Fejdlysten

OBS Detta är en text om tankar jag hade då jag skrev om Meluk. Det kryllar av spoilers i texten så mitt tips är att läsa boken först...

Varför Meluk?

Skrivet runt jul 2012 och en bit in på 2013.

Varför i herrans namn skrev jag den här boken? Och hur gick det till? Det är frågor som jag tänkt besvara nedan (innan jag glömmer bort dem). Det finns dock inget kort svar så det får ta den plats som krävs.

En första reflektion som kommer upp är från Gotland. Jag var där med några kompisar och vi stod och pinkade utanför östra delen av ringmuren.

”Om man har fler än en anledning ljuger man”, sa en. Det var en dum kommentar, tänkte jag. Fast samtidigt förstod jag precis vad han menade och att det under speciella omständigheter kunde vara sant.

Jag själv är i vissa lägen konflikträdd. Eller konfliktundvikande kanske är ett bättre ord. Det finns lite av Jarib i mig alltså. Liksom Jarib har jag fått för mig att jag har diplomatiska drag. Söka medelvägar, kompromisser, förstå alla inblandade parter. Ibland för att undvika en konflikt, ibland för att lösa den.

Varför boken om Meluk kom till behöver delas upp på flera anledningar. För att det finns flera orsaker. Jag anser inte att det är ljug utan sanning.

En anledning var att jag skulle bli pappa vid 39 års ålder. Jag kände helt enkelt att det fanns så mycket som jag skulle vilja säga till ett framtida barn, men som jag kanske inte skulle få chansen att säga, eller komma ihåg.

Ytterligare en anledning var att jag konsumerat väldigt mycket fantasy. Inte bara då jag spelade World of Warcraft (WoW) utan genom hela livet. Från rollspelet Drakar & Demoner och Äventyrsspels andra produkter till fantasy och sci-fi i skriven form. Samt mängder av filmer i genren så klart. All konsumtion av fantasy gjorde att jag kände att det var dags att skapa någonting också.

Jag var absolut inte främmande för att skapa. Genom alla år har jag ritat. Periodvis mera, periodvis mindre. Och åren med rollspel i lillstugan var lika mycket skapande av världar som spelande i dem.

Då jag besökte SF-bokhandeln i Gamla Stan med en kompis såg jag en titel som hette ”Orcs”. Jag har för mig att den hette så i alla fall och att omslaget hade en orchskalle i profil. Min spontana association gick till antika mynt samt omslaget på ”Jag, Claudius”. Senare googlade jag på det omslaget och det var kanske inte var så likt ett mynt som jag trodde. Tankarna kan ha passerat andra ringformade avbildningar av gamla kejsare som jag sett. Hur som helst tänkte jag genast: Varför finns det ingen bok som heter ”Jag, orch”? En sådan bok borde skrivas. Den skulle jag vilka skriva! Omedelbart insåg jag att i en sådan bok skulle jag kunna stoppa in alla möjliga idéer jag hade som jag ville förmedla till framtida avkomma.

Det visade sig inte vara den optimala kombinationen. Orcher och alla funderingar jag hade i skallen blev till en salig röra.

Jag började hur som helst att på pendlarbussen till och från jobbet anteckna alla möjliga olika diskussioner som människor kunde ha om aktuella eller eviga ämnen.

Att orchen skulle heta Meluk var det ingen tvekan om. Då vi spelade Mutant som barn hittade vi på egna miljöer. Min bror Kalle började skapa en hel by som innehöll alla möjliga knäppa figurer. Vi andra hakade på och skapade ytterligare invånare. En av min brors skapelser var familjen ”Herr och Fru Menuck”. Namnet Menuck satte sig direkt i skallen. De hade ett barn också som var fullständigt bisarrt muterat. Jag skrattar alltid då jag tänker på bilderna av dem som Kalle ritade. Därifrån skapades alltså orchen Meluk. En riktig knäppgök i våra ögon. En figur som gör vad som faller honom in, som inte känner komplex ångest. Ett stort barn.

Namnet Meluk hade dock nog inte passerat mina inre filter om det inte varit likt de två uruk-haiernas namn i Sagan om Ringen, det vill säga Grisnak och Ugluk. Båda slutade på ”k”. Det gjorde att Meluk kändes rätt direkt.

Jag hade några tidiga diskussioner med min bror om att skriva en bok utifrån en orchs perspektiv. Han hjälpte mig genom att rabbla upp gamla filosofer som också haft förklaringsmodeller som idag inte anses politiskt korrekta. Orcher kunde absolut styras av sådana ideal och till och med få dem att fungera, även om det innebar konflikter med människor.

Så en orch som hette Meluk och som hade sin förklaringsmodell av världen samt människor som dryftade en rad andra funderingar, det blev vad boken skulle innehålla.

Till en början var alltså bara historien om Meluk en fond för vad människorna skulle säga, men ju längre tiden gick desto mer skrev jag i inledningen av boken om själva orchens bakgrund. Till exempel bestämde jag mig för att Meluk skulle ha en mängd, i mina ögon roliga, likheter med Claudius. Detta eftersom boken då fortfarande hade titeln ”Jag, orch”.

Liksom Claudius skulle Meluk stamma, halta, vara mindre omtyckt av sin far och så vidare. Jag tror också att Claudius råkade ut för någonting som blev hela historien om ”Åsnedrivaren”.

Andra saker som blandades in i bokens inledning var den gamla berättelsen om skorpionen som skulle lifta över ett vattendrag genom att sitta på en sköldpaddas skal. På samma vis skulle Meluk vara skorpionen som inte kunde undvika att agera efter sin natur, även om det innebar döden för hans egen del. Meluk fick en skorpiontatuering för att visa detta karaktärsdrag och klanen han tillhör heter ”Gadd”. Då han skäller på en svartnisse och kräver att få hjälp att komma loss, fast han själv befinner sig i ett läge då han inte kan hota svartnissen, så blir svartnissen sköldpaddan som hjälper till fast den anar att det kommer att sluta illa. Svartnissen släpar i scenen på något sköldpaddsskal. Är det lätt att se kopplingen till historien om skorpionen och sköldpaddan? Inte? Det var inte meningen att det skulle vara lätt heller. Utan bara att det skulle finnas där för den som hittade det.

Ännu svårare blev det då jag senare skrev om historien så att svartnissen inte dräptes av Meluk utan bara hotades. Det var ett resultat av att inte låta Meluk slå ihjäl allt i sin omgivning utan ha några figurer kvar i livet som kunde återkomma senare. Jag gissar att jag blev blödig och fick för många känslor för Meluk. Jag lovade till och med min bror att Meluk inte skulle få dö än på ett tag. Vi får se hur jag löser den nöten inför eventuell fortsättning.

Ju mer jag skrev om Meluk, desto mindre orkade jag låta honom stamma och halta. Han fick bli ganska tyst istället och bara grymta samt fundera så klart, för i tankarna behövde han inte stamma.

Andra ingredienser som jag ville få med var lärorna om elementen. Det vill säga jord, eld, vatten och luft. Och läran om de fem elementen som är trä, metall, jord, eld och vatten. Jag hade suttit ganska mycket med de två lärorna och försökt forma ihop dem då jag skrev på regelverk för rollspel. Det är inte helt lätt att få båda lärorna att kunna fungera som naturlagar i en fantasyvärld. Så det blev lite tillskruvat och inbökat, men ok. På det hela taget blev jag nöjd med resultatet och om det upplevs som väl mystiskt får det vara så. Bara läsaren köper att elementen påverkar världen och blundar för att förstå hur i detalj (eftersom det inte går att förstå i detalj om man samtidigt ska ha vår riktiga världs naturvetenskapliga modell som facit).

Vartefter jag skrev och läste på om hur den gamla alkemiska synen på världen var uppbyggd insåg jag att Meluks egen resa var precis det kretslopp som försiggår i en ”pelikan”. Det vill säga i den alkemiska behållare som förädlar innehållet genom en cirkulär process. Då förstod jag också en dimension till i ”Alkemisten” av Paulo Coelho. Så jag skrev om min saga med ytterligare små ledtrådar som skulle få läsaren att känna igen den cirkulära reningen/utvecklingen av Meluk också.

Om man läser mer om alkemi på nätet hittar man information om albedo och rubedo och så vidare. Jag tror det var rubedo som fick mig att skriva in den röda solen som symbol för Ga och att den skulle vara uppe när Meluk kom ut ur sitt tidshopp och återföddes i renare orchform. Det vita skelettet som finns på en av sköldarna i hans grotta kommer också som en input från texter om alkemi. Till och från hade jag ännu fler färger och mellanstadier med men många små referenser föll bort då det ändå skulle vara för kryptiskt för att känna igen.

Jag skrev och skrev, manuset växte till över 500 sidor. Jag bad några vänligt sinnade kollegor att läsa och tycka till. Det gav mig mycket. Massor helt enkelt. Tyvärr inte riktigt exakt det jag ville eller hade hoppats på. De var inte så förtjusta i fantasy. Och det var ju bra. Då kunde de fokusera på språket och så vidare istället. Jag fick mängder med synpunkter, och försökte rätta alla.

Att de inte gillade fantasy störde mig inte, för jag hade läst i Stepen Kings bok ”Att skriva” att man inte kan göra alla läsare nöjda, och att man inte ens ska försöka. Man ska skriva för en tänkt målgrupp eller till och med en specifik person. Att försöka göra alla eller så många som möjligt till lags är bara naivt för att inte säga omöjligt.

Men av kritiken jag fick förstod jag flera saker. Dels var det kanske inte en fantasyroman rätt forum att försöka skriva in alla mina egna funderingar i. Varför inte skriva flera böcker istället? föreslog en av kritikerna. Det tog ett tag innan ett så enkelt tips slog rot i mig. Jag hade bestämt mig för att lyckas skriva en bok. Att producera en var stort nog för mig. Sedan skulle det vara bra. Men naturligtvis hade kritikerna rätt. Allt ska inte klämmas in i samma bok.

Jag förstod också varför så många personers första bok inte blir av. Anledningen är just att man har så mycket att säga så man skriver ner allt (vilket är omöjligt) och sedan ändrar man i evighet istället för att låta det duga och gå vidare. Så var det för mig i alla fall. Jag började inse att hindret från att bli klar var att jag ville ha in för mycket. Jag höll på att fastna i det eviga ändringsträsket. Men med den sjukdomsinsikten följde beslutet att slänga ut en hel del av materialet för att bli klar. En del borttaget material kanske kan komma in i en fortsättning, annat kanske dyker upp i en bok som inte handlar om vare sig Meluk eller fantasy över huvud taget. Men det mesta som togs bort kommer nog att förbli opublicerat. I varje fall kommer det inte ut i ljuset utan att kortas ner betydligt.

En annan sak jag lärde mig av kritiken på första utkastet var att som skrivare är jag fast i ett ”hönan eller ägget problem”. Det vill säga att jag behövde andras korrekturläsning, men jag behöver också synpunkter på de stora dragen i boken. Men jag kände inte att det gick att begära att någon skulle orka läsa mina ofärdiga manus i flera versioner. Inte bara för att det är arbetsamt, utan även för att försökspersonen är kontaminerad efter första genomläsningen.

Att ge manuset till någon som gillar fantasy tidigt innebär en stor risk. Då får den ett manus som är så fullt med grammatiska fel och kostigheter att det kan vara svårt att ta sig till grundhandlingen. Om läsrytmen störs får jag inte ut något av kritikerns kommentarer, för den har inte sett skogen för alla träden, eller inte sett grundtemat för alla stavfelen. Därför ska den som gillar genren få ett manus som har bra svenska. Å andra sidan blir det problem med att ge ett tidigt manus till den som ogillar genren och som bara ska rätta språket. För då är handlingen så långt ifrån slutversionen att jag kommer behöva skriva om stora delar flera gånger. Och det är ju slutversionen som jag vill ha hjälp att korrläsa för att hitta grammatiska fel.

Boken om Meluk lästes först av personer som rättade språket (samt ifrågasatte mycket av handlingen), därefter av personer som läst mycket fantasy tidigare. Därför är de grammatiska missar som kom i tryck helt mina egna. (Eboken korrade jag ett varv till innan den släpptes några dagar senare.) Och bokens handling är naturligtvis min egen.

Bokens titel ändrads flera gånger. Först hette den alltså ”Jag, orch” efter ”Jag Claudius”. Men eftersom boken inte är skriven i jag-form kändes det som att läsaren lurades av titeln. Jag ansåg det för svårt att skriva Meluks liv ur jag-perspektiv. Det fick räcka med att följa mycket av det han tänker. Dessutom är huvudpersonen i stora delar av boken passiv. På gränsen till borta ur historien. Därför kände jag att jag behövde ändra på titeln. Den fick då heta ”Meluk”. Det är en bra och enkel titel, jag jämförde med titeln Bilbo. Den som söker på huvudpersonens namn bör hitta boken lätt eftersom det återfinns i rubriken. Men om man inte vet vad huvudpersonen heter utan bara söker efter böcker om orcher blir det svårare.

Ytterligare kritik från korrekturläsarna var just att huvudpersonen försvann då allt prat blev till sidospår som man drunknade i. Därför gjorde jag en hel del ändringar. Dels lade jag till ”och adepterna” i titeln för att antyda att boken inte alls bara handlade om Meluk utan om flera andra också. Dessutom strök jag en hel del snack i löptexten, säkert över 50 sidor (A5). Men begreppet ”adepterna” inkluderade inte Mäster och Jarib så jag prövade ”och alkemisterna” istället. På så vis kunde jag spara ”och adepterna” till en eventuell uppföljare…

Då jag sänt boken till flera etablerade förlag men fått avslag funderade jag på varför. Givetvis anade jag att handlingen fortfarande drog iväg för långt från huvudpersonen samt att boken inte hade någon traditionell historia om en människa som får bli hjälte med slutet gott och så vidare. Men en sådan vanlig historia ville jag inte skriva så jag funderade vidare. Många av de som presenterar sig på förlagens hemsidor är kvinnor upptäckte jag då jag surfade runt. Jag hade skrivit en bok för de som älskar orcher. Finns det könsskillnader i målgruppen? Ingen aning. Ett avslag från ett förlag innehåller sällan motivering har jag förstått. Så jag funderade igen på hur min tänkta läsare var. Då jag under unga år var på rollspelskonvent var det så gott som uteslutande killar där. Likaså på gymmen. Och det är ju på gymmen många av orcherna håller till i vår värld. Där lyfts tungt järn som om det vore yxor bara för att det är kul och ger en skön hormonutsöndring. Det mynnade ut i att jag lade till en textrad ovanför titeln. Jag la till: ”För orchen inom dig.” Kanske får det rätt målgrupp att plocka upp boken? Oavsett om de tränar på gym eller inte, oavsett om de är män eller kvinnor.

Trots omskrivningar efter synpunkterna på att den var ”splittrad” blev det kvar en hel del utsvävningarna i boken. Till exempel episoden då Fursten motiverar varför han låtit mörda en person i ett annat land. Det kom med för att det då pågick eftersnack huruvida det var rätt eller fel av USA att mörda Usama bin Ladin i Pakistan. En annan avstickare är avfallstunnorna. Tunnorna som fylls med något i tornets källare och som sedan dvärgarna ska ta hand om, men de säljer vidare till människorna, som säljer vidare till svartalfer, som slänger det i skogen. Det var tänkt att jämföras med hur vi själva ibland säljer sopor och anser oss bli av med problemet, fast vi sålt till den som begärt minst ersättning och som bara dumpar det där vi inte ser det.

Andra galenskaper från vårt eget samhälle tas också upp. Som att vi har kvar medeltida lagar om högmålsbrott och inte är lika inför lagen där och så vidare.

Lite om namn. Varmak lever då boken slutar. Han hette Warmak i början av skrivande. Warm passade bra då svartfolken i min värld har mycket av eldens element i sig. Dessutom är Varmak en varm och bussig orch också (fast det är ett svaghetstecken bland orcher). Både han och Meluk har ljudnamn som jag gillar. De låter bra i mina öron. Från början hade alla orcher namn som lät bra. Men efter att ha samtalat med en kollega som läst mycket fantasy insåg jag att det kunde kännas för kopierat av engelska namn samt att namn bör återspegla kulturen. Så jag döpte om de flesta svartfolken. Gnada blev Gnaga. Hacka och Gorm hade tidigare namn som inte sa någoting om deras karaktär. Svinbak hette först Durschback och ett tag Djurbak. Kagar skulle leda in tankarna på en stöddig typ. På skånska är kagig lika med högfärdig, men då jag hör ordet kagig tänker jag snarare på kaxig. Eftersom jag tyckt om Illiadens ”långskuggade lansen” undvek jag att skriva ”väldige Meluk”. Istället höll jag mig till ”kraftiga/kaxige Kagar”, ”väldige Varmak” och ”massive Meluk”. Från grekiska översättningar gled också ”tändernas stängsel” in för att det är ett så häftigt uttryck. Ytterligare ett uttryck som kom med är: ”tveeggat svärd”. Anledningen till det är att då vi skrev arbeten i Lund var det en kompis som berättade att han gillade uttrycket och att man alltid borde få med det i uppsatstexten någonstans. Så det kom med här också.

Om svartfolken kan jag avslöja att gråorcherna först var uruk-hai. Det var alltså en konflikt mellan orcher och uruk-hai. Men eftersom uruk-hai kändes för mycket som Tolkien så jag bytte jag ut dem mot gråorcher. Brunorcher var också ett begrepp jag funderade på, får se om de kommer in senare. En liten rest av urukerna fick bli att en gråorch döptes till Ubru, som senare ändrades till det mer svenska Udd.

I övrigt består svartfolken i stort sätt av gamla Drakar & Demoners indelning svartnissar, svartalfer och resar. Orcher har i och för sig avbildats på väldigt många olika sätt genom åren. Det finns allt från illgröna bestar med extremt långa betar i underkäken, till gråaktigare småtroll som har korta spetsiga tänder. Vissa har svans, en del röda ögon, en del gröna. Jag lade Meluk lite mitt emellan. Det återspeglas på omslaget också.

Egentligen ville jag att varje läsare skulle bilda sin egen uppfattning om Meluks utseende. Men dels kunde jag inte låta bli att själv rita honom och dels så behöver inte varelsen på omslaget föreställa just Meluk. Figuren på omslaget var faktiskt först tänkt att föreställa bilden Meluk ser i en dröm en gång, ett mellanting av orch och människa. Men hur skulle jag förklara det för läsaren? Läsaren kommer att se omslaget som en bild av Meluk, inte en drömbild som dyker upp långt in i boken.

Det var viktigt att bilden helt och hållet blev min egen skapelse. Att ta en bild från nätet och stuva om i var otänkbart. Men naturligtvis surfade jag runt mycket för att hitta inspirerande motiv.

Eftersom jag inte ville ge min in på hur långa Meluks tänder var avbildade jag honom med stängd mun. Många konstnärer ritar ut betarna trots att munnen är stängd. Jag tittade på bilder av babianer, schimpanser och gorillor. De har långa tänder men de syns inte förrän de vill visa dem. Så ville jag lösa Meluks tandlängdsproblem.

Jag funderade också på hur mycket hår jag skulle rita in på bilden. Jag antyder i texten att Meluk har en del grova strån, ögonbryn och så vidare. Men på omslaget syns inget hår. Lika dunkel är frågan om ärren i hans ansikte. De visar han stolt upp men inte mycket till ärr syns på omslaget. Kanske styrdes jag av hur kejsare avbildades på mynt förr i tiden. De var stiliserade idealversioner. (Den orchiska idealversionen är dock full av ärr).

Flera av namnen på dvärgarna letade jag upp på wikipedia. Raginaharjar kom emellertid från brorsans riddarfigur i WoW. En stolt stubbig dvärg.

Alverna har lite olika namnhistorier. En heter Aloe efter aloe vera. Jag har sådana växter hemma. Aloe kändes helt ok som ett namn på en alv. De två mörkeralvernas namn kom till på andra sätt. Felhime är en mix. ”Fel” på engelska framkallar, för mig, en känsla av att härstamma från kaos eller någoting ockult. ”Hime” läste jag någonstans att det betydde feminin på japanska. Eller var det prinsessa? Så Fel+Hime fick det bli. Grundregeln för alla kvinnors namn i berättelsen är att de slutar på A. Jag inbillade mig att läsaren lättare skulle känna igen sig med en sådan regel då antalet namn började bli stort (skulle boken översättas kanske det snarare förvillar). Namnet Felhime bryter mot den regeln. Men hon hette Falhima innan hennes själ förmörkades. Iffagad är ett simpelt anagram för Gadaffi. Gadaffi var på tapeten under sommaren 2012 och då jag lekte med bokstäverna blev resultatet ett passande namn på en mörkeralv.

Många av människornas namn byttes ut under resan. Dels för att jag inte ville upprepa väldigt långa namn gång på gång i löptexten. Så huvudpersoner fick korta namn. Dels för att jag tyckte mig hitta mer passande namn efter hand. Mästers namn Rimnel Ratomnius har jag inte mycket att säga om. Kanske ville jag få det att klinga som Albus Dumbledore. Jarib fann jag på nätet då jag läste om alkemi. Eller så fann jag Jabir och slängde om det lite. Smaragdina var också från alkemin. Bryngylf är ett namn jag alltid tyckt låter kul och att kalla en person som festade för Bryne kändes rätt. Bryna nuppa fjässa sponken som Razor i Assar säger. Paddna och Phuuna kändes då och då för lika, båda började på P och slutade på A. Men för mig kom Phuuna till genom blandningen av Puma och Druuna. Två namn som jag tyckte passade in på hennes utseende. Paddna var motsatsen i utseende så Paddna skulle associera läsaren till en rundare form.

Den lärda mannen och hans följeslagare, som båda uttrycker någon form av existentialism, har namnen Jepasa och Simoneb. Jepasa efter Jean-Paul Sartre och Simoneb efter Simone de Beauvoir. Att de kom med var för att min bror ville ha in en fångad galen filosof i orchernas läger. Han skrev själv utkastet till några av deras repliker.

Sulforgot har jag för mig fick sitt namn delvis efter trollnamnen på städer i WoW, det vill säga Zul’Aman, Zul’Gurub och så vidare. Delen ”Forgot” skulle göra att läsaren i bakhuvudet tänkte på de englska orden ”forgot” och ”forge”, de vill säga ”glömma” och ”smida”. Det skulle passa bra tyckte jag eftersom det handlade om en gammal mystisk stad som dvärgarna grundat.

Namnen Kolossos och Ampurias kommer från brorsans skapelser då vi spelade rollspel. (Jag har honom att tacka för massor!)

Taivarai är anagram för latinska avaritia som betyder girighet. Girighet är vad som drabbar många av de som ger sig på att tämja titanen Taivarais rester (det är mycket guld osv i berget titanens hjärta ligger i)

Lysämnet Ceriluf är anagram för Lucifer (ljusbäraren).

Några andra symboler som kan behöva förtydligas är t ex då Meluk tar sig tillbaka över Dödens fält. Han ser då gamar och grubblar lite för sig själv och jämför dem med människor. Det var tänkt som en passning till Platons definition av människan som ett tvåbent djur utan fjädrar.

Ordspråket ”det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge” fick Meluk leka med då han prövade Felhimes pilbåge. Så länge han siktade på någonting höll strängen, men då han saknade mål brast den.

Precis innan det hade han stigit upp pånyttfödd ur vattnet. Då jag skrev det inspirerades jag av bibeltexten: ”Och jag såg ett vilddjur stiga upp ur havet” samt ”Det hade tio horn och sju huvuden”. Meluk fick inte tio horn, men han fick stiga upp ur vatten och ha tio taggar på sina stora axelplåtar. Han fick inte sju huvuden utan ett mörkeralvshuvud på vardera axelskydd istället.

Ett tag följdes den delen av att Meluk, efter att ha nått Ga, blåste i ett horn för att sammankalla orcher från när och fjärran. Anledningen till att han skulle göra så var bibeltexten: ”Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ända till den andra”. Men istället för att basunera ut det genom att blåsa i ett horn strök jag texten där han hittade hornet, tog det med sig, och så vidare. Jag behövde korta ner sidospåren så det fick duga med att han vrålade för full hals. En annan liknelse med bibeln är då Meluk hänger fastbunden på lägret och Kagar petar med ett spjut i hans sida på samma sätt som soldater petade med ett spjut på Jesus då han hängde på korset.

En annan religion som det leks med är Buddismen och de fyra ädla sanningarna. Svartfolken har istället den ettfaldiga, eller enfaldiga, vägen och deras fyra fraser är passningar till Buddisternas fyra sanningar.

”Nu vänder vi blad”, säger Fursten, precis som kungen efter sin otrohetsaffär.

Det finns säkert fler dubbeltydligheter i texten som jag redan glömt bort. Och börjar jag själv läsa om boken så kan jag inte låta bli att börja ändra på saker och ting så det är bättre att tänka på en ev fortsättning.

Jag har skrivit att det finns spår av mig i Jarib. Konfliktundvikandet, eller konfliktlösandet. Men jag har drag av de andra personerna med. Hos Silver finns naturligtvis ritintresset. Men även något av unga års blyghet. Jag hade ett tag långt hår och inunder den luggen trodde jag att det gick att gömma sig vid exempelvis redovisningar. Men det var fel. Då jag klippte av håret steg betyget flera steg. Knäppt ja, men så var det. Hos Bryne återfinns träningssidan. Hösten 2012 kom jag upp i 25 år av träning på gym. Likt Bryne känner av smärta i ryggen också. Hos Paddna finns empatiska drag. Hon använder mycket jag-språk vilket jag också strävar efter att använda. Hos Meluk finns så klart det som Jarib känner i epilogen, att det ibland vore skönt att få leva i en enklare och mer romantiserad värld. Bara vara.