestalta i min artikel. Hör gärna av dig med just dina åsikter, skriv gärna ett mail.





Arne Nohlberg 2008 11 24 rev 2012 09


Läs mera om steg 2 utbildning