Copyright © Hans Högman 2017-08-30
Svenskar i det dansk-tyska kriget
1848 - 1850
Inledning
Områdena i södra Danmark, framför allt Schleswig
har varit konfliktområde mellan Tyskland och
Danmark under 1800-talet. Området bebos av såväl
tysk- som dansktalande. Två gånger ledde dessa
spänningar i hertigdömena Schleswig och Holstein i
krig.
De båda hertigdömena har sedan 1400-talet varit
knutna till den danska kronan.
Den tyska befolkningen i södra delen av Schleswig
och i Holstein drog allt mer åt Tyskland under 1840-
talet. De önskade självständighet från Danmark och
en anslutning till det då ännu lösa förbund av tyska
stater som började ta form med bl.a. Preussen och
de mindre tyska staterna (det dröjde dock ända till
1871 innan förbundet var fullbordat).
I Danmark kunde man tänka sig att släppa Holstein
men samtidigt ville man då införliva Schleswig i det
egentliga Danmark.
Kriget 1848 - 1850
Den alltmer tilltagande konflikten resulterade i ett
uppror i Schleswig-Holstein den 24 mars 1848.
Detta tysknationella uppror stöddes av Preussen.
En våg av nationalism svepte över Europa, framför
allt efter Parisrevolutionen 1848.
Den 23 april 1848 besegrades de danska trupperna
vid staden Schleswig och den danska armén
retirerade därefter tillbaka norrut. Schleswig-
Holsteins armé byggdes ut och förstärktes med
tyska enheter. Armén bestod av 9.000 man från
Schleswig-Holstein samt 12.000 preussare och
10.000 från nordtyska stater. Cirka 12.000 danska
soldater hade dragits samman vid
försvarsanläggningar i Dybböl. Den 5 juni 1848
stod ett blodigt slag vid Dybböl. Danskarna
lyckades slå tillbaka det tyska anfallet.
Svenska trupper i Danmark
Även om det fanns
motståndare var den
svenska Riksdagen för
ett militärt stöd stöd
till Danmark. Den 11
maj 1848
undertecknade Sverige
och Danmark ett avtal
där Sverige skulle ge
militärt stöd till
danskarna om själva
Danmark hotades.
Efter ett riksdagsbeslut
1848 mobiliserades
16.000 soldater som samlades i Skåne. En svensk
flotteskader kryssade dessutom utanför de danska
öarna. De svenska styrkorna hade till uppgift att
ingripa om det egentliga Danmark blev hotat men
inte i själva konflikten i Schleswig-Holstein.
Sverige gjorde även klart för Tyskland att ett angrepp
på det egentliga Danmark skulle utgöra ett hot mot
Sverige och vid ett sådan angrepp skulle en svensk
armékår föras över till Danmark för att där förenas
med de danska styrkorna.
Cirka 4.000 man ur den svenska styrkan
överfördes till ön Fyn där de i Odense mottogs
med jubel. I styrkan ingick även förband från Norge.
Som mest uppgick den svensk-norska styrkan på
Fyn till ca: 6.000 man.
Samtidigt arbetade den svenske kungen Oscar I
intensivt med ett diplomatiskt medlingsförslag. De
svenska trupperna hann inte sättas in i några
strider innan vapenvilan och den därpå följande
freden. Vapenvila slöts efter slutförhandlingar i
Malmö den 28 augusti 1848. De svensk-norska
förbanden på Fyn togs hem i september när nu
vapenvila var sluten.
Förband som ingick i den svenska expeditionskåren
1848
Freden tog dock slut redan nästa år. Den 3 april
1849 återupptog Danmark striderna, då de
omstridda områdena alltmer integrerades med
Tyskland. Danmark hade nu mobiliserat en armé på
41.000 man.
Den Schleswig-Holsteinska armén uppgick till
14.000 man, men med de tyska trupperna uppgick
armén till nästan 47.000 man.
Kriget gick dock allt sämre för Danmark som
tvingas att retirera norrut. Till slut står tyska styrkor
på Jylland. Den 6 juli 1849 möts den danska och
den tyska armén vid Frederica mellan Kolje och
Vejle. Efter hårda strider vinner danskarna slaget.
Den 17 juli 1849 godkände dock den danska
regeringen en vapenvila och den 2 juli 1850 slöts i
Berlin fredsavtalet mellan Danmark och Preussen.
Under fredsförhandlingarna skulle preussiska
trupper besätta Holstein och svenska trupper
under ledning av general Malmborg skulle säkra
Schleswig. Cirka 4.000 man överfördes från
Sverige till Danmark i det som kom att kallas
Ockupationskåren.
Förband som ingick i den svenska
ockupationskåren 1849
Det gick dock inte lång tid innan kriget bröt ut på
nytt. Denna gång stod Schleswig-Holstein ensam.
Den 16 juli 1850 stod ett stort slag i Idstedt med
65.000 soldater inblandade. Danskarna vann slaget
men lyckades inte krossa den Schleswig-
Holsteinska armén. Den danske kungens auktoritet
var dock återställd i Schleswig-Holstein.
Kriget pågick under tre år men inte i ett svep:
1.
Kriget började den 24 mars 1848 med upproret
i Schleswig-Holstein och pågick till den 28
augusti 1848 då vapenvilan officiellt ingicks.
2.
Den 3 april 1849 återupptog Danmark
striderna och kriget pågick till den 10/7 1849
då ny vapenvila slöts.
3.
Den 2 juli 1850 slöts ett fredsavtal i Berlin.
Redan i mitten av juli var stridigheterna igång
igen. Dessa pågick under hösten 1850 och den
sista striden var på nyårsdagen 1851.
Att kriget pågick i olika etapper märks när man
tittar på när de olika frivilliga anslöts sig till
respektive hemförlovades från den danska
krigsmakten.
Några av slagen i kriget
•
5 juni 1848, Dybböl
•
23 april 1949, Kolding
•
30 juni 1849, utfallet från Fredrica
•
6 juli 1849, slaget vid Fredrica
•
25 juli 1850 Isted
•
13 september 1850, Midsunde
Skandinavismen
Under 1840-talet stod
skandinavismen stark,
framförallt i studentkretsar.
De danska konflikterna i
Schleswig-Holstein blev en
skandinavisk angelägenhet.
En stor våg av sympati med
Danmark gick genom Sverige
och Norge.
Direkt efter krigsutbrottet
1848 började svenska
frivilliga att anmäla sig för
tjänstgöring i den danska krigsmakten. En stor del
av dessa var studenter. När kriget fortsatte 1849
var dock inslaget av svenska militärer större.
Svenska frivilliga
Under åren 1848 - 1849 deltog 357 svenska och
norska frivilliga. Av dem var 243 från Sverige
(Paulsen) och 114 från Norge. Bland svenskarna
stupade 8 personer i kriget. År 1850 präglade
Danmark en medalj till hågkomst av de frivilligas
hjälp.
Källorna till förteckningen över de svenska frivilliga
är baserad på de danska bataljonsrapporterna. De
är inte helt kompletta och det finns en
rekonstruktion av de som saknas gjord av
Schöldström. Den officiella siffran enligt Paulsen är
243 men totalt deltog 259 svenskar. Bl.a. saknas
Gillis Frithjof August Boy i de danska rapporterna
men han var bevisligen med i kriget under 1849 och
deltog slaget vid Kolding den 23 april samt
affärerna vid Alminde och Veile samt träffningen vid
Aarhus. Han dekorerades även till riddare av
Dannebrogen för sina insatser. Vad gäller stupade
svenskar så anger rapporterna 8 st men i
verkligheten stupade 10 st. Totalt sårades 25
svenskar i striderna. Enbart 2 svenskar blev
krigsfångar, bl.a. ovan nämnda Boy.
Under det första krigsåret 1848 var andelen
studenter som störst bland de svenska frivilliga.
Under 1849 var det däremot främst yrkesmillitärer
bland de frivilligas skara. Betydligt fler svenska
yrkesmilitärer än de som deltog i kriget sökte
permission för att kunna delta. Att inte fler fick åka
berodde på att Sverige behövde de svenska
militärerna till den höjda beredskap som intogs
samt till den svenska observationsstyrka som
förlades i Danmark. Bl.a. blev löjtnant Johan
Pilsanders tjänst i dansk krigstjänst kort då den
svenske krigsministern vägrade ge honom förlängd
permission från Södra Skånska
infanteriregementet.
De frivilliga som hade militär utbildning skickades
omgående ut till de stridande danska förbanden.
De som saknade sådan utbildning övades i två
veckor i Köpenhamn innan de skickades till fronten.
Flera av de svenska frivilliga officerarna fick under
en kortare tid ställa upp som övningsledare för de
frivilliga rekryterna.
Den svenska kungen Oscar I erbjöd Danmark en
allians år 1856 där Sverige lovade att med 16.000
man garantera att Schleswig förblev danskt.
Danmark avböjde dock då Holstein inte ingick i
garantin.
Dansk-tyska kriget 1848 - 1850
Källreferenser
1.
Svenskarna under Dannebrogen 1848 - 1850.
Birger Schöldström, 1903
2.
Organiserandet av svenska frivilliga till Danmark
1848-50 och 1864 vid de dansk-tyska krigen;
Uppsats vid Försvarshögskolans Chefsutbildning
1998, LHU 19 100:6126. Mikael Boox, 1998
3.
Historien om Sverige, Ånga och Dynamit.
Herman Lindqvist, 1999
4.
Svenska frivilliga. Lars Ericsson, 1996
5.
Medborgare i vapen. Lars Ericsson, 1999